Jag och Knut var hemma i fredags då förskolan var stängd. Jag såg framför mig en hel dag att packa upp, fixa och dona. Han såg samma dag som ett straff utan lekkompisar. Efter stora diskussioner om vi skulle åka till Eskilstuna, leta upp hans nya kompisar som jag inte lärt känna än och än mindre föräldrarna, eller ta hem Axel från skolan så landade vi i att vi skulle leka en stund. Han föreslog att vi skulle leka poliser. Jag slängde på mig en rosa peruk och en pirathatt, deklarerade att jag var en piratpolis och kände att nu jäklar bjuder jag till, nu är jag en rolig lekmorsa. Jag letade tjuvar och försökte verkligen att leka. Följa honom och allt det där kloka jag läst. Då tog han på sig sitt överseende leende. Lade huvudet på sned och sa: ”Mamma, vi kan leka nåt annat. Det här blev inte så bra.”

När vi en stund senare lekte leken ”mamma lägger leksaker i hinken som Knut hissar upp i sängen och ibland lägger hon i låtsasbajs” så fick jag beröm. ”Den här leken är du bra på mamma! Den kan du leka!”

Tack min son för det uppriktiga stödet. Jag lovar att byta nummer med ett antal föräldrar innan nästa planeringsdag. ????