Midsommar. Borde vara den trevligaste högtiden på hela året eftersom vi firar sommaren som vi ju älskar högt. Och vissa år är även jag feberyr och vill fira med pompa och ståt. Sill, femkamp, svindyra jordgubbar, nattbad och kransar i håret. Men för det mesta blir jag mest trött. Alltså inte negativ-trött utan mer sömnig-trött. Jag tittar på bilderna i nyhetsflödet på femkamper, dukade bord, jordgubbstårtor och nubbeglas. Och jag vill bara sova. Märklig reaktion! Annars blir jag ju glad när andra delar fina saker. Men nu känner jag mest ”oj, att de orkar!”. 

Det är samma grej med nyårsafton för mig. Jag orkar liksom inte. Det är den här ”nu ska vi ha roligt för det är ju ändå midsommar”-grejen. Jag vet inte, jag tycker att en spontanfest i oktober ofta är roligare och behövs mer. Lite konstruerat kanske. Sommaren är liksom så fantastisk redan som den är, den behöver inte piffas upp. Lite som jag känner med att sätta konstverk på redan vackra platser (i Eskilstuna har vi en sån trend nu). Onödigt liksom.
Jag vet att jag låter som en gnällkärring – det är min inre tant som talar igen. Det är ju aldrig onödigt med fest! Och det är ju roligt att träffas! 

Ja, absolut. Jag vet att jag har fel. Det är kanske bara lite för mycket just nu. Nästa år är jag kanske den som möter gryningen nybadad och med kransen på sne. Eller också ser jag en film och äter popcorn -igen. 

Kan vi inte flytta den här fantastiska högtiden till en tid då den behövs, och då det inte är så stressigt med allt annat. (Att njuta av sommaren och så.) November kanske? Eller februari?