Ni vet det där som vi gör ibland när vi vill att våra nära ska se hur hårt vi jobbar eller anstränger oss? Strejk. ”Nu tänker jag minsann inte städa, nu väntar jag tills han tar fram dammsugaren”. Eller ”jag har ringt nu tre gånger i rad, nu får hon faktiskt ringa”. Vi vill bli sedda. Kanske avlastade men framför allt få cred för det vi gör. Eftersom den andra inte vet att vi strejkar, eller ännu mindre varför, så brukar effekten utebli. Den andra fattar ingenting och med en uppgiven suck tar vi fram dammsugaren när äckelgränsen är passerad.

Min make har fört en sån kampanj på mig nu. Tror jag. Eller så är han bara trött. Men han brukar sucka irriterat när jag skämtsamt antyder att det är hans jobb att byta däck. Medan jag inte lyfter ett finger för att det ska bli gjort.
De senaste veckorna har jag hintat mer och mindre tydligt – jag vill ha vinterdäck på bilen nu tack! Han har mumlat ointresserat och väldigt effektfullt inte tagit emot ansvarsbollen.

Ikväll surnade jag ur och gjorde det själv. Det gick fint. Man byter visst inte däck med snoppen.

Det jobbiga är att han fick rätt i sin tysta demonstration. Mina strejker funkar aldrig. Jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efteråt, kvinnor kan och hela den biten. Självständig.

Så, nu har jag visat att jag kan. Till våren blir det däckverkstad och däckhotell.