Just nu händer det så mycket på en gång att jag blir alldeles fylld och matt på en gång. Att gå sista gången uppför gången till dagis… Eftersom jag hade tre stora blommor i famnen och inte såg och var rätt känslomässig och sjunken i minnen glömde jag den stora stenen på stigen och ramlade pladask. Skrattade och svor högt i min ensamhet på gården. Blommorna klarade sig och jag fick gå in och kramas och gråta lite. Så har det fortsatt. Avslutningar och avsked till höger och vänster som avbryts av telefonsamtal från grävare som håller på med grunden till vårt hus. Framtid och dåtid i en mix och vi glömmer nutiden såsom att barnen behöver kläder till kalasen eller att vi behöver äta ibland.

10 år har vi bott här. I staden som sträcker armarna mot skyn, som Kent sjunger. Våra kanske mest omvälvande 10 år. Vi har gift oss, fått våra barn. Träffat fantastiska vänner, köpt och sålt vårt första hus. Fått våra första syskonbarn, gått igenom kriser, glädje, sorg. Arbetat och lärt oss. Utvecklats. Fått våra (nåja, Pers) första gråa hår, och våra första skrattrynkor. Livet.

Som vanligt sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tack för att jag har haft det så bra!

Nu går resan vidare. Mot trygghet och äventyr i samma steg. Vi har ingen aning om vad vi gett oss in på, men är fast förvissade om att det kommer att bli bra.

Tack Eskilstuna! På återseende! (Så lätt blir ni inte av med oss!)

Saker som hänt sista veckan som jag knappt hunnit ta in:

– Utsikten från toaletten i stugan vi hyrt sista månaden – a.k.a. skogen. Fantastisk.

– Vi firade fem år som gifta igår.

– Urdraget batteri med tillhörande räddningsinsats på Ica Ekängens parkering igår.

– Hur många fina människor vi lämnar – aj i hjärtat!

– Att vårt hus kommer att stå på vår tomt om mindre än tre veckor.

– Att barnen faktiskt lämnar den enda hemstad de haft.

– Att barnen bjöd på kalas på studenthelgen och med kort varsel och 14 av 15 bjudna barns föräldrar får ihop det och dyker upp! Vilka kompisar!

– Osv osv osv. Det maler i huvudet. Vill ni mig något de närmaste dagarna så hittar ni mig i ett mörkt rum utan intryck. ????

”Vi kommer ju att få mobiler NÅN GÅNG och då kan vi ju ringa till varandra!”

Tack. Tack. Tack. Over and out.