Jag har en sån där dag när världen är så sjukt irriterande. När jag bara vill göra Fuck you-tecken, lipa och stänga in mig och äta chips. Är det inte typiskt att en sån dag måste infalla på en dag som egentligen är rätt underbar? Kan man inte samla ihop de där skitdagarna och köra ett par skitveckor i november istället? Nähä. Funkar inte hormoncykeln så? Nä, såklart inte.

Ok, här kommer några saker som faktiskt varit härliga idag. 

Att jag får jobba med tonåringar. Ibland är de så fantastiskt jobbiga och söta och underbara på samma gång. Som tex kommentaren när man skjutsar någon, stannar på närmsta parkeringsficka, som råkar vara utanför grannhuset och hen förvånat utbrister ”men jag bor ju inte här. Jag bor ju där!” och sitter kvar i bilen eftersom vi uppenbarligen kört fel. ???? Eller när man erbjuder skjuts till busshållplatsen och de i enad front tackar nej i hopp om ett bättre erbjudande. Eller när selfie-kameran gått sönder på mobilen – PANIIIIIK!!!!!! Jag älskart!! Underbara skitungar!! ????????????

Knut. En annan älskad skitunge. När jag sätter mig på toaletten med löfte om att vi ska gå ut snart. Efter 4 sekunder börjar det. 

”Knackknackknack – mamma, jag väntar på dig här ute.”

”Ok älskling”

”Knackknackknack – mamma, när du har kissat klart, då kan du öppna dörren” 

”Ja, precis.”

”Knackknackknack – mamma, jag har tagit på mig cykelhjälmen nu.”

”Mhm, bra”

”Knackknackknack – mamma, jag har ett äpple här som vi kan ta med och ha picknick. Vi kan göra äpplebåtar!”

”-”

”Knackknackknack – mamma, jag ska gå ner i garaget och hämta nåt som jag kan åka på”

”Ok, gå dit och välj nåt men ta inte in den i huset”

”Mamma, jag ska inte ta in den i huset. Jag ska bara välja om jag ska åka sparkcykel eller motorcrosscykeln eller trehjuling.”

”Ja, gör det” – äntligen två sekunder tystnad – tror jag. 

”Maaaaaaammaaaaaaa – jag är i garaget, jag har väljt nu! Kan du öppna dörren ut ur garaget?” 

Suck. ”Ja, jag kommer.”

Skitjobbig och helt underbar på samma gång. Jag vet ingen som kan vara så galet entusiastisk som Knut. Han går all in i nästan allt han gör. Vi hade en jättemysig kvällspromenad med äppelpicknick. 

Kommentarer från Axel är ofta såna som man aldrig trodde att man skulle få höra. Som ”Anna skulle ta en pinne som Sara hade i munnen och då råkade hon tappa den och då ba BLAM så råkade jag ha min hand där under så den kom RAKT PÅ min hand. Då grät jag.” – Eh va? Hur min hjärna än försöker hitta bilder i huvudet så fattar jag inte hur det gick till. Jag nöjde mig med lite medkänsla och tycksyndom och naturligtvis ojande över den pyttelilla röda pricken på handen. 

Eller de där jag bara måste berätta-episoderna som liksom inte GÅR att skjuta upp eller avstå ifrån även om världen så brinner upp under tiden. Det kan vara ett avsnitt av Gumball eller nåt av mobilspelen, eller en detalj ur den där tecknade serien som vi och Bästisens föräldrar kommit överens om att de inte får se. Skitjobbigt och helt underbart på samma gång. Älskade skitunge. ????

Nu ska jag tröstäta minst två rostmackor och försöka vara snäll mot min make. Så gott det går.