Ni vet det där man aldrig ska eller skulle göra som förälder? Herregud, HUR kan hon göra så mot sitt barn? Skrika åt henne bara för att hon råkade spilla lite? Förnedra på det där sättet? SÅ kommer jag ALDRIG att göra!!!
Min lista på såna där aldrig var lång innan jag fick barn. Och många dagar går det fint. Men så kommer en dag som idag. Då både föräldrar och barn är ur fas. Storebror bara bråkar, både med lillebror och med oss. Har sönder saker, förstör och vägrar lyssna. Det har sina orsaker men just då spelar det ingen roll eftersom föräldrarna inte heller orkar lyssna. Lillebror vill bara busa och gör allt tvärtom. Vi pratar hårt och kort både med varandra och med barnen. Som upplagt för konflikter. Och såna blir det.
Och plötsligt finner jag mig själv i den där hemska rollen. Skäller på 4-åringen för att han råkat spilla ut saft när han entusiastiskt och viftande berättar hur man skulle kunna leka en lek medan man häller upp saft. Den törstiga mamman är helt ointresserad av lek då, utan vill bara hälla upp saft, dricka själv och få barnen att dricka. Han blev arg och ledsen och tog med sig det nya saftglaset in på sitt rum. Där han spillde ut även det, i sängen. ”Jag skojar inte nu mamma, men jag har spillt igen.” sa han när han kom för att be om hjälp. Stackars barn. (Här lyckades jag sansa mig.)
Men den där känslan. När jag vill göra något men barnen kräver all min uppmärksamhet, den kan bli så stark. Nån slags klaustrofobi. Blandat med dåligt samvete. Men ibland vill jag ju göra något annat. Färga om mitt bleka hår till exempel. Eller gå på toaletten ifred. Eller äta i lugn och från min tallrik utan små kladdiga fingrar som tar min mat eller kräver att jag måste göra något annat än att äta.
Alla föräldrar jag pratat med känner igen den här känslan. Den är en del av paketet. Man älskar barnen och skulle gå i döden för dem, men ibland blir känslan av instängdhet så stark att man kan få panik.
Och det är lätt att bli bitter. Ja, barnens far råkade vila just när ovanstående hände. Klart att han ska vila när han är trött. När får JAG vila då? Varför kommer MINA behov jämt sist? Och så vidare. Att mina behov kommit före ganska länge är i den stunden glömt. Eller att vi just haft en fantastisk helg med både roligt tillsammans, avlastning och sömn.
Så kom frälsningen, i två tappningar. Först lek- och pratsällskap så vi fick gnälla av oss och barnen leka. Sen kom vändningen. Vi kan kalla henne Fröken Barnkanalen. Vi satte på tv:n en stund och alla blev snälla. Vi fick en lugn och mysig kväll. Tack för det. Det behöver jag inför nästa uppdrag, snart 2-åringen som inte kan sova utan står och väntar i mörkret bakom mig. Och här sitter jag och bloggar. Ja, vad ska man säga. Skärpning fru Jacobsson.
Tack och lov att det blir kväll även dagar som denna.
