Krav på krav

Jag ligger med min son bakom ryggen och funderar över krav. Vilka krav jag ställer. Det är kanske ingen hemlighet eller överraskning att jag inte mår så bra för tillfället. I det här får jag ofta goda råd om krav. Ofta handlar det om att jag inte ska ha så höga krav på mig själv eller om att ställa högre krav på barnen. (Men krav på barnen skriver jag om en annan dag.) Nä, det kanske ligger nåt i det, medger jag skamset. Höga krav på sig själv är ju inte bra, det är ju inget man ska ha. Om man inte vill bli kändis förstås, de pratar ju ofta om höga krav. Men det vill ju inte jag så då är det ju dumt. För det är ju naturligtvis mitt fel att jag mår så här, det är ju klart. Om jag bara ändrar min inställning så ordnar det sig ju.

Men om jag inte vill det då? Om jag vill tro att arbetsuppgifter är tänkt att man ska utföra, och inte något man gör som man vill med? Att de jag möter förtjänar ett schysst bemötande och en hyfsat ok handläggning? Tanken att jag ska förändra världen lämnade jag för sisådär 10 år sen. Tanken att ”göra karriär” skrattar jag numera åt. Nu vill jag ha ett arbete där jag har en rimlig chans att utföra mina arbetsuppgifter, iallafall de viktigaste, på min arbetstid. Jag har varken lust eller tid att jobba mer än heltid. Jag har ingen tanke på att göra dem bättre eller annorlunda än någon annan, i det här läget vill jag bara få det gjort över huvud taget.
Jag har ibland tankar om hur man kan göra saker bättre. Till exempel förbättra samarbete eller rutiner. Men jag har lagt ner alla såna ambitioner. En vän berättade att hen helt tappat all lust med jobbet, allt som var roligt har hen kapat bort för att klara av att förhålla sig till arbetet. Jag vill inte det. Är det att ha för höga krav? Jag tycker att det känns både sorgligt och fel.

Men. Det är ju mig det slår tillbaka på. Det är jag som fått slut på ork. Utmattad. Så det är klart att jag behöver ändra förhållningssätt. Jobba med mig själv. Jag fattar det, även om min ton i texten kan låta sarkastisk.

Jag blir bara så ledsen över det strukturella i det här. Jag är nämligen inte ensam. Just nu pågår ett upprop i vår systerorganisation Socialtjänsten runt om i landet. Överallt berättar socialsekreterare om en ohållbar arbetssituation, brister i kvalitet och strukturproblem. Många är de sjukskrivna och många är de som säger samma sak. De får höra att det är dem det är fel på, att de har för hög ambitionsnivå. Individuella lösningar på strukturella problem. I och för sig inget nytt men alltid sorgligt.

Jag har det inte lika illa som socialsekreterare, jag behöver inte ha ansvar för barn som far illa och ta helg med vissheten att de jag inte hunnit besöka under veckan kan fara illa under helgen. Jag jobbar med vuxna människor som oftast har ett nätverk. Men jag känner igen mig i berättelserna.

Vill du läsa mer om uppropet, sök på ”Nu bryter vi tystnaden” på Facebook.

Jag har även ett gäng andra som jag känner igen mig i. Utbrända kvinnor i 30-35-årsåldern med småbarn, hem och akademiska arbeten. Duktiga flickor, kallar de oss, nästan som ett skällsord. Kvinnor som kämpar för att leva upp till alla krav som ställs på oss, eller som vi ”ställer på oss själva”. Dvs behöver psykologhjälp för att sluta ställa upp på. Att vi ska vara lyckliga, harmoniska, smala, snygga, vältränade, fantastiska föräldrar, ha ett vackert hem, många vänner, göra bra ifrån oss på jobbet, köra en bra bil, äta rätt, använda oss av pedagogiska metoder med våra barn, vara miljömedvetna, politiskt insatta och korrekta, ha ett grymt sexliv, bra på inredning, hög lön och en make som dyrkar oss och lyder minsta vink.

Varför skulle vi komma på att ställa alla dessa krav på oss själva, utan yttre påverkan? Och alla kommer på samma krav? Löjligt. Det är ett samhällsproblem att vi, dagens kvinnor, (och män) behöver förhålla oss till alla dessa krav, och att vi ibland blir sjuka på kuppen. Ändå får vi alla individuella terapier.

Jag har den senaste tiden övervägt nästan varje del av mitt liv. Om vi flyttade/bytte jobb/sålde huset/bytte bil/tänkte annorlunda/tränade mer/sov mer/ osvosvosv. Skulle jag må bra då? Det är ju nåt med mig som är fel.

Jag är småtjock, har ett underbart stökigt hus med ungar som skrattar när jag försöker vara tydlig och konsekvent. Min make lyssnar alltid på vad jag vill och gör tvärtom, vilket jag älskar honom för. Jag skulle aldrig kunna leva med någon som alltid gjorde som jag sa. Jag har ett roligt arbete med fantastiska kollegor. Jag har fina vänner som jag skulle vilja träffa oftare. Jag har en fantastisk familj och fin släkt. Jag är klok ibland och impulsiv eller känslostyrd ibland. Det händer att jag är grinig när jag inte får som jag vill och jag gillar att stryka färdiga punkter på att göra-listan. Jag har ibland idéer som är bra, och andra som är jättedåliga. Jag är frustrerad varje dag och lycklig varje dag. Jag vill egentligen inte ändra mig eller mitt liv. Jag vill få duga som jag är. Få rimliga villkor på jobbet och hemma. Och bli frisk.

Kreativitet och sjukdom

Jag kan inte sova fast jag är jättetrött. Bihålorna värker, jag har irriterande torrhosta, ont i halsen och ont i kroppen. En helt vanlig förkylning. Och jag ligger och tänker på om jag ska bygga en tågbana till barnen i julklapp. Är jag knäpp? Jag borde vilja sova!!! Men de älskar ju såna där på typ Polarn å Pyret eller leksaksaffären. Jag har värsta idéerna, en skiva med infällbara ben och krokar så att man kan hänga den på baksidan av dörren. Hönsnät och tidningspapper och tapetklister kan skapa berg och tunnlar. Så kan man sätta dit plastdjur, gubbar och en infälld damm såklart av grodspelet som ingen leker med. Och…

Så här har jag funkat sen jag var liten. När jag blir sjuk vaknar kreativiteten. När jag var hemma från skolan sydde jag gubbar av gamla strumpor, möblerade om på rummet eller hittade på dikter. När jag sen blir frisk hinner eller orkar jag inte med de där projekten. Märkligt. Då borde jag ju använda energin till att göra allt det där roliga! Men då har det liksom svalnat och känns inte lika angeläget. Men nu, mitt i natten när kroppen skriker och jag vet att barnen snart vaknar, då hade jag kunnat sätta igång om jag haft grejor hemma. Kanske tur att K-rauta inte har nattöppet.

Jag kan inte låta bli att tänka på Simon Kyagas sommarprogram 27/6 i Sommar i P1. Han pratade om kopplingen mellan bipolär sjukdom och framgång i flera kreativa yrken. Han och hans kollegor har hittat ett vetenskapligt belagt samband. För övrigt ett riktigt bra program! Lyssna på det medan det finns tillgängligt!!

Nu är jag varken bipolär (eller kanske bara lite?) eller konstnär. Bara förkyld och pysselsugen. Men jag tror att jag anar nåt. Nåt om att släppa på spärrar, gränser och låta energi flöda. Det är skönt! Det samlar energi!!

Jag undrar hur tung skivan kan bli. Håller dörren? Playwood eller spånskiva? Hur många lager tidningspapper? Knut är lite våldsam. Jag måste ringa pappa imorgon. Om man kanske…

Tanten shoppar – inte – igen

Nu har tanten varit på klädaffärer igen. Jag börjar (börjar?) verkligen att bli gammal. Men jag gick där och retade mig. Varför måste kläder vara så krångliga nuförtiden? Varför kan inte en jeansskjorta få vara en jeansskjorta, utan man måste färga den med bröstfickor för att sen riva bort dessa så att det syns att det suttit fickor där? Que? Jag fattar inte. Det är ju bara fult.
Ok, jag har fallit för en del krångliga kläder, det ska erkännas. Varje gång jag rensar min garderob bestämmer jag mig för att bara köpa basic-kläder i fortsättningen. Jag har massor av kläder som inte passar ihop med nåt för att de är för krångliga.

Sen gick jag hem, tittade på nyheterna och insåg att krångliga kläder inte är nåt problem. Dock kanske ännu mer löjligt och onödigt.
Nej, fram för kläder till alla (som passar ihop).

Sjukstuga

Torkar näsor, dricker ingefärste, tar tempar, fryser, suckar, reder ut tröttbråk, byter dvd, tävlar i tycksyndom och kokar kalops. Ändå rätt rofyllt på nåt vis i sjukstugan. Korta stunder. Sen blir det kaos igen.

Dagens diskussionstema: Får man slåss? Knut hade en lång (45 min) utläggning om det istället för att sova. Med sänkta ögonbryn och allvarlig min. ”Fåj inte schlåss.” Sen slog han mig.

Dagens oväntade: hittade Pippidockan med brallorna neddragna. ”Har Pippi klätt av sig?” undrade jag. ”Jaa. Pippi kissat” förklarade Knut. Sen tog han tag i Pippis hand och sa åt henne på skarpen att man inte får slåss. Jag är lite osäker på hur jag ska tolka detta.

Knut har kämpat halva natten, hela dagen och hela kvällen med att vägra sova. Jag tror att viljekraften hos tvååringar kan lösa energikrisen. Om det inte räcker kan andra åldersgrupper bli aktuella. Men att barnen är vår framtid är ju alla överens om.

Nu, två timmar efter läggdags, har de äntligen somnat i sina sängar båda två och föräldrarna har slut på ämnen att bråka om eller är för trötta för att orka. Vi hoppas på en läkande natt för oss alla. För dagar som idag är det tur att man bara minns godbitarna av. Som trolldegsbaket. ”Mamma, de här pinnarna kan vi ha som otrooooligt långa armar till trollet!”

IMG_5280.JPG

Tack för ordet. Godnatt.

Surgubben med det varma leendet

När vi köpte vårt hus blev vi varnade för en granne. Han skulle vara sur, retlig och någon man skulle hålla sig ifrån. Vilket vi gjorde. Ett tag.

Första gången han tilltalade mig hörde jag först inte vad han sa. Han upprepade då att jag kunde använda hans garageuppfart att vända på så behövde jag inte köra hela gatan ner för att vända. Genom åren har han sen hejat glatt, vinkat när vi åkt förbi, alltid med ett leende. Nyss kom han och ringde på för att varna för att en inbrottstjuv setts i området.

Jag påminns åter igen. Lyssna inte på skvaller.

Fredagslistor

Några saker som är sjukt irriterande hemma hos mina föräldrar:
1. Det är långt hit.
2. Jag har likadan handstil som min pappa så det är aldrig nån som märker när jag fyllt i sista orden i familjens gemensamma korsord på toa. (Jag känner mig skitsmart iallafall.)
3. De bästa kryssen är alltid klara så man får välja på de svåraste, barnkryss eller sifferkryss. 🙁
4. Jag sätter igång massa projekt här – varför orkar jag inte detsamma hemma?
5. De har aldrig duschtvål och jag glömmer alltid att ta med. (Hej i-landsproblem)

Fem saker som är grymma:
1. Vi är alltid välkomna. (Även om jag förstår att det ibland är skönt när vi åker).
2. Det finns alltid mat.
3. Jag får sovmorgon.
4. De älskar oss.
5. Vi älskar dem.

Vad vi ska göra i helgen:
1. Prova nya badhuset
2. Gå i skogen
3. Sova
4. Åka hem

Saker jag gjort idag som fått mig att känna mig sådär på smartskalan:
1. Tagit initiativ till ett möte och glömt att gå dit (inom loppet av en timme).
2. Lämnat plånboken hemma och upptäckt det i kassan på systemet.
3. Kört bil, suttit och funderat på hur snabbt det blir mörkt den här årstiden för att långt senare upptäcka att solglasögonen var på…
4. Skrivit detta röriga blogginlägg.

Sådärja.
1. God natt
2. Sov gott
3. Over and out

Prinsessor och träningsvärk

Idag har jag haft en surdag. En sån där när man nästan har träningsvärk mellan ögonbrynen. Kanske var det för att jag och Axel var så trötta imorse. Han ville vara ledig och sova och jag kände exakt likadant men var för vuxen för att göra det. Han sa argt att han aldrig mer vill gå på det där fula tråkdagiset och andra målande uttryck. Jag förklarade att jag också ville sova men att det inte gick idag. Han morrade vidare och efter en stund utbrast han ”men ÅÅÅÅHHHH!!! (eller kanske mera AAAAARRRRGGGGHHH!!) Mamma, jag kan inte ändra mitt liv till att jag vill gå på dagis!!!!” Frustation över att känslan av motstånd inte gick över!! Efter mina förslag (kanske det känns bättre med en kram/lite kläder/en bra låt) suckade han trött ”näe, det hjälper inte”. Underbara hjärtat. Han är bara fem men har redan koll på att man kan försöka styra sina tankar och sin inställning.

Det ordnade sig, vi kom på att om han fick ha sin nya fina klänning och pappas mössa så gick det. Och det var en ganska stolt och väldigt söt liten gubbe jag lämnade. Jag blev sen till jobbet, men ibland kan jag bara inte stressa barnen, ibland måste de få hinna i fas innan jag lämnar. Och den här veckan är Axels och min. Per och Knut är i stugan. Och Axel och jag saknar dem och njuter samtidigt. Men det är som att den här veckan är min och Axels paus. För att hinna komma i fas med oss själva. Då kunde jag inte ta fram min hårda sida.

IMG_5146.JPG

Ikväll var vi på Friskis. Axel gillar barnpassningen där, och ännu mer att de stänger innan jag tränat klart och han får sitta bredvid mig och spela mobilspel. På vägen ut passerade vi tuggummiautomaterna och som vanligt hade jag ingen peng. Axel som förstått att man måste jobba för att få pengar sa bekymrat ”Men mamma, varför får du inga pengar? Imorgon när du går till jobbet måste du säga till din chef att du måste få en femkrona eller tiokrona innan du går hem.” Ja, kanske det vore ett bra system. Pengar i handen efter utfört arbete. Väldigt KBT-igt. Som förr i tiden. Varför lämnade vi det? Jag ska ta upp det med chefen.

Nu sover min lilla prinsessa i sin säng och jag ska strax krypa ner i min. Imorgon ska vi ta sovmorgon.

IMG_5143.JPG

Bara mammor som kommer i tid får vara med och leka.

”Tyvärr. Loppisen är stängd”, sa tjejen i dörren. ”Men det står ju ett på hemsidan”, sa jag upprört fem över tolv. ”Och jag har ju stressat för att hinna hit!” (Det hade jag visserligen, men mest för att hinna hem och klippa häcken. Men jag hade verkligen sett fram emot loppisen.) ”Ja, jag vet”, sa tjejen. ”Prata med henne där. Berätta för henne om hemsidan.” ”Men du kan väl berätta för henne”, sa jag irriterat och vände på klacken. Jag ångrade mig, gick tillbaka, visade hemsidan på telefonen för ”henne där” och gick därifrån ännu argare och barnsligare.

Jättestor barnloppis i Eskilstuna. Jättemycket barnkläder och andra grejor. Fina saker, välsorterat, bra organiserat och bra priser. Förra året köpte jag massor av finfina kläder och skor till grabbarna. Bra för plånboken, inte så mycket gift i kläderna, mjuka jeans, lite andra grejer än de som hänger längst fram på lindex och bra för miljön. Så det var klart att jag ville dit i år igen.

På hemvägen var jag fortfarande arg, men jag började fundera. Vad var det egentligen som gjorde mig så upprörd? Barnen har kläder så de klarar sig, visst vore det bra att inte behöva tvätta lika ofta, de växer ju fort och det är ju roligt med nya grejor men varför var det så viktigt för mig? Jag hade faktiskt inte räknat med att kunna gå, vi var borta i helgen och jag trodde inte att vi skulle hinna hem i tid. Så egentligen borde det inte gjort mig något att jag inte hann. Eller att de inte ville släppa in mig.
Jag tror att det är det sistnämnda som det här handlar om. Avvisningen. Plötsligt var jag tillbaka på skolgården. ”Du får inte vara med och leka, den här leken är bara för två”. Att bli avvisad. Det är inte lätt att acceptera att bli avvisad. Inte då och inte nu.

Och så frustrationen i puckade situationer. Sakerna låg fortfarande på borden prydligt uppackade. Det var fortfarande kö till kassan. Jag var där, de var där och grejorna var där. Men de hade bestämt sig för att nu var det slut. De hade inget att förlora på att släppa in mig fem minuter. Men såna där ”regler är regler-personer” kan göra mig vansinnig. När det liksom inte finns någon logik. Ni tjänar mer pengar om jag får komma in fem minuter. Jag förstår att det kanske var fler än mig, även om jag inte såg någon, att det kanske hade tagit mer än fem minuter att släppa in mig eller oss. Men ändå, den där maktutövningen. Den är provocerande.

Och det mina damer och herrar tar jag med mig ur den här historien. Dagens slutsats. Jag förvaltar mycket makt i mitt nuvarande arbete likväl som jag gjort i tidigare arbeten. Det är dags för en självrannsakan. Hur förvaltar jag den makten? Provocerar jag i onödan?

Till Torshälla barnloppis har jag bara en sak att säga. Skärp er. Har ni lovat på hemsidan att det är öppet så håll öppet. Allt annat är trams.

Gnällgnällgnäll

Skithelg. Jag försöker att fokusera om men landar tillbaka i skithelg.

Onsdag natt hade Knut krupp. Per vabbade torsdag men då Knut var pigg och glad fick han gå på dagis i fredags. Han var tydligen inte redo för det eftersom fredag han hostat sig igenom hela eftermiddagen. Det blev bara värre med andningen under kvällen och astmamedicinerna gav ingen effekt. Till slut blev det en fredagkväll på akuten för honom och mig. I med kortison motsvarande 6-12 mån heltidsanvändning av astmamedicin och så adrenalin och slemlösande på det. Läkaren sa tyvärr efter varje ny medicinordination. Lilla plutten. (Knut alltså, läkaren var det inte synd om av den anledningen. Möjligtvis är det synd om honom av andra anledningar. Arbetsbelastning till exempel. Men det är en annan historia.)
Vi fick komma hem till slut och Knut somnade direkt av utmattning.

Lördag morgon tog jag dos nr 2 av min nya medicin som ska förebygga migrän. Blodtrycksmedicin. Trots att jag inte har högt blodtryck, snarare lågt, så kan den förebygga migrän. Nåt med kärlen, de vet inte riktigt varför det funkar men det gör det har de märkt. Läkaren pratade varmt om denna lösning och var upprörd att man inte provat det tidigare. Det finns ju INGA nackdelar med den här medicinen, det värsta som kan hända är att den inte ger någon effekt. Och den är så SMART att om man inte har högt blodtryck så sänker den inte blodtrycket. Klart jag ville prova en sån mirakelmedicin, allt för att slippa migrän!

Det vara bara den där detaljen. Detaljen med yrseln. Jag blev så yr att hela rummet snurrade trots att jag låg ner. Och det slutade inte. Efter några timmar kunde jag resa mig en kort stund innan det var dags för liggläge igen. I morse var det så bra att jag tordes ta ett bad. Dålig idé. Var tvungen att ropa in Per då jag var säker på att jag skulle tuppa av i vattnet. Vad är det här för medicin??? Besvären är förmodligen övergående heter det men jag tar inte en tablett till, fy tusan!!!

Så nu går söndagen över i kväll. Vi har en yr mamma, en trött pappa, en tvååring som är rosslig, småfebrig och saknar det pyttelilla tålamod han brukar ha men är speedad pga all medicin han får, en understimulerad femåring som fått komma i sista hand hela helgen och löser det genom att retas med sin sjuka lillebror som skriker för minsta blick. Jag har just sövt Knut som somnade av utmattning efter 20 min illvrål. Jorå. Mysigt med helg.

Fast. Vi har ju haft mysigt också. Röstat, fikat på Janelings (jättemysigt tills småtrollen klättrade på väggarna och hojtade och skrek. Dvs efter ca 7 min.), lekt i lekpark, byggt smålego, hällt ut allt smålego som mamman just sorterat i små fack, haft fredagsmys och gosat. Tur det.

Nu ska jag samla mig och leka lite med Axel innan Knut vaknar.
Tack och slut.

Att komma ihåg att inte glömma vad var det nu…

Jag hade glömt att träna. Det var ju det som fattades! Nu känner jag mig glad, lugn och pigg. Nyss irriterad, trött och gnällig. Tänk att jag glömmer det igen och igen. Träning hjälper! Jag har aldrig ångrat att jag tränat, utom möjligtvis spinningpass men till och med då är det skönt efteråt. Hjärnan får ju en massa gosiga må bra-substanser. Varför är det ändå inte lika lockande som choklad eller soffan? Efter ett tag blir det ju oemotståndligt men det är en bra bit dit. Och nu har det varit på tok för lite ett tag.

Men nu är det höst. Dags att styra upp storhandlingar, matlådor och rutiner. Och träning. Jag gillar hösten. Men hur ska jag komma ihåg att inte glömma att träna? Jag börjar med att boka in nåt. Men inte spinning. Jag kommer härmed ut och erkänner. Jag hatar spinning. Djupt och innerligt. Men inte träning. Heja mig!