Ni vet såna där oombedda välmenande råd? Som kanske förkläs i skämt eller dyker upp i en förtrolig stund? Tanken är god, men det spiller ibland över en doft av att mer skulle kunna sägas. Jag är jättebra på såna. Eftersom jag är så klok och välmenande och vet hur andra ska leva sina liv bättre. Andra ja.

Jag är dock inte alltid lika bra på att ta emot råden själv. Oftast går det hur bra som helst, jag kan vara uppriktigt tacksam över att få en spegling, rådet kommer ju med omtänksamhet från någon som ser mig och bryr sig om mig. Faktiskt.

Andra dagar, särskilt när det kommer råd om föräldraskap dagar då jag är trött går det inte lika bra. Kanske en välmenande hand på axeln och ”jag tror nog att han är van att mamma ger med sig ibland” med en skämtsam ton. Då vill jag bara fräsa tillbaka ”kom tillbaka när du sovit några enstaka hela nätter de senaste månaderna, åren, har haft en lång jobbdag där du försökt jobba in två vabbdagar, har mensvärk och försöker lägga en övertrött unge som vrålar ”INGET!!!!” på alla tilltal, sparkas, slåss och skriker ”KOM HIIIIIT!!!!” när du flyttar på dig för att undgå sparkar för att sedan när du sen lägger dig på den utpekade platsen vrålar ”MIN PLASS!!!!” och försöker knuffa undan dig. Försök då att vara tydlig, pedagogisk och konsekvent!”

Det är lite märkligt med tanke på att föräldraskap är mitt viktigaste och svåraste jobb. Det är det jag läser mest om, frågar andra om råd och tips om. Varför är det då så svårt med en del oombedda råd?
Kanske för att de trampar på ömma tår. Får mig att känna mig dålig eller spär på det dåliga samvetet.
Det borde inte vara så. Jag borde vara tacksam över alla råd och all vägledning jag kan få. Men så är det inte. Och jag förlåter mig själv för det. Jag gör så gott jag kan. Nästa gång rådet kommer på fel dag tänker jag inte skratta artigt eller mumla bort det. Jag tänker fräsa. Akta dig.