Idag var vi på hem från dagis, min treåring och jag. Vi skulle gå förbi ån på en smal grusstig. Lite vingligt och Knut tyckte att det var läskigt. Han tassade försiktigt och sa ”oooooohhhh”. Jag gick tillbaka och tog hans hand. Han släppte den med ett bestämt ”NEJ!” och såg förvånat på mig. Så tassade han och oade de sista stegen upp innan han stolt brast ut i ett ”ja!! Jag vågade!!!” Han gör mig stum. Som vanligt. Som Pernilla Andersson sjunger i ”Mitt guld” – ”…minns att mod alltid ska skydda dig…”. Så himla sant. Förlåt för att jag försökte ta det ifrån dig min skrutt. Nästa gång ska jag låta dig vara modig alldeles själv. 

Jag tänker på mitt eget mod. Visst är det skönt att ta den trygga handen som sträcks ut även om det är en grym känsla att våga. Jag tror att vi alla mår bra av att vara modiga. Och modig är man när man gör det man är rädd för. Det är lätt att glömma tycker jag. Jag som ibland avundas andra som vågar det inte jag vågar. Men är man inte rädd så behöver man inte vara modig. Så det så. 

Men känslan att ha vågat, den är fantastisk. När jag vågade hoppa fallskärm på Nya Zeeland, det är ett av mitt livs lyckligaste ögonblick. Eller när jag vågade fria. Eller de gånger jag vågat berätta hur jag egentligen känner. 

Så. Skönt. 

Så nu ska jag ut och leta upp helvetesgapet, som Ronja, hahaha. Nej, jag ska nog bara hänga lite med min make som haft en dålig dag. Men imorgon, då tusan ska jag vara modig. Tassa och oa vid varenda fara jag ser. Hela dan. Godnatt!