Vi har en underbar okomplicerad relation min yngsta son och jag. Den går ut på att jag är förälder och han är barn och vi båda älskar varandra gränslöst och jag tror att jag bestämmer medan jag bara råkar gå åt det håll han vill, hämta nappar fast vi bestämt tusen gånger att han bara ska ha napp när han sover eller råkar ta ner storebrors gömda leksaker från översta hyllan. Jag märker det inte ens, så skicklig är han på att styra eller jag på att älska. Han frågar inte, han berättar inte vart vi ska, han bara använder mig som en hiss. Eller förlängd arm. Med ett ljuvligt leende. Sen ger han mig ett artigt ”tack” och går och leker och vi båda är nöjda. Efter en liten stund inser jag vad jag gjorde och ångrar mig men då är det för sent. Igen.

När det gäller att somna är det inte lika enkelt. När han var bebis var det bara jag som kunde söva honom men sen en ganska lång tid tillbaka har det bara inte funkat! Han har bara tittat förvånat på mig, frågat efter sin pappa och sen väntat tills pappa kommit hem. Oavsett hur länge pappa varit borta. Jag minns inte bara en utan kanske tio gånger då jag kämpat i 1,5-2 timmar och bara fått ett skratt i ansiktet. Ett väldigt gulligt och irriterande skratt. Eller skrik, tårar, lekar, jag tror vi provat alla varianter. Sen har Per tagit över och fått ungen att sova på två minuter. Jag överdriver inte ens. Ibland har det räckt med att han hört hans röst. Han är utan tvekan den envisaste och starkaste i vår familj. Och då är vi ändå en familj bestående av fyra envisa personer med starka viljor. Eller tre menar jag, själv är jag mest ödmjuk och flexibel. Typ.

Både min fantastiska mamma och min grymma kusin sa det redan när han var pyttebebis, ”den här kommer ni att få en match med, han är envis och stark”. Jag fattar nu vad de såg.

Jag måste här lägga in en bön av tacksamhet till att Per inte jobbat skift eller av andra anledningar varit borta så ofta kvällstid. Eller så är det en del av problemet, att jag kunnat lämna över när det inte gått. Men känslan är ändå tacksamhet.

Det här har varit fruktansvärt frustrerande både för mig och för Per. Han har inte kunnat vara borta kvällstid utan en liten gnagande oro hur det går för mig. Jag har inte kunnat söva mina barn! Finns det nåt mer okvinnligt, tillplattande för mamma-självförtroendet? Modern med ett sovande barn i famnen, det är ju idealet! Mamman som inte ens får ungarna att sova, det måste ju vara nåt fel?!

Jag har dessutom alltid varit bra på att söva barn. När jag jobbade på dagis i min ungdom var föräldrarna arga för att jag fick de stora barnen att sova på läsvilan så att de inte somnade på kvällarna. På scoutlägren jag var ledare på fick jag ju 20 ungar att somna utan problem! Bebisar har alltid somnat när jag haft dem i famnen. Jag är bra på det där ”lugn, trygg och tråkig”. Och tidigare var rollerna ombytta, det var jag som var sömnmedicinen och Per som fick kämpa. Stackarn, jag sjöng i en kör när Knut var bebis. Och Knut sjöng solo hemma tills jag kom hem. Varje torsdag.

Men nu. Nu. Nu har jag klarat det två kvällar i rad på egen hand. Jag har, efter drygt fem år som förälder, sövt mina barn själv!! Oövervinnelig. Känslan är enorm. Frihet, ordning, självförtroende och balans. Hur märkligt det än låter. Nåt så naturligt som plötsligt blir…. naturligt. Äntligen.

Nu ska jag hänga en tvätt och gå och lägga mig. Lycklig. Sov gott vänner. Och ha en kul kväll, älskling. Jag har läget under kontroll.