Ja, det här med vabb alltså. Med två friska barn som är på karens de där 48 timmarna efter magsjuka. Det är ju bara helt fantastiskt. De är liksom programmerade på ett visst sätt. Den utlösande faktorn måste vara klicket. När man låser badrumsdörren. Harmonisk lek tillsammans – klick – världskrig – klick – harmonisk lek – klick – slagsmål. Ja, ni fattar. Det är alldeles fantastiskt med all denna harmoniska lek! Det är ju så sorgligt att man vill grina att mina barn faktiskt leker så här fantastiskt varje dag men att jag inte är där. Alltså, de leker ju fantastiskt på morgnar och kvällar, men det där att ha tid att leka hela dan. Att vi inte måste äta eller gå iväg nånstans eller så. Det är underbart att se. Men det vore ju inte dumt att få gå på toa ibland.

Vid ett av dessa klick-situationer idag så bestämde jag mig innan jag låste upp för att gå ut och agera FN att jag inte skulle höja rösten. Jag skulle prata med dem, få dem att berätta hur de kände och tillsammans lösa konflikten. Så här gick det.

Knut: Axel säger att jag är en fegis! Det är jag inte alls!

Jag: Ok. Varför säger han så då?

Axel: Knut säger att jag är en pruttpruttis! Det är jag inte!!

Jag: Vänta lite nu. Axel, hur känns

Knut: PRUTTPRUTTIS!!!! Axel får inte säga att jag är fegis!!!

Jag: Vänta lite Knut, får jag prata lite? Axel, när Knut säger

Axel: FEGISUNGE!!!!

Jag: Vänta lite båda två.

Knut: PRUUUUUUTTIIIIISSSSPRRRUUUUTTTTIIIIIIISSSS!!!!

Axel: FEEEEGIIIIISSSSS!!!!

Jag: #%&?####censur”#%#&¤%”¤#&”¤/(#

Joråsåatteh.. Jag ska nog inte söka tjänst som diplomat eller generalsekreterare för FN. Och inte mina söner heller tror jag. Men det finns ju andra jobb. Rivningsarbetare, proffsboxare eller huligan till exempel. Ja. Men nu har jag ju klickat upp så de är åter i harmonisk lek. Vilket betyder att jag borde fortsätta packa. Men nu har jag packat allt som är lätt. Alltså, allt som är självklart att vi vill spara men inte behöver just nu, eller det vi kan vara utan nån vecka men vill ha med oss till det tillfälliga boendet. Två högar. Nu är det såna där svåra saker kvar. Som alla toarullegubbar. Spara eller kasta? Alla smålampor som stått i ett överskåp i många år, spara eller kasta eller skänka bort? Dataskärm utan dator? Sälja, skänka bort eller spara? Och hur packar man den? Väskor? Ja, ni fattar.

Nä, slut på gnället. Jag ska ta en kopp te och sen ska jag packa vita dukar, lampor, byta batteri i Axels flygplan och plocka ner gardinstänger. Tack och hej leverpastej.