Ibland skakas livet om. Sådär plötsligt. En hockeytackling från ett oväntat håll. Och man lämnas kvar med en känsla av raseri över livets orättvisor, tillsammans med en tacksamhet och ödmjukhet inför allt man har. Idag är en sån dag.

Jag fick höra om en mamma, en syster, dotter, fru, vän. Hennes liv tog slut igår. Alldeles för tidigt. Barnen måste växa upp utan sin mamma. Det finns inte ord som kan beskriva vad familjen runt henne går igenom just nu och under en lång tid framöver. Jag skrev just ett meddelande att jag finns om hjälp behövs, om stöd behövs. Men det är ju just det. Ingen kan göra något. För det värsta har hänt. Oåterkalleligt.

Idag ska jag njuta av att jag är frisk, vara tacksam över allt jag har och känna ödmjukhet. Jag tänker på henne som nu får vila från sin sjukdom och på hennes familj som går igenom helvetet på jorden. Inget annat.