Att gå på kurs själv är en spännande grej. Jag vet inte om det är typiskt för just ungdomsmottagningsvärlden som är så otroligt varm och inkluderande, eller om det är så generellt. Men att komma själv. Det liksom triggar omhändertagande egenskaper hos andra. Börjar man småprata med folk så känner de att de inte kan lämna en. Vilket ju är fantastiskt fint. Flockbeteende i sin ädlaste form. Och här kommer men-et.
Men. För oss introverta, eller jag kanske ska prata för mig, så innebär det en del saker. Dels är jag värdelös på småprat. Jag går för djupt för snabbt och folk som inte vill prata känslor i kaffekön blir stressade.
Dels så orkar jag inte alltid, även om viljan finns. Jag behöver lite paus för att orka ta in allt under föreläsningen. Det är inte alltid lika med paus för mig att ha rast.
Nu finns det ju en risk att du som läser ba ”men vaddå, ska jag inte prata med henne nu då eller?!” eller ”är det fel att vara trevlig nu också?!”. På det vill jag bara säga att du absolut inte gör något fel. Fortsätt att vara snäll och trevlig, både mot främlingar och bekanta. Så för vi världen mot en ljusare framtid. Jag ser till att ha strategier för att få det jag behöver. Och för mig handlar det främst om att prata med personer jag inte känner, och läser du det här är sannolikheten stor att du ju känner mig.
Här vill jag passa på att dela tips, och vem vet, kanske även få några nya. Mina topp tre strategier:
- Gå in och ta plats innan andra satt sig så känner de inte att de måste sätta sig med dig och du hamnar med människor du inte måste småprata med.
- Gå ut och ta luft.
- Gå på toa och ”försvinn” sen.
Har du andra?
Jag inser att jag låter som en väldigt otrevlig och osocial person, det är jag också. Ibland. Oftast inte. Jag tycker om människor och gillar att skapa nya nätverk, vara nyfiken och höra om andras erfarenheter. Men jag orkar inte alltid. Och jag är nu tillräckligt gammal för att ha fattat att jag duger ändå. Du med.