Häromdagen var jag i Stockholm på utbildning. Ju äldre jag blir ju tydligare blir det att jag är lantis. På den PROPPFULLA tunnelbanan till exempel. Jag gillar inte att stå längst in när det är sådär fullt så att man knappt behöver hålla i sig för man är så tätt packade så jag stod envist kvar på sidan om dörrarna. Vid varje station klev det på fler och fler. Och alla försökte de döda mig med blicken. ”Man går inåt pucko!” ville de skrika. Men jag stod envist kvar. När vi passerat t-centralen och det lättat lite gav jag mig och ställde mig längst in i vagnen. Strax före gamla stan. Där dörrarna öppnas på andra sidan. Så jag var tillbaka i hatgluggen. Ibland blir tydligt att hur man vänder sig så har man ändan bak. Och korven den har två. Eller hur man säger.

Idag har jag äntligen orkat och haft tid samtidigt. Jag har kopplat om hjärnan och låtsats att jag är en maskin, som min härliga kollega uttrycker det. Och jag (och lite maken med) har förvandlat ett sorgligt totalkaos till ett trivsamt och hyfsat rent hus. Jösses vad tillfredsställande jag tycker att det är. Jag trivs, mår bra och är glad när det är någorlunda städat hemma. När man kommer över stök-gränsen så är jag hela tiden lite stressad. Att få plocka undan och städa då är som att ta av sig skridskorna, eller få frisk luft efter en lång bussresa. En utandning med ett leende. Stackars den som inte känner tillfredsställelse med att städa, då är det ju bara tråkigt. Men lyllos den som inte blir stressad av stök.

På kvällskvisten har jag kopplat om några lampor. För det kan jag. Skrytskryt. För det har min pappa envisats med att lära mig. För jag har världens bästa pappa. Och nu två fönsterlampor i fönstret. Kopplade till samma sladd.

Annars så har vi en skön 5-åring som är i varför-åldern och vill veta ALLT! Hur bebisar blir till, hur man vet vilket land man är i, vilket språk de pratar i Afrika, vad tidigt betyder och annat väsentligt. Det är jättekul. Och svårt. Idag sa morfar att det var en liten snopp som sticker upp från trappen, när han menade en liten utskjutande pinne. Knut tittade på honom, fnissade lite och sa ”Snopp! Morfar, du är i kissochbajsåldern!” Sköning.

Så, nu har jag yogat och bloggat. Kroppen och knoppen i ordning. Dags för sängen! Imorgon har jag nog eventuellt lovat barnen att sätta upp studsmattan. Wish us luck! Godnatt!