Idag har jag varit sur. Irriterad, arg och trött. På barnen som ständigt retas. Ständigt hittar något att sura över eller bråka om. Ständigt avundsjuka, ständigt i konkurrens. Trots att de har ALLT de behöver och mer därtill. Otacksamma. Bortskämda. Irriterande.

När jag var liten stängde mamma in sig när det rann över och sa att hon strejkade. Den känslan hade jag. Också.

Till slut delade jag både på dem och på oss och lämnade den ena hos mormor och morfar och den andra i skateparken med morbror med sambo och fick en timmes paus med min make.

Och nu ligger jag här. Alla sover utom jag. Det där egna utrymmet jag längtat efter hela dan. Och nu längtar jag ihjäl mig efter små armar runt min nacke. Ett trött huvud på min arm. En ullig frisyr under min haka. Ska jag behöva gå och hämta honom själv?!? Kommer han inte snart???

Jag älskar dom. Det är bara så. Dagar som den här blir det extra tydligt. Tur att de är så söta när de sover att allt blir förlåtet. Imorgon är en ny dag.