Japp. Nu finns jag inte längre. På fejjan alltså. Finns gör jag ju i allra högsta grad. Faktum är att det är just det, att jag vill finnas lite mer här och lite mindre där. Följande har skrämt mig: 

1. Mina barn förknippar mig med min telefon. Att se mig påminner dem om att låna min telefon för att spela eller titta på film. 

2. Mina barn ger mig min telefon ofta utan att jag ber dem – de tar det för självklart att jag vill ha den nära. 

3. Jag hittar mig själv med telefonen i handen utan att jag vet varför, vad jag skulle ha den till. Som på autopilot. 

4. Jag känner mig lugn och trygg när jag håller i telefonen. 

5. Jag tycker illa om när andra är upptagna med sina telefoner. Förmodligen för att det påminner mig om ovanstående. 

Jag vill inte leva så. Dags för nedskärningar. Rejäla. Ut ur Facebook är en del. Av flera. Men lugn, jag är nog snart tillbaka. Eller inte. Vi får se. 

Jag kommer att fortsätta blogga då och då. Men det kommer inte att synas på fb. Välkommen att följa mig på annat sätt. Peace. 

❤️