Nu har det varit tyst här ett tag. Det är inte någon slags tyst protest eller att jag fått slut på ord eller kramp i fingrarna, utan det beror helt enkelt på sömnbrist. Vår älskade lille Knut har nämligen hittat en ny hobby. Han vaknar på nätterna och är arg på oss. Inte rädd, inte orolig, bara arg. Som häromnatten när han inte ropade eller skrek utan vrålade ”PAPPAAAAAAA” och ilsket sprang ut i hallen. Per satte sig upp i sängen och svarade ”jag är här gubben, kom hit!” varpå Knut ställer sig utanför vår dörr i hallen, utom synhåll, och skriker ”NÄE” ”INTE!” om och om igen. Nähä? Till slut hämtade jag honom och han följde skeptiskt med. Många nätter sätter vi oss på hans sängkant varpå han sparkas och slåss. Siktar bra gör han, den lille charmknutten. Han försöker putta bort en från sängen. När man då ramlar ur eller reser sig så blir han ännu argare. Liksom ”kan du vara här så att jag får vara arg på dig en stund?”. Sen dricker han lite vatten, vi kramas och han somnar om. Eller så går vi upp, fikar eller tittar på tv och han somnar sedan om. Den här natthobbyn är vansinnigt uttröttande för oss. Han är märkligt nog ganska opåverkad på dagarna. Lite småtrött på förmiddagen kanske men det kan han vara i vanliga fall med.
Så för några dagar sedan ringde jag till jouren – mina föräldrar. ”Mamma, vi måste få sova. Kan ni ta dem några dagar?” bad jag. De ställde upp som vanligt och räknade med några vaknätter. De har nu sovit där två nätter och Knut har sammanlagt varit vaken 0 minuter (på natten alltså, på dagarna har han varit väldigt vaken). Han skrek till i sömnen en gång. That´s it. Jäkla unge. Eller alltså, jag är jätteglad för att mina föräldrar får sova när de har barnen, men det visar ju att han kan sova, om förutsättningarna är rätt. Varför kan vi då inte knäcka koden? Vi fattar INGENTING vad som händer hemma. Att det handlar om någon utvecklingsfas fattar vi, det är ju inte hjärnkirurgi direkt (eller tja, det är ju ungefär det det är fast utan knivar), men vad ska vi göra för att hjälpa honom att sova? Det hjälper inte att vara ute hela dagarna, minska dagsömnen, ändra matrutiner, låta honom växa i mer ansvar på dagarna, mer närhet, bara vara eller några andra metoder vi provat.
Ja, så dagarna har mest handlat om att hålla sig vaken till kvällen den senaste månaden. Och så har vi firat jul. Vi har haft en fantastisk julledighet med en lång härlig vecka i stugan med snö, skoter, pulka, god mat och nära och kära. (Trots Knutskrik och tidiga morgnar för samtliga i vår lilla stuga.) Vi har hunnit träffa nästan två av våra tre familjer, vilket har varit mysigt. En, för första gången på många år, stressfri jul. Iallafall för mig. Min stackars make var jobbstressad och behövde halva ledigheten innan han kunde koppla av.
Nyårsafton, eller gottnyttår som Axel säger, firade vi i stugan. Vi spelade spel, åt god mat, massor av godis, spelade lite mer spel och åkte pulka i mörkret. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat Axel att han fick vara vaken så länge han ville – den enda kvällen om året man får det. Jag trodde ALDRIG att han skulle klara till tolvslaget men det var inga problem. Han kämpade på, var tjurig, sur, trött, grät för minsta motstånd och övertänd på socker, och jag är glad att Pers blickar inte kunde vare sig ta ut skilsmässa eller döda mig för det löftet. Ja, det var kanske inte det smartaste jag gjort. Men det är ett år kvar tills vi måste konfronteras med det igen och förhoppningsvis har han glömt det då. Eller så har jag instiftat en tradition. Vi får se.
Iallafall, när det blev dags för raketer så gick vi förväntansfullt ut. Stugan ligger högst upp i byn och brukar erbjuda VIP-plats till alla raketer i byn, bara man kliver lite åt sidan så att träden inte skymmer sikten. Problemet i år var dock att vi var sikten. Eller att någon siktade på oss. Grannarna sköt raketer och siktade inte ut mot dalen, som brukligt, utan upp mot berget, dvs upp mot oss. Ok, jag överdriver kanske en aning. Men det kändes som om vi stod MITT BLAND raketerna. Axel skakade i hela kroppen och ville gå in efter första smällen. Sådärja. Gott nytt år. Helt klart värt att ha 5 -åringen vaken för halva natten och trött i flera dagar efter för. I flera dagar efteråt frågade han ”mamma, är det gottnyttår idag? I så fall får ni titta på raketerna själva, jag vill aldrig mer se raketer”. Stackars barn.
Nu är det sovdags. Sista natten och imorgon har vi sovmorgon. Sen kommer de hem. Mina underbaraste. Först ska vi på dop för en annan underbaraste, min ljuvligt söta lille brorson. Det ska bli mysigt. Jag tänkte boka en kurs med honom och hans storebror hur man gör när man sover. De är visst bra på det. Älskade sötnötar!
