När Per och jag började jobba, få lön, bo i riktig lägenhet och så vidare så letade vi länge efter en soffa. Vi har olika smak och det tog tid att hitta en som passade båda och plånboken. Till slut föll vi pladask för en skinnsoffa från Mio. Jag som då varit vegetarian ett tag (men nyss börjat äta kött) hade svårt med tanken på att ha en skinnsoffa men kunde märkligt nog inte släppa den. Vi köpte den och har älskat den sen dess. Fin, skön, tidlös, praktisk. 
När jag hämtade Knut igår började han plötsligt prata om vårt hus. 

3-åringen beskriver ”vi har en kall soffa och så är tv:n rakt fram och så har vi en dator som sitter fast”. Japp, vårt vardagsrum med skinnsoffa, tv och stationär dator. Jag brukar gilla soffan men nu när jag förstår att han bara
uppfattar den som kall vet jag inte längre. Dags att byta den mot en varm kanske? Eller mjuk? Eller nåt annat vad som helst utom kall? Vem vill ha en kall soffa? Stackars barn.
Jag ligger nu på den kalla soffan och är benägen att hålla med honom. Den är inte mysig längre. Mest kall. Sen blir den svettig efter en stund. Ledsen soffan, det är inte du, det är jag. Vi har liksom växt isär. Jag tror att det är dags att gå skilda vägar. Förlåt. 

Eh, det där gick lite fort kanske. Vi får se. Pläd över dynorna? Några fler kuddar? Parterapi?