Tre av fyra familjemedlemmar nerbäddade i olika sängar. Tur att vi har gott om sängar nuförtiden. Den fjärde skuttade iväg till förskolan med ett ”ÄNTLIGEN” efter långhelg hemma. Vi som tänkte att förkylningssäsongen var över. Det var den INTE.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om några saker jag har tänkt på de senaste dagarna.

Avicii, eller Tim Bergling. En så fruktansvärt sorglig historia. Alla som sett dokumentären om hans arbete och kampen att ta sig ur det blir berörda. Den känsliga, kreativa, jordnära och ödmjuka person som skildras i dokumentären fullständigt krossas av giriga personer runt omkring. ”Jag dör om jag fortsätter så här” säger han. ”Kan du göra en radiointervju om ett par timmar” svarar de. ”Jag dör om jag fortsätter” säger han. ”Jag tror inte att du förstår värdet av pengar” säger de. Så fruktansvärt obehagligt.

Något som man alltid hört artister säga är att ”det är en hård bransch”. Är det inte dags att göra nåt åt det??? Var finns branchen i den här diskussionen? Alla beklagar hans död, tänker på familjen och berörs av den fruktansvärda historien. Men utan att ha varit i branschen en enda dag (nej, jag tror inte att musikalen Grinden i mamma och pappas kyrka räknas) så vågar jag påstå att han inte är ensam. Han syntes. Men många är de artister som desperat försöker att skydda sig. Som missbrukar, som flyr, som tar livet av sig. Det är ju helt galet att människor, bara för att de har talang, får leva efter sin dröm och vill något så gärna att de gör vad som helst ändå behandlas som kassamaskiner. Totalt ovärdigt mänskligheten. Jag önskar att en enda producent, manager eller andra som har stort inflytande på artisters tillvaro skulle kliva fram nu. Det är dags att säga ”jag kommer att se till att de artister jag arbetar med aldrig kommer att behöva må så dåligt av sitt arbete”. ”Jag kommer aldrig att pressa någon så hårt för att tjäna pengar”. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn inte vill bli artister. Tim, vila i frid.

Jag vill också lyfta ett helt annat ämne. Valet! Det är snart val! Och den här gången är första gången i mitt liv som jag överväger att inte rösta, bara för att det inte finns något att rösta på! Jag har inte förtroende för ett enda parti! Jag tycker att de bara pratar och pratar och svartmålar varandra och inte en enda kommer med något jag vill ha! Vad vill de ens?! Jag hade bättre koll på vad partierna ville när jag var 12 år än i årets val! Och i valbarometrar osv så har de samma åsikt i en massa frågor. ”Varför behöver det då förändras, om ni redan tycker lika i frågan?” vill jag skrika. ”Varför har då ingen gjort det redan???”

Jag är oerhört tacksam och har respekt för rösträtten. Så jag kommer att rösta. För någon måste ju vinna. Men det känns… grumligt liksom. Som om det inte spelar nån roll.

Slutligen en tacksam slutkläm. I morse när jag lämnade min ”ÄNTLIGEN”-unge på förskolan så blev han ändå lite vilsen när jag lämnade honom på gården och de andra barnen redan var i full lek. Det var lite oroligt att lämna honom där, men jag vet ju att han har jätteroligt hela dagarna så jag vände mig och gick ändå. Och innan jag nått grinden var en av de fantastiska pedagogerna där. Småpratade, berömde dagens tofs och skojade med min unge. Tittade knappt åt mitt håll, fullt fokus på barnet.

Några timmar senare ringde läraren till unge nummer två, som vi tvingat iväg fast han ville vara hemma, och sa att han behövde åka hem. Hon poängterade att han kämpat jättebra men att orken inte räckte längre. Det är så skönt att ha såna i sitt team. Jag är så oerhört glad och tacksam över alla fantastiska pedagoger mina barn har i sitt liv! Och jag är inte alltid en hårdhudad mamma som tvingar iväg sjuka barn och lämnar ensamma barn på förskolegården. Bara när jag tror att det är det bästa för dem. Då är det tryggt att veta att andra fångar upp när jag har fel.

Nu ska sängen få fånga upp mig en stund innan den där glada godingen ska hämtas.