”Tyvärr. Loppisen är stängd”, sa tjejen i dörren. ”Men det står ju ett på hemsidan”, sa jag upprört fem över tolv. ”Och jag har ju stressat för att hinna hit!” (Det hade jag visserligen, men mest för att hinna hem och klippa häcken. Men jag hade verkligen sett fram emot loppisen.) ”Ja, jag vet”, sa tjejen. ”Prata med henne där. Berätta för henne om hemsidan.” ”Men du kan väl berätta för henne”, sa jag irriterat och vände på klacken. Jag ångrade mig, gick tillbaka, visade hemsidan på telefonen för ”henne där” och gick därifrån ännu argare och barnsligare.
Jättestor barnloppis i Eskilstuna. Jättemycket barnkläder och andra grejor. Fina saker, välsorterat, bra organiserat och bra priser. Förra året köpte jag massor av finfina kläder och skor till grabbarna. Bra för plånboken, inte så mycket gift i kläderna, mjuka jeans, lite andra grejer än de som hänger längst fram på lindex och bra för miljön. Så det var klart att jag ville dit i år igen.
På hemvägen var jag fortfarande arg, men jag började fundera. Vad var det egentligen som gjorde mig så upprörd? Barnen har kläder så de klarar sig, visst vore det bra att inte behöva tvätta lika ofta, de växer ju fort och det är ju roligt med nya grejor men varför var det så viktigt för mig? Jag hade faktiskt inte räknat med att kunna gå, vi var borta i helgen och jag trodde inte att vi skulle hinna hem i tid. Så egentligen borde det inte gjort mig något att jag inte hann. Eller att de inte ville släppa in mig.
Jag tror att det är det sistnämnda som det här handlar om. Avvisningen. Plötsligt var jag tillbaka på skolgården. ”Du får inte vara med och leka, den här leken är bara för två”. Att bli avvisad. Det är inte lätt att acceptera att bli avvisad. Inte då och inte nu.
Och så frustrationen i puckade situationer. Sakerna låg fortfarande på borden prydligt uppackade. Det var fortfarande kö till kassan. Jag var där, de var där och grejorna var där. Men de hade bestämt sig för att nu var det slut. De hade inget att förlora på att släppa in mig fem minuter. Men såna där ”regler är regler-personer” kan göra mig vansinnig. När det liksom inte finns någon logik. Ni tjänar mer pengar om jag får komma in fem minuter. Jag förstår att det kanske var fler än mig, även om jag inte såg någon, att det kanske hade tagit mer än fem minuter att släppa in mig eller oss. Men ändå, den där maktutövningen. Den är provocerande.
Och det mina damer och herrar tar jag med mig ur den här historien. Dagens slutsats. Jag förvaltar mycket makt i mitt nuvarande arbete likväl som jag gjort i tidigare arbeten. Det är dags för en självrannsakan. Hur förvaltar jag den makten? Provocerar jag i onödan?
Till Torshälla barnloppis har jag bara en sak att säga. Skärp er. Har ni lovat på hemsidan att det är öppet så håll öppet. Allt annat är trams.
