Tanten under cover

Vi tog av oss skjortan och blusen. På med en gammal svart t-shirt (typ sovtröja), svarta jeans och det där jätteröda läppstiftet jag aldrig haft tillfälle att använda. Tanten och gubben gör vad vi kan för att passa in. Vi avslöjar oss på att vi tar på oss vantar och mössa innan vi går och reflexen som hänger på jackan.

Vi följer först google maps men inser snart att vi bara kan följa tåget av nitar, läderjackor och gröna tuppkammar. 

Vi kommer fram och första bandet har börjat spela.

Pulsen genom kroppen. Energin flödar från scenen och in i mig. Trummorna ligger som en matta. Gitarristerna och basisten låter som ett instrument, en kropp. Sången tangerar nån urkraft. Bara här och nu. Tankarna som snurrat i huvudet känns långt bort, tar inget fokus alls.

Jag har levt i snart 16 år med en man som älskar det här. Jag har aldrig fattat. Jag har bara tyckt att ljudet är jobbigt, blivit stressad och irriterad av det. Retat mig på att man inte hör texten. (Det gör jag fortfarande.) Bara tyckt att det varit dåligt.

Men så igår. Plötsligt gick det in i mig. Jag fattade. Jag kände. Jag var en del av energin.

Alltså, inte så att jag kommer att kuta på death metal titt som tätt nu. Han får nog fortsätta gå med kompisar som delar passionen. Men nån gång då och då kan jag nog tänka mig att bli manglad, överkörd och fylld av energi igen.

Note to self: sluta inte att ge saker en chans. Man vet aldrig.

#lyckligmake

Gos.

Suddigt men blått.

Ett par listor så här en sömnlös söndagsmorgon.

Fem fördelar att leva med mina barn just nu (utan inbördes ordning)

  1. Att kasta kläder i tvättkorgen är en baketmatch. Underbart.
  2. När man sover skavfötters kommer det mjuka och varma fötter som vill gosa.
  3. Varma kramar
  4. Att ALLT kan bli en lek.
  5. Roliga kommentarer, oväntade vändningar i samtalet och känslan att få svar på tal.

 

Likheter mellan mig och min mamma

  1. Vi ser likadana ut.
  2. Vi säger samma sak samtidigt.
  3. Vi tänker likadant.
  4. Vi vaknar på natten, har ont nånstans eller kan bara inte somna om på en stund.
  5. Vi nynnar hela tiden.

 

Jag ser fram emot/njuter just nu av

  1. Att övervåningen snart är klar
  2. Att vi får trevligt besök i helgen
  3. Att få gå en rolig utbildning på jobbet
  4. Att ljuset återvänder
  5. Att hinna somna om innan barnen vaknar.

 

Året

Jag kan inte med några ord sammanfatta 2017 mer än långt, innehållsrikt, omvälvande och lite overkligt. Vi har flyttat, bytt stad, byggt hus, bytt jobb, bytt förskola och skola, bott i tre tillfälliga bostäder utöver vårt nya hus i tre olika byar. Knut har lärt sig cykla och Axel lärt sig läsa, de har blivit längre, klokare och fått mer muskler att slå varandra med när de blir osams. Vi har fått hjälp att bygga en övervåning och har lärt oss att spackla gipsskivor. Jag har haft en sjuhelvetes lunginflammation och barnen och vi har turats om att vara förkylda hela hösten. Vi har skrattat, myst, inrett, upptäckt och börjat hitta hem. Vi har saknat Eskilstuna och de vänner vi lämnat där. Vi har växt, utvecklats, varit trötta och slitna. Vi har minst sagt haft ett händelserikt år.

Min bästa julklapp 2017 var en fast tjänst på arbetet jag älskar på Ungdomsmottagningen i Åkersberga. TACK tomten, världens bästa chef, politikerna och universum!

Av 2018 önskar jag mig lite LUGN, hälsa och utrymme! Jag vill hinna bjuda över grannarna på middag! Jag vill hinna och orka hälsa på vänner vi saknar! Jag vill hinna och orka bygga nya relationer här! Och motionera!

För att fylla min dröm har två åtgärder vidtagits. Mjölksyrabakterier för hela familjen och ett simkort för mig. I hälsans tecken.

Sömn är också viktigt i hälsans tecken. Så därför avslutar jag här, trots att jag skulle kunna brodera ut mer.

Gott nytt 2018! Jag önskar er alla fred, frid, fniss, färg och fånerier.

Det är lite olika

Det är lite olika här i världen.

En del av oss ville sova hela natten. Andra vill ville vara vakna och hosta. Eller hosta sig pigga och sen vilja småprata, gå upp och umgås resten av natten.

En del av oss ville få undan i köket, andra ville gå sönder. (Skitdiskmaskin.)

En del av oss ville ringa tekniker, skrika och reklamera, andra ville ha trasig mikrofon. (Skitmobil.)

Somliga ville att andra sen skulle ringa upp som de lovat, men andra gjorde hellre annat. (Skittekniker.)

Somliga av oss ville städa. Andra ville förvandla huset till en djurpark.

 

Sen ville somliga av oss vila och då var sängen full med tvätt. Men det skiter somliga i och kryper ner ändå, under tvättberget.

Ja, det är lite olika här i världen…

Nu ville somliga ta med sig barnen och handla och äta hamburgare och lämna andra ensam hemma några timmar. Det gör att andra älskar dom väldigt mycket. (Älskade make!)

Så nu ska somliga kravla ur sängen och passa på att fixa några julklappshemlisar medan andra trängs på affären och tränar sitt tålamod.

Ja, olika var ordet. Och tur är nog det.

Själv men inte ensam

Att gå på kurs själv är en spännande grej. Jag vet inte om det är typiskt för just ungdomsmottagningsvärlden som är så otroligt varm och inkluderande, eller om det är så generellt. Men att komma själv. Det liksom triggar omhändertagande egenskaper hos andra. Börjar man småprata med folk så känner de att de inte kan lämna en. Vilket ju är fantastiskt fint. Flockbeteende i sin ädlaste form. Och här kommer men-et.

Men. För oss introverta, eller jag kanske ska prata för mig, så innebär det en del saker. Dels är jag värdelös på småprat. Jag går för djupt för snabbt och folk som inte vill prata känslor i kaffekön blir stressade.

Dels så orkar jag inte alltid, även om viljan finns. Jag behöver lite paus för att orka ta in allt under föreläsningen. Det är inte alltid lika med paus för mig att ha rast.

Nu finns det ju en risk att du som läser ba ”men vaddå, ska jag inte prata med henne nu då eller?!” eller ”är det fel att vara trevlig nu också?!”. På det vill jag bara säga att du absolut inte gör något fel. Fortsätt att vara snäll och trevlig, både mot främlingar och bekanta. Så för vi världen mot en ljusare framtid. Jag ser till att ha strategier för att få det jag behöver. Och för mig handlar det främst om att prata med personer jag inte känner, och läser du det här är sannolikheten stor att du ju känner mig.

Här vill jag passa på att dela tips, och vem vet, kanske även få några nya. Mina topp tre strategier:

  1. Gå in och ta plats innan andra satt sig så känner de inte att de måste sätta sig med dig och du hamnar med människor du inte måste småprata med.
  2. Gå ut och ta luft.
  3. Gå på toa och ”försvinn” sen.

Har du andra?

Jag inser att jag låter som en väldigt otrevlig och osocial person, det är jag också. Ibland. Oftast inte. Jag tycker om människor och gillar att skapa nya nätverk, vara nyfiken och höra om andras erfarenheter. Men jag orkar inte alltid. Och jag är nu tillräckligt gammal för att ha fattat att jag duger ändå. Du med.

Livet på en dag.

Livet på en dag. Vissa dagar är liksom så. Man vaknar kl 06 av att sonen är törstig. Det visar sig att han har 39 graders feber efter 8 dagar i rad med 38 grader. Stoppar i honom medicin och när vi kommer till doktorn är han pigg och glad. Men har värden som visar lunginflammation. Just efter att jag tillfrisknat från lunginflammation. Som inte smittar?!? Ingen av oss har haft det tidigare. Vad är oddsen???

Efter doktorn blev det hamburgare, ett par ärenden och nåt ”jag ska bara springa in snabbt, jag lovar” och ut med en stor kasse. (Det pigga sjuka barnet kvar i bilen, lugn, ingen socanmälan behövs. Iallafall inte på grund av det.)

Eftermiddagen blev ett jonglernummer av att pyssla om, peppa för att klara att ta penicillinet som var så äckligt att han kräktes upp första dosen tillsammans med dagens hela matintag, och snickra. Ja, snickra. Mamma och jag snickrar en julklapp till Knut. Gissa om våra makar gärna vill vara med. ???? Det var hur roligt som helst och vi är supernöjda. Mycket återstår men vi kom en bra bit. Det blir jättebra! Han kommer att bli så glaaad!! Så nu står den gömd på vår snart byggda övervåning och jag har sågspån i håret och ett leende på läpparna. Just ja, vi måste komma ihåg att köpa dörrar, ringa golv-Ove och bestämma oss för tapeter eller målat i rummen. Och ja, jag vet att det är extremt korkat att snickra, såga och slipa innan lunginflammationen läkt ut helt men så ser mitt liv ut.
Och ja, vi fick i alla penicillindoserna med hjälp av godis, hejaramsor, pussar, kramar, belöningar i form av bokläsning fast det var för sent, avledningar, sylt, smoothie och fil. Imorgon går vi påt igen, tre doser. Tips mottages tacksamt.

Ja, appropå Knut, han ja. Han var med morfar. ”Jag hjälpte morfar att bygga ett hus till veden. De fick det ganska mysigt. Morfar byggde mest” förklarade han medan han gjorde akrobatkonster i kökssoffan under middagen. Han är frisk men speedad och strax under febergränsen. En som är trött, en speedad. Ingen av dem orkar riktigt. Som gjort för konflikter. ????

Sen har vi hunnit spela Uno, få i oss lördagsgodis, diska eftersom den sprillans nya diskmaskinen är trasig, göra brasa, tvätta lite, bygga en flexi-tracksbana runt halva vardagsrummet, spela tv-spel (inkl uppmuntrande ”bra mamma, jättebra för att vara första gången!” fast det är tionde gången man kör den där j***a banan), julpyntat lite mer och naturligtvis de vanliga slagsmålen för att nån dreglat ner nån annans tröja eller nån annan inte laddat ens platta medan man var borta. Och 5-års-niärdummamotmignu och jagtänkerinteätaförniärdummaidioter för att man säger att man älskar honom och vill bjuda på hans favoriträtt till middag. Ja, och så mysstunderna med en film på den laddade plattan och varsin hörlur och kind mot axel eller den där fantastiska spontankramen med de där små mjuka, varma armarna.

Sen så läsa boken ”Snipp och snopp” inklusive leta snoppen eller snippan som står på händerna, har solbrillor, kissar eller är snorig bland jäättemånga snoppar och snippor. Jätteroligt. Och sen söva barn. Den ena somnar på 10 sekunder och den andra tar tiiiiid. Gostid. Eller egen varaifred-tid när de somnar med sin far.

Och nu Så mycket bättre tillsammans med ännu mer lördagsgodis. Medan jag skriver ett blogginlägg i reklamerna. Medan nån snarkar därinne. Och julstjärnan lyser i fönstret. Liksom hela livet. Lite av det ena och det andra. En helt vanlig lördag. Här och nu. Full fart i lugn och ro.

Nu ska jag stjäla en kram av min make innan jag somnar. Ikväll är jag både helt påfylld och helt slut. Så enormt tacksam över hur bra jag har det. Och ledsen för min lillplutt som inte får vara frisk. Livet. ❤

dav

En kärleksförklaring

Du. Som ritar djur med liv i. Som sjunger klockrent men inte när (du tror) att andra hör. Du som kan ALLT om musik, även genres du inte ens gillar. Du som minns en väg du kört en gång. Eller faktiskt kommer ihåg all fakta du läst nånstans men inte har en aning om var du lagt strumporna (på golvet) eller mobilladdaren (bredvid sängen om inte barnen tagit den). Du som ser rakt igenom mig och vet innan jag själv vet vad jag kommer att välja härnäst. Du som vägrar inordnas i nån roll som jag eller nån annan bestämt åt dig. Du som sparkar bakut och får mig att se mig själv och mina fördomar. Du som gör mig lugn och trygg bara genom att vara. Du som kan få mig att gapskratta eller fnittra. Du som kan göra mig så arg när du inte gör som jag tänkt. Du som ger mig det motstånd och den kärlek jag behöver.

Du fyller 40 år. Äntligen. Farbrorn i dig kommer ett steg närmare sin verkliga ålder. Och tanten i mig kommer strax efter.

Vi har nu varit vi i 15 år. I 5 år har vi delat efternamn och skatteregler. Jag ser fram emot fler gråa hår, stela leder och bridgeblandning ihop med dig. Nej förresten, inte bridgeblandning. Det går bara inte.

Grattis på födelsedagen älskling!

(Och ni som blir sugna på att fira kan se fram emot en inbjudan lite senare när vintern är som tråkigast. Då livar vi upp med fest.)

Continue Reading…

Lösningen på världsproblemen och sömnlöshet

Vad är det där med att man längtar efter sömn mer än nåt annat kl 14-21 och när man väl får sova är det omöjligt? Så himla opraktiskt. Det måste vara hjärnans blindtarm. Bara helt onödigt. Eller den där olyckliga kärleken som man älskar bara för att man inte kan få.

Lungorna känns irriterade och trötta. Jag inbillar mig att jag är tjock i halsen. Bredvid mig snarkar en halvstor med feber och ont i halsen. Som upplagt för hypokondrikern i mig.

Jag känner mig också glad och tacksam för att äntligen vara på benen. Och livrädd för att dra på mig nåt mer innan immunförsvaret jobbat upp sig efter penicillinet.

Men varför kan jag inte bara somna nu då? Vad är det för världsproblem jag måste lösa först? Jag säger var snäll, ha roligt och var ödmjuk. I valfri ordning. Så löser sig nog resten. Så, fint. Då var det löst. Ja just ja, dela med dig också, det är viktigt. Och slåss inte. Kan jag få sova nu?

Tack och godnatt.

 

Mardömmar och framtidsplanering

Preciiiis när jag höll på att somna kom det in en 8-åring med mardrömmar. Ganska mysigt, han kommer inte så ofta längre. Även om det såklart var synd om honom. Mardrömmen var av kalibern att det inte räckte med kramar och mysprat utan det krävdes varm choklad och skorpa. Så det fixade jag. Och det hjälpte direkt. Han behövde inte ens smaka på det, han somnade på soffan bara av att det stod framför honom. Själv behövde jag dricka en stor kopp choklad och äta flera mackor. Tydligen.

Grabbarna har de senaste dagarna gjort mycket planer för framtiden. Axel ska såklart bo i Eskilstuna med sin älskade Tilda. ”Men jag då?” undrade Knut försiktigt. ”Jag vill ju inte bo själv!” Axel löste det enkelt. ”Du kan bo med Elsa!” ”Kommer ni och hälsar på oss då?” ”Självklart, vi kommer ofta!” ”Bra!”

Planerna har sedan broderats ut mer och mer. Axel som är familjens miljöhjälte ska inte ha nån bil. ”Då kan jag skjutsa dig!” tyckte Knut. ”Ska du ha bil då?” undrade morfar. ”Ja, jag och Elsa ska ha en bil.” sa Knut nöjt.

Vi får väl se om de håller i sina planer. Och om tjejerna håller med. Men gulliga är de iallafall.

Nu har jag inte hostat på flera minuter. Dags att passa på att somna! Godnatt!

Snurr i huvudet och sköna insikter

Nyss var jag så trött att jag bara gnällde och knappt orkade stå upp för att borsta tänderna. Nu sitter jag här och det är fullt ös i hjärnan. Vad ska vi ha för golv på övervåningen? Ska Knut få polisstationen i Lego eller Playmobil i julklapp? Var är de där kvittona jag fick av pappa? Betalade jag isolerfirman? Kakel eller våtrumsmatta i badrummet? Ska jag jobba 75, 80 eller 95%? Ska jag prova att lägga mig i sängen? Kan jag andas då? Är det kallt i källaren? Var är vetekudden? Kalk- och järnfilter till vattenbrunnen eller bara kalk? Var ska vi fira jul? Vilket rum ska vi tapetsera först? Kan man ha linoliumgolv i hallen och klickgolv i sovrummet? Eller linolium rakt igenom? Ska jag försöka åka hem imorgon? Orkar jag städa om jag gör det sakta? Är jag kissnödig? Tog jag penicillinet? Håller jag på att få bihåleinflammation och öroninflammation nu? Borde jag åka till vc och ta en sänka imorgon? Var är de där försvunna bankdosorna egentligen? Var passar en basketkorg? Hur ska vi fira Pers födelsedag? Vem är profilen på Stadsteatern som stängts av? Hur kommer #metoo att påverka människors vardag? Ska vi köpa julklappar till de vuxna i år? Hur går det för ”mina” ungdomar?

Jag blir snart tokig av att vara sjuk. Jag vill orka med igen. Vill hjälpa maken som får göra allt nu. Vill jobba. Vill snickra. Vill vill vill. Det är så mycket jag vill. Sova till exempel. Frågan är var. Ska jag sitta kvar i fåtöljen jag sovit i de senaste veckorna eller våga mig på sängen? Stora frågor.

Det märkliga när man ligger så här är att allt fungerar ändå. Visst är man saknad både här och där men allt det där som man tror att ingen annan gör, där man är oumbärlig, det liksom bara löser sig ändå. Jag såg en film Axels lärare lagt ut från gympan i skolan. Där stod Axel och dansade efter instruktioner, med gympakläder, gympaskorna som bara jag visste var de var, glad och trygg. Det är en skön känsla tycker jag. Jag kan bidra och är viktig men världen snurrar även utan mig. Tack vare min asgrymma make, förlåt för allt jag antytt att du inte kan, och mina fantastiska kollegor, ni är bäst!

Nu ska jag göra ett ryck. Toa, dricka vatten, kanske en banan och ett nytt försök att somna. Kanske har jag alla svaren imorgon. Eller så går det fint ändå. Godnatt!