Miss Li. Energibomben som kan få mig på bra humör, som kan sätta igång dansen i mig gång på gång. Nu var hon med i Skavlan och allt jag kunde tänka på var hennes styling. Inte ”åh, vad glad jag är att hon är tillbaka” eller ”wow, vad glad hon ser ut, vilken energi”. Hon hade stort krusigt ojämnt färgat rött hår som såg ut som trasigt svinto och en klänning som såg ut som en korsning mellan en gospelkåpa, ett gammaldags förkläde och ett bi. Varför??? 

Så blir jag less på mig själv och tänker pliktskyldigt ovanstående tankar. (De innan den detaljerade dissningen av hennes utseende.) Jag vill ju vara snäll. Och korrekt. Inte förminska en fantastisk artist och människa till sitt utseende. 

Och varför skriver jag ett blogginlägg om Miss Li när de hade en asintressant diskussion om världsläget strax innan? 

Men så lessnar jag på det med. Jag orkar inte. Orkar inte alltid vara så j-la duktig och trevlig. Hon såg bedrövlig ut, sparka stylisten!! Hårfärgen ser ju ut som när vi misslyckades med hennafärgning på högstadiet! Och klänningen??? Va??? Och jag orkar inte med världsläget. Eller IS ekonomi. Jag vill bara att Renaida ska gå vidare i Idol och att jag ska få träffa min kära kusin imorgon. Resten får vänta. Eller så får nån annan ta hand om det. Och samtidigt ser jag ner på mig själv för att jag inte gör min del, gör vad jag kan för att göra världen till en bättre plats, världen utanför mitt vardagsrum. Jag vill ju. Men jag orkar inte.

Och kära kära Linda, Miss Li. Jag kommer att fortsätta dansa ihop med dig. Din musik har en viktig roll i mitt liv. Skaffa en ny stylist. Om du vill. Eller låt bli om du tycker att du är fin. Bry dig inte om mig. Jag kan ju inte ens få min inre feminist och min ytliga kritiker att komma överens. Kram.