Häromdagen hade jag ett samtal med Axel, ett helt vanligt magiskt och ointressant samtal på samma gång. Han förklarade för mig, mycket detaljerat, (ni som känner min son förstår att det var MYCKET detaljerat) vad som är skillnaden mellan våra nästan exakt likadana Bobby-cars. (Ni vet såna där plastbilar man sitter på och kör runt runt runt i huset/lägenheten till alla barns lycka och föräldrars förtvivlan.) Och han förklarade varför han alltid väljer den ena som är hel och varför Knut är nöjd med den man bara kan svänga åt ena hållet med. Och vad tricket är för att fixa styrningen tillfälligt på Knuts bil. Och att Axel brukar fixa det åt Knut eftersom det bara är han som kan tricket. 

I det här samtalet som är ett av tusen, sånt här pratar vi om hela dagarna, så slog det mig plötsligt att de ju har en egen relation. Såklart. Som alla syskon. Men de har liksom varit för små förut för den här typen av relation. Nu har de egna lekar, en egen värld som bara innefattar dem två. Jag är så oerhört glad och tacksam för det. Och lite lite avundsjuk, jag har varken kontroll över eller en plats i deras egna värld, även om de mer än gärna släpper in mig. Det är ändå deras. Precis som det ska vara. Och jag vill inte ha det på nåt annat sätt. Men jag har just vant mig någorlunda vid att de har ett eget liv på förskola/skola som jag inte känner till. Kompisar, regler, lekar, saker de tycker om och inte, relationer. Nu får jag vänja mig vid att de har en egen värld hemma också. Underbart och lite, lite skavande på samma gång. Mina bebisar blir stora. Såklart. Tack för det. ❤️

Han som förstår så mycket. Och lär mig ännu mer. ????

Han törs åka pulka själv i stora backen, han som klamrat sig fast i mig förut. Och klarar det fint. ????