Tvååringar. Så sjukt sköna. Smartare än vad vi tror och de kan alltid köra med ”jag är så liten och förstår inte-kortet”. Jag har hängt med mina brorsöner idag. Några höjdpunkter från tvååringen:

Han letar igenom vår packning, hittar Axels Spidermantofflor, tar på sig dem, säger ”pajdypajdy” (dvs Spiderman) och bara är bedårande. Skulle jag komma undan med nåt sånt? Leta igenom någons grejor, ta det snyggaste och ba ”det här är mitt nu”. Så cool unge. Man bara måste älska honom.

Vid middagen sa vi till nåt av de äldre barnen att man ska äta tills man är mätt, då kan man gå ifrån. (Dvs man ska inte gå ifrån hela tiden under måltiden.) ”Pätt” sa lillskiten och smet iväg på mindre än en sekund. Så sjukt smart. Och söt. 

Vi gjorde små fredagsmysskålar till de äldre barnen med ostbågar och potatisskruvar. Han var i ett annat rum. När han kom gjorde jag en tallrik till honom med bara skruvar. ”Nä” sa han tålmodigt men bestämt. Så la vi på några ostbågar och frågade ”nu då?”. ”Japp” sa han och gick och satte sig hos de andra. 

Så cool unge. Älskarn. 

Och hans storebror sen. Vilken kärlek mellan honom och mina barn. ”Jag får väl sätta mig här” konstaterade han lugnt och satte sig i mitten när mina grabbar ville sitta bredvid honom båda två. De leker, leker och leker. Vill ligga bredvid varandra när de läser bok, sitta bredvid vid maten, äta lika mat och bara vara med varandra. Så himla söta. Kusiner.