Jag har haft en fantastisk söndag! Spontanbesök av svägerska, svärfar och guddotter, skridskoåkning i solen (mysigt men kort, hann inte ta nån bild tyvärr men min guddotter åkte som värsta isprinsessan och Axel gjorde stora framsteg på vinterns andra åkning).
Sen en härlig eftermiddag där barnen bara var glada, harmoniska och lekte och lekte.
Mysig middag där ingen blev arg, gick från bordet, hällde ut mjölk eller andra missöden. Alla åt dessutom mat, vilket inte brukar ske här.
Sen ytterligare ett spontanbesök av en fin kompis till oss.
Jag avrundade sedan helgen med ett yogapass. Det låter som en kliché.

Du som följt min blogg förstår att det här är något stort! En dag i harmoni! Kanske 3 bråk på hela dagen, det är ingenting. Ljuvligt. Sol, lek, gott fika och djupandning. Återhämtning.

Att vi avslutade kvällen med strömfel som ännu inte löst sig struntar vi i. Det ordnar sig.

</

❤️ Bus.

Om femåringen själv får välja. Chips och majs.

33-åringen ba ”orka streama serier, då får man ju ingen text!” Eller ”jag vet inte hur man gör, jag ringer mamma”.

5-åringen ba ”men mamma, sätt inte på filmen på svenska! Ta på engelska, jag vill lära mig mer om engelska!” Eller ”nej, visa inte, jag vill prova själv!”

2-åringen ba ”jag har ingen aning om vad jag gör eller varför men jag härmar och tränar på ALLT jag hör och ser, det är säkert viktigt att kunna!” (Fast på hans språk ”ja åsså!!” Och ”kan fälf!”)

Jag undrar varför inlärningen tar längre tid i vuxen ålder..

Anledningar till att jag borde tänka lite snabbare och prata lite långsammare eller mer sällan:

1. Kreativ idé: Jag frågade en administratör varför dörren till konferensrummet inte gick att stänga. Hon hade inte märkt det.
Resultat: Dörren, som tydligen inte ska vara öppen alls låstes och vi måste nu passera 4 låsta dörrar för att komma in i det konferensrum vi använder oftast. Dvs ska vingla sig in i genom 4 dörrar med passerkort med kaffe/tekopp, block, penna, kalender, frukt, lösa papper och annat bra att ha i händerna. (Ja, kollegor det var jag. Förlåt.)
Möjligt att stoppa: Nej.

2. Kreativ idé: Jag undrade vad som hänt med en fråga som vi lämnat tidigt i höstas.
Resultat: Vi ägnar mycket tid på en arbetsplatsträff åt att diskutera om vi ska inleda ytterligare ett förändringsarbete förutom de hundrafemtioelva som pågår just nu.
Möjligt att stoppa: Redan hänt.

3. Jag föreslog för chefen att vi skulle få gå en utbildning som kostar lite pengar utan att ha vägt vad som är viktigt.
Resultat: Pengarna går då åt så att andra, viktigare, utbildningar får stå tillbaka.
Möjligt att stoppa: kanske, det beror på om jag vill.

4. Kreativ idé: Jag föreslog för maken att vi skulle fixa lite i huset inför en ev försäljning.
Resultat: Han hade fler idéer än mig, jobbet har minst dubblerats.
Möjligt att stoppa: Tveksamt.

5. Jag bad maken stanna hemma några minuter till så att jag fick gå på toaletten snabbt.
Resultat: Det här blogginlägget och frågor genom dörren om jag lever.
Möjligt att stoppa: Ja. Sluta skriv!

Mitt liv innehåller en aldrig sinande ström av såna här exempel. Barnrummet som bara skulle målas lite som utvecklades till ett dyrt och stort projekt (men fint blev det!), en låda som ska organiseras resulterar i en ommöblering och så vidare och så vidare. Det är ganska kul. Och jobbigt. Och spännande, saker blir sällan som jag (inte) tänkt. Ja, det är inte så lätt varken för min make eller mina kollegor alla gånger. Tack för att ni står ut med mig.

Jag älskar känslan när man har kommit igång med träningen så pass att man längtar dit. Det var längesen jag var där men nu tusan har det hänt! Jag har just kört mitt första medelgympapass på sisådär 12 år. Det återstår att se om mina knän är lika exalterade som jag, värken kommer efteråt om den kommer. Men i övrigt är jag såld.
Jag kan vakna på morgonen med tanken ”yes, jag ska träna ikväll!”. Jag har gått upp 05:25 varannan morgon för att hinna cykla en halvtimme innan barnen vaknar. Jag är lite ledsen de dagar jag inte hinner eller när jag blir förkyld.

Jag brukar reta mig på folk som pratar/skryter så här – av avundsjuka såklart men dock. Och nu är jag där! Och en sån där odräglig nyfrälst också som försöker få dem i omgivningen att också komma igång.
Nu sitter jag och funderar på hur jag ska lägga fram förslaget för Per att han tar alla läggningar och jag tränar 5 dagar/v och dricker vin och tittar på tv övriga? Jag kanske inte ska nämna att jag var så trött efter träningen att jag råkade backa på hans cykel lite i garaget. Bara lite, det syns inget. Men jag SÅG den inte! Den brukar inte stå där! Och jag blev stressad också för jag kom snett i backen ner till garaget och det var halt så jag kunde nästan inte rätta till det utan lyckades preciiiis undvika att krascha in i dörren och pang, där stod cykeln. Tydligen.

Men han köper det nog, kanske. Om jag har bra argument. Vad sägs om
– du kan välja på en sur fru och en glad fru. När jag får träna blir jag glad.
– du kan välja på en sjuk fru och en frisk fru. Vilket föredrar du? Nu? Om 30 år?
– du är så bra på att söva barnen att du hinner cykla på träningscykeln efteråt.
– snälla?

Det jobbiga med argumenten är att de lätt kan användas mot mig. Jaja, bäst att dela på kvällarna. Jag vill ju trots allt ha en frisk och glad make också. Och det är ju mysigt att läsa bok och gosa med barnen också. Det vill jag inte vara utan.

Det där med att avsluta saker. Det är liksom inte min grej. Det är ju roligare att börja på nåt nytt!
Som badrumsrenoveringen vi gjorde för några år sen, renoverade badrummet uppe och byggde en toalett av matkällaren nere. Ett projekt på ett par månader och måååånga slantar. Vi hade oerhörd hjälp av min pappa. När han åkte var det ett hörn som inte torkat på golvet nere så mattan limmades aldrig i hörnet. Något som tar sisådär en kvart att fixa. Fortfarande inte gjort.
Garaget – nej, fönstret blev inte målat till sommaren.
Knuts hand och fot i gips, nope, ingen ram än.
Och så vidare.
Idag har jag lagat mat. För att slippa stressen i veckan har jag lagat massor. Moussaka, laxpudding, korv stroganoff, mjukt bröd och fröknäcke. Och en stek ja. Och nu ska det bara plockas in. Hm. Kan nån annan göra det? Jag tänkte ju börja rensa i en garderob…

Han är hemma nu. Vårt envisa charmtroll. Han som berättar auktoritärt vad han vill ha och får det. Macka i sängen innan han somnar t.ex. Mat i lekrummet på McDonalds trots matförbudsskyltar. Plåster på hälen trots att klistret försvunnit. Leksaker, dubbla nappar, äppelklyftor, Festis och lego, för en dryg timmes bilresa. Åh, underbara unge, välkommen hem. Nu är det slut på friden igen. På ett bra sätt. (Men man blir trött.) Han kommer att bli odräglig som vuxen. (Jodå, var inte orolig, vi sätter gränser. De viktiga. Men vi orkar inte bråka om alla.)

På hemvägen i bilen idag satt jag och funderade över mitt liv. Lite fredagsdjup sådär. Och jag insåg att jag gillar’t. Det är ljuvligt med fredag, skönt med rutiner under veckan och så blir det helg igen. Jag och min make samarbetar bra för det mesta och beter oss som småbarn ibland. Barnen är det bästa jag vet men jag behöver jobba också för att må bra. Det liksom flyter. Skönt. Även om jag ibland vill rymma lite. Men vem vill inte det? Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för, och det är jag.

Visst har inläggen blivit mer ointressanta sedan jag började må bättre? Det där sambandet mellan konst och psykisk sjukdom som forskningen visat fast i miniformat. Men det är en av de saker jag är tacksam över, att jag mår bättre. Jag har hellre en tråkig blogg än en brist på mental energi.

Nog med svammel. Tack för ordet.

Jag och Per kollar gamla bilder. Jag var ju där, men kan ändå inte riktigt fatta hur min kropp fixade det här. Sjukt stor mage. Inte konstigt att det blev lite volanger kvar efteråt.

Det är coolt vad kroppen klarar. Men jag är ganska glad att jag inte har den där kulan jämt. När jag ska vända mig i sängen till exempel.
Godnatt.

Ikväll hamnade vi i en diskussion om personer som spenderar mycket av sin tid på en sittplats nära Systembolaget. På en bänk eller någon annan rumkall plats. Att det handlar om många personer, och mycket tid utomhus. Och ofta dåliga kläder. Vi kom sedan in på hemlösa. Det finns uppskattningsvis 450 personer som är hemlösa i Eskilstuna. Men vi har ju ett härberge. Med 10 platser. 10!! Låt oss säga att siffrorna är missvisande, att hälften av de hemlösa bor hemma hos nån kompis eller inte vistas i stan. Sen finns det säkert några felberäkningar. Så säg att det är en fjärdedel av dessa 450 som spenderar nätterna i trappuppgångar och tvättstugor. Då handlar det om ett hundratal. Och 10 platser på härberget. Dvs fortfarande ungefär ett hundratal som inte har en sängplats. Jag hörde att de börjar köa två timmar innan härbärget öppnar för att vara säker på plats. Ja, det kan man ju göra någon gång till en konsert. Men att göra det VARJE DAG för att kunna sova i en säng på natten. Ja, åter igen är jag tacksam över min lott i livet.

Iallafall kom jag att tänka på några personer jag passerade en sommardag som satt på en parkbänk och drack öl, lite skräniga och typbilden för a-laget. Jag gick på min kant, försökte att inte ta kontakt. Ni vet, som man gör. Jag ville ju inte ha något tilltal som skulle göra mig obekväm då jag aldrig vet vad jag ska svara tokfulla okända personer och man vill inte att någon ska bli varken arg, ledsen eller aggressiv. Så hörde jag vad de pratade om. De var just på väg att resa sig och gå, och en av dem tänkte slänga sin burk i soptunnan. ”NEJ!” sa en av de andra bestämt. ”Du måste panta den där! Du får inte kasta den! Tänk på miljön!!”

Jag har säkert skrivit om den där situationen förut, jag ber om ursäkt till eventuella trogna läsare och ber samtidigt att få gratulera till ert goda minne. Mig är det sämre ställt med. Men iallafall, jag älskar att tänka på det där och liknande situationer när insikten liksom kommer som en örfil. Man får sina fördomar kastade rakt i ansiktet. Människan bakom fördomen dyker upp och påminner. Jag hade inte en tanke på att personerna på bänken kan bry sig om miljöfrågor. Jag älskar att de visade mig motsatsen.

Appropå obekvämt så kom det en liten pulshöjare idag. Vi var ute och gick, på väg ner till stan, och Axel och jag gick och pratade om andra språk. Han frågade om olika ord han hört på engelska, vad de betydde. Jag svarade glatt, imponerad över att han kunde så många ord, och tänkte att det kanske ska bli British junior eller Engelska skolan ändå. Så kom vi till låttexter.
”Mamma, vad betyder What?”
”Det betyder vad, hjärtat, vad”.
”Vad betyder Fuck?”
– Iskall tystnad och febril hjärnaktivitet –
”Var har du hört det?”
– Ah, en tanke dyker upp –
”Tänker du på låten, ”What do the fox say?” (På femåringsomintekanengelska-språk wat de fuck säj)
”Ja, precis! Vad betyder det?”
”Räv, gubben. Räv.”
– Utandning – tack och lov. Vi passar den diskussionen några år till.

I övrigt har vi haft en bergodalbanadag a la 2,5-åring idag. Storebror har kämpat och varit snäll. Lät lillebror låna sin bästa tröja imorse, lånade ut plats på sin stol till frukosten, lät honom ta av hans mat, lät honom låna det nya flygplanet och kramades och pratade snällt. Det fungerade ganska länge, säkert en timme. Sen började smockorna, knuffarna och leksakskasten. Det varvades med lek, bus, skratt och kramar. Och ilskeutbrott utan dess like.

Vid eftermiddagstid när storebror lekte i kojan och lillebror välte möblerna vände han sig mot mig gråtande och sa desperat ”Mamma, Knut bara förstör, jag kan inte ha det så här!!” Nej, stackars storebror. Det är inte lätt att ha en 2,5-årig lillebror som mest av allt vill vara som sin storebror.

Och det är nog inte lätt att vara 2,5 och försöka vara 5,5 heller. Vid tandborstningen, när Knut också ville gå balansgång runt badkarskanten som Axel brukar göra kände jag att vi passerade nån slags gräns. Tänk om man hade de kraven på sig själv, att vara något man inte är och ge sig på saker man inte har en chans att klara ungefär en gång i kvarten. Klart man bryter ihop lite då och då, det kan ju vem som helst förstå.

Tack och godnatt.

Ni vet såna där oombedda välmenande råd? Som kanske förkläs i skämt eller dyker upp i en förtrolig stund? Tanken är god, men det spiller ibland över en doft av att mer skulle kunna sägas. Jag är jättebra på såna. Eftersom jag är så klok och välmenande och vet hur andra ska leva sina liv bättre. Andra ja.

Jag är dock inte alltid lika bra på att ta emot råden själv. Oftast går det hur bra som helst, jag kan vara uppriktigt tacksam över att få en spegling, rådet kommer ju med omtänksamhet från någon som ser mig och bryr sig om mig. Faktiskt.

Andra dagar, särskilt när det kommer råd om föräldraskap dagar då jag är trött går det inte lika bra. Kanske en välmenande hand på axeln och ”jag tror nog att han är van att mamma ger med sig ibland” med en skämtsam ton. Då vill jag bara fräsa tillbaka ”kom tillbaka när du sovit några enstaka hela nätter de senaste månaderna, åren, har haft en lång jobbdag där du försökt jobba in två vabbdagar, har mensvärk och försöker lägga en övertrött unge som vrålar ”INGET!!!!” på alla tilltal, sparkas, slåss och skriker ”KOM HIIIIIT!!!!” när du flyttar på dig för att undgå sparkar för att sedan när du sen lägger dig på den utpekade platsen vrålar ”MIN PLASS!!!!” och försöker knuffa undan dig. Försök då att vara tydlig, pedagogisk och konsekvent!”

Det är lite märkligt med tanke på att föräldraskap är mitt viktigaste och svåraste jobb. Det är det jag läser mest om, frågar andra om råd och tips om. Varför är det då så svårt med en del oombedda råd?
Kanske för att de trampar på ömma tår. Får mig att känna mig dålig eller spär på det dåliga samvetet.
Det borde inte vara så. Jag borde vara tacksam över alla råd och all vägledning jag kan få. Men så är det inte. Och jag förlåter mig själv för det. Jag gör så gott jag kan. Nästa gång rådet kommer på fel dag tänker jag inte skratta artigt eller mumla bort det. Jag tänker fräsa. Akta dig.

En helt vanlig iskrascharpromenad. Vi gillar att krascha is vi. Alla fyra. Men det är halt ute nu. Och vi är lite sega av oss på helgerna. Vi brukar ta oss ut just innan det blir mörkt. Idag likaså.

Som sagt, halt.

Å upp..

Det är inte lätt. Lika bra att ta en simtur när man ändå är nere.

”A simmaj!”

<br

Axel har inga hämningar. Han hoppar, springer och kastar sig på isen. När jag stilla påpekade att det var bättre att gå där asfalten var framme sa han självklart "men, jag tränar ju min balans när jag går på isen!" Lämpligt nog halkade jag till strax efter varför han kunde tillägga "Du ser, nu ramlade du nästan. Tänk på det nästa gång du är ute och går. Du borde träna dig, som jag!"

Han är klok min unge!

<br /