Jag hörde ett samtal i väntrummet på vårdcentralen idag som förbryllade mig. Ett äldre par träffar ett lite yngre par gamla bekanta i väntrummet. Alla blev glada att stöta på varandra. Samtidigt är det den äldre mannens tur att gå in och han försvinner iväg. Hans fru berättar då för paret att han har en dödlig sjukdom. De börjar då resonera tillsammans med frun om hans ålder och att han är ju ändå 83 år. De går igenom vilka de känt som dött i samma sjukdom, med lättsam ton. Så lämnar de ämnet och är snart inne på husrenoveringar, bostadsområden, färdtjänstregler och barnbarnsförlovningar. 

Jag ville först ställa mig upp och skrika: ”Men hörde ni inte vad hon sa?! Han kommer att dö snart!!! Fråga åtminstone hur hon mår!!! Eller reagera på nåt sätt!!!”

Men sen tänkte jag att det ändå var rätt fint. De gav inte utrymme för sjukdom och död utan ägnade sig åt livet. Här och nu, medan vi har det. Och det är ju faktiskt naturligt, att man blir sjuk när man blir äldre. Men det är sorgligt att man inte fattar att döden ändå är svår för den som är kvar. 

Det var ett märkligt möte. Mitt i livet. Helt naturligt. Men jättekonstigt.

Ja, just ja, jag var där för att jag fått kristallsjukan. Den är ofarlig men obehaglig. Ska man absolut vara sjuk så kan man ju iallafall välja en glamorös sjukdom, eller hur? Nästa gång ska jag ta diamantfeber eller guldmigrän. Jag ska bara lägga ner kristallerna i rätt ask först.