Det är skumt det där med bergodalbanan som livet är.  Häromdagen var jag så trött, så trött och fattade inte hur jag skulle orka. Att köra igång tvättmaskinen kändes oöverstigligt, att hänga tvätten helt omöjligt och meningslöst. Jag fräste vid tilltal och det var ändå det vettigaste som kom ur mina tankar. (Sen fick jag iofs en lunchlur och blev snällare.)

Idag är jag lika trött men livet känns så himla gött! Inget har egentligen förändrats utom känslan. Jag är glad, tacksam och nöjd. Stolt över mig själv och många runtomkring mig, imponerad rent av. Kär i min make. Jag har fått ett gäng fantastiska systersjälar den sista tiden. Jag har kompetenta kollegor som jag kan skratta mig kissnödig ihop med. Jag har gamla vänner som känt mig på resan att bli den jag är och nya som ser mig på ett annat sätt. Jag har fantastiska föräldrar och syskon med familjer. Av alla världens barn fick jag de två finaste. ❤️ Det är coolt.  Livets bergodalbana. Det är bara att lösa biljett och hänga med.