Jag har haft en sån där dag. Som började med en natt med för lite sömn. Jag hade planerat att lämna senare för att hinna mysa lite och ha en lugn och skön morgon utan stress. Ha! Snarare en lång morgon fylld av bråk, dåligt tålamod och frustration.

När jag väl lämnade på dagis var jag redan sen trots all den extra tiden. Och sen har det gått i ett hela dagen, jag har knappt hunnit gå på toaletten. Jag kände mig otillräcklig då jag tvingades fatta snabba beslut under svåra vårdplaneringar och mötte människor som var svårt sjuka.

Tillbaka till kontoret, där fick jag känna stödet från min fantastiska arbetsgrupp, fick fin feedback och fick istället känna mig kompetent.

Kom hem, lagade middag som blev äcklig. Grinig, kort i tonen och känslan var exakt så här:

Sen fick jag ett hemskt besked om att en tjej i min ålder från min hemstad gått bort i en sorglig olycka. Jag kände henne inte, men det berörde mig enormt. Hon lämnar en 3-årig son efter sig, det är fruktansvärt.

Och då mindes jag plötsligt dagen lite mer så här:

Jag blev omtumlad och då går plötsligt Knut och säger ”ajsa”, sätter sig på toaletten och bajsar. Lycka!

Nu kan jag känna att det räcker med bergodalbana för idag.

Jag älskar mitt liv och är så glad och tacksam för allt jag har! Men nu behöver det inte hända nåt mer idag