Hand i hand

Din hand i min. En hand i en hand kan vara så olika. Följsam, osäker, frågande, blyg, underkastad, väluppfostrad eller motvillig. Gosig, glad, busig eller lätt. Rädd, avvaktande eller avstängd. 

Din hand är kärleksfull, trygg, säker och uppmanande. Led mig rätt. Hit ska vi. Du är mamman och jag är barnet och nu ska du hjälpa mig med det här. Oavsett om det är att ta fram glass ur frysen, skydda dig när du är blyg, hitta vägen till en toalett mitt i storstan eller hjälpa dig att hålla balansen i blåbärsskogen. 

Din hand vet vad den vill. Den är svår att stå emot, när den kommer och charmar min hand. Den får mig att smälta igen och igen. Jag önskar att jag minns känslan av din hand i min när du blir äldre och inte behöver min lika ofta.

Åh, vad jag önskar att alla barn hade den tryggheten i sig som jag känner i din hand. Och vad jag önskar att alla föräldrar fick hålla i en sådan hand. En hand i en hand. Hand i hand. 

❤️

Diskad i första omgången

Ni vet en sån där dag. När man borde sjukskrivas från sin familj för deras skull. När barnen busar oskyldigt på barns vis och får sig en utskällning innehållande både skrik och svordomar. (Jag som aaaaldrig skulle skrika åt mina barn. Innan jag fick några.) När tålamodet är slut redan innan dagen börjat. En sån dag är det idag. Och ändå. En dag på mitt jobb som jag älskar. Jag har fått träna, fått kolla på serie och fått vara ifred. Har haft glada samarbetsvilliga barn. En fin och glad make. Nästa helg ska jag få åka på underbart äventyr. Det är inte synd om mig ens litegrann. Och ändå är jag grinig. Hormoner antar jag. Ibland känns de som ett straff, både för mig och familjen. Men det enda som hjälper är att skämma bort mig själv. Så nu blir det te, serie och choklad. Mycket choklad. Imorgon kanske jag vinner det där bästa mamman-priset. Idag blev jag helt klart diskvalificerad i första omgången. Tur att man får ställa upp igen. Och igen. 

Här och inte där längre

Japp. Nu finns jag inte längre. På fejjan alltså. Finns gör jag ju i allra högsta grad. Faktum är att det är just det, att jag vill finnas lite mer här och lite mindre där. Följande har skrämt mig: 

1. Mina barn förknippar mig med min telefon. Att se mig påminner dem om att låna min telefon för att spela eller titta på film. 

2. Mina barn ger mig min telefon ofta utan att jag ber dem – de tar det för självklart att jag vill ha den nära. 

3. Jag hittar mig själv med telefonen i handen utan att jag vet varför, vad jag skulle ha den till. Som på autopilot. 

4. Jag känner mig lugn och trygg när jag håller i telefonen. 

5. Jag tycker illa om när andra är upptagna med sina telefoner. Förmodligen för att det påminner mig om ovanstående. 

Jag vill inte leva så. Dags för nedskärningar. Rejäla. Ut ur Facebook är en del. Av flera. Men lugn, jag är nog snart tillbaka. Eller inte. Vi får se. 

Jag kommer att fortsätta blogga då och då. Men det kommer inte att synas på fb. Välkommen att följa mig på annat sätt. Peace. 

❤️

Mod

Idag var vi på hem från dagis, min treåring och jag. Vi skulle gå förbi ån på en smal grusstig. Lite vingligt och Knut tyckte att det var läskigt. Han tassade försiktigt och sa ”oooooohhhh”. Jag gick tillbaka och tog hans hand. Han släppte den med ett bestämt ”NEJ!” och såg förvånat på mig. Så tassade han och oade de sista stegen upp innan han stolt brast ut i ett ”ja!! Jag vågade!!!” Han gör mig stum. Som vanligt. Som Pernilla Andersson sjunger i ”Mitt guld” – ”…minns att mod alltid ska skydda dig…”. Så himla sant. Förlåt för att jag försökte ta det ifrån dig min skrutt. Nästa gång ska jag låta dig vara modig alldeles själv. 

Jag tänker på mitt eget mod. Visst är det skönt att ta den trygga handen som sträcks ut även om det är en grym känsla att våga. Jag tror att vi alla mår bra av att vara modiga. Och modig är man när man gör det man är rädd för. Det är lätt att glömma tycker jag. Jag som ibland avundas andra som vågar det inte jag vågar. Men är man inte rädd så behöver man inte vara modig. Så det så. 

Men känslan att ha vågat, den är fantastisk. När jag vågade hoppa fallskärm på Nya Zeeland, det är ett av mitt livs lyckligaste ögonblick. Eller när jag vågade fria. Eller de gånger jag vågat berätta hur jag egentligen känner. 

Så. Skönt. 

Så nu ska jag ut och leta upp helvetesgapet, som Ronja, hahaha. Nej, jag ska nog bara hänga lite med min make som haft en dålig dag. Men imorgon, då tusan ska jag vara modig. Tassa och oa vid varenda fara jag ser. Hela dan. Godnatt!

Tanten goes barnslig

Ni vet den där känslan när liksom all vuxenhet kryper ner i skosulorna och man bara vill skita i allt? När argument som ”mendurå”, ”nähäerå” eller ”varför-därför” känns fullt rimliga och adekvata? Eller bara ”nä”. När man vill räcka ut tungan istället för att svara på tilltal. Det är sjukt osmidigt att få den känslan när man ska diskutera sin bil med en verkstadschef med stureplansfrilla och genomarbetade professionella bedömningar och argument. Jag är enormt stolt över mig själv att jag inte lipade och gjorde pruttljud när han avslutade samtalet med ett glatt ”toppen! Ha det bra!”. Det krävde all min viljestyrka att nöja mig med att mumla lite och sätta mig i bilen och åka därifrån. Morr. Förresten, varför finns inte pruttljud i skrift? Vi bokstaverar ju till och med djurläten, varför skriver vi inte ut pruttljud? Jag hade behövt ett sånt nu. Jag får nöja mig med ett blä.

Vi har köpt en ny fin bil. Vi älskar den. Vi köpte den för att vi är sjukt less på att laga bilen och att inte kunna lita på den. Det är bara en liten sak med vår nya skatt. Den dör. Inte en eller två gånger utan ofta. När man kör sakta. Vilket vi ofta gör eftersom vi bor i stan. Men naturligtvis fungerar den finfint när vi visar upp den för verkstan. Nu har vi lämnat in den flera gånger. Det finns inget fel. De har förklarat för oss noga flera gånger med olika pedagogik att vår bil fungerar fint. Det är bara det att den inte gör det. Den dör. Det ska inte nya bilar göra. Inte bilar i den prisklassen. Vi vill inte ha det så. Kan de inte fixa det så vill vi reklamera bilen. För vi köpte en bil som inte hade några problem enligt säljaren. Men nu måste vi påvisa felet för att komma någonstans. Och bilen behagar inte påvisa felet när vi kört de 10 milen till försäljaren. Så vi verkar få leva med en dyr bil som fortfarande inte går att lita på hundraprocentigt. Jag överdriver, om man kör på bensin så funkar allt tipptopp. Men vi köpte en biogasbil som vi trodde att vi kunde köra på biogas. Men det är det som inte funkar. Om vi inte bara kör i närheten av verkstan. Vi kanske får flytta. Morr. *pruttljud*

 

Tanten vs SVT

Nej, nu är hon tillbaka. Tanten i mig. Eller alltså hon är ju alltid i mig, men nu har hon vaknat till. Hon blev så upprörd att jag var tvungen att stressäta en apelsin och skriva av mig. (Jättedålig kombo, jag blev så kladdig att jag var tvungen att vänta med skrivandet tills apelsinen var slut – inte lätt!) Har ni sett tv-programmet ”gift vid första ögonkastet” på svt. Just det, svt. Inte tv3 eller kanal5. SVT. Mina och dina skattepengar. Nu har jag ju bara sett lite innan jag var tvungen att byta kanal, men om jag fattar upplägget rätt så är det personer som gifter sig utan att ha träffats tidigare. Med fullsatt lokal, kamerateam och intervjuer varannan minut. ”Nu känns det lite stelt men det blir nog bättre snart. Han verkar trevlig” sa tjejen. ”Han har snälla ögon och gulliga öron”. Och här vaknar min tant. MUCKA INTE MED ÄKTENSKAPET!!!

Dejtingprogram i all ära – om man nu har svårt att hitta kärleken på egen hand och tror det går lättare med ett kamerateam ständigt närvarande och gärna nåt tävlingsmoment så ok då, det är vuxna människor som väljer att utsätta sig och sina familjer för det. Men äktenskap! För mig är det mer! Heligt på det sättet att det är allvar! En djup överenskommelse mellan två personer att inte ge upp. Att stanna. Att älska. I medgång och motgång. Ett sånt beslut kräver vilja, engagemang, motivation för att stå fast vid. Det räcker inte med snälla ögon för att orka med de stinkande strumporna på samma plats på golvet i  14600 dagar (räknat på 40 års äktenskap) eller olika grundsyn på barnuppfostran. Eller tänk om han hade haft elaka ögon – hade hon sagt nej då? Inför tv, fullsatt lokal och påskrivna kontrakt? Första gången de rörde vid varandra var när de satte på ringarna när de redan sagt ja. Kemin då?

Är det inte sånt här vi kämpat för att komma ifrån i det moderna samhället? Som vi fördömer i kulturer vi inte ser som vår egen? Arrangerade äktenskap där kärleken ibland växer fram, ibland inte. Visserligen kan de här paren skilja sig nästa dag om de vill, men varför är de tvungna att gifta sig? Hur extremt kan det bli innan den här reality-trenden vänder? Är nästa upplägg ”föräldrar vid första ögonkastet – ge dig in i föräldraskapet med någon svt utsett åt dig för att få bra tv. Här väntar sömnlösa nätter, hushållsarbete, föräldramöten och trots. Sluta leta efter den perfekta partnern – vi gör jobbet. Och filmar allt – från förvärkar till första fyllan.”

Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är ett av vårt moderna samhälles största framsteg att vi kan skilja oss numera. Det är jätteviktigt för dem där äktenskapet blir ett fängelse eller skapar långvarigt lidande eller det av andra anledningar helt enkelt inte går. Men att gå in i det med avsikt att ”vi får väl se om det blir nåt”. Varför? För mig är det ett av de allvarligaste besluten i livet och så tycker jag att det ska vara.

Nä. Nu har min tant fått nog. Att andra kanaler har sponsorer som gärna betalar stora pengar för sex, fylla, förnedring och maktspel är något jag önskar inte fanns men förstår att det finns för att stanna. Men snälla svt, försök inte konkurrera med dessa. Låt dem leka. Håll er på banan. Att blanda in äktenskap är ingen rumsren variant av reality-tv – det är ännu värre. Eller som min bättre hälft uttrycker det (att han är gubbe behöver nog inte påpekas) – det är trams.

Självömkansgnäll

Karma. Eller ”Somliga straffar Gud med detsamma”. Eller ”Synden straffar sig själv”. Kärt barn har många namn. Jag ber härmed om ursäkt och förlåtelse till alla män jag har drivit med. Hintat, antytt och skojat om. Mancold är inget skämt. Om det är det jag fått nu alltså. Det var så här Per mådde för några dar sen. Och igår när vi var på släktträff skojade jag friskt om att han hade mancold och var hemma och led. Det var han! På riktigt!

Det gör ont i varje centimeter av kroppen och jag är proppfull av självömkan och ynklighet. När jag måste resa mig går jag runt och bara låter, en jämrande ton. Som den mest förkylda man jag sett. Usch fy och blä!! Och tack för att jag orkade igår! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte smittade nån!! 

Det enda som är bra är att min make vet exakt hur jag mår och pysslar om mig efter bästa förmåga. ❤️ Och att det kommer att gå över. Snart. 

Topp fem av vad jag hör från vardagsrummet: 

5. Axel till Per ”Snipp snapp snut nu blir du som förut”. Per: ”Hur då?” Axel: ”Ja, snäll och så.” Hahaha, underbar trollformel! Den ska jag använda ofta!!! 

4. Knut går runt med pirathatt och en galge som krok. Han stänger dörren till deras rum med kroken medan Axel är där inne. Sen frågar han förvånat ”men var är Axel?”

3. Knut går i samma utstyrsel och sjunger ”Knut – halleluja” (Hard rock halleluja med Lordi är mycket poppis här just nu.)

2. Knut kommer in med en bil från bilbanan. ”Min bil funkar” och det glittrar i ögonen. ”Vad bra!” säger jag entusiastiskt. ”Inte Axels”. Brett leende. Ridå.

1. Min älskade make tog hem hämtmat till mig, från ChopChop. I lyckokakan fanns följande meddelande: ”Du kan glädja dig åt god hälsa och ekonomiskt oberoende”. ????????????

Gråtmild och stolt.

Ni får ursäkta mig om jag blir lite gråtmild och osammanhängande. Men ni som sett säsong 11 av Greys Anatomy i kombination med ett par glas rödvin kommer att förstå mig fullständigt. Ni andra får fortsätta läsa på egen risk.

Jag fikade med en vän idag. En sån där människa som tog sig hela vägen in direkt. Som man liksom hoppade över bekant- eller kompisstadiet med och gick direkt in i vänskapen. Du har säkert såna du med. Vi har inte känt varandra länge men vi liksom fattar varandra. Vi pratade om det där med att ha barn och försöka ha en bekantskapskrets. För få saker är så sociala som barn och hundar. Har man barn eller hund har man liksom en gratisbiljett in i sociala sammanhang. Man har nåt ofarligt att prata om – foder, promenadvägar, blöjor, nattrutiner, utbrott på affären, förskolor, lärare – ja, du fattar. Man har många tillfällen till och uppslag för småprat och får många frågor. Man träffar folk. Vissa klickar man med.

Och samtidigt! Har man småbarn har man inte tid att klicka med folk! Har du barn förstår du vad jag menar, har du inte barn så känner du säkert nån som fått barn och slutat ringa eller dyka upp. Det är inte för att vi inte gillar dig. Det är för att vi plötsligt inser att det är torsdag igen och en hel vecka gått utan att vi plockat upp den där legobiten som är på väg ner i avloppsbrunnen i badrummet. Eller ringt verkstan om den där trasiga kofångaren som måste fixas innan bilen kan säljas. Vi är upptagna av att njuta av alla de FANTASTISKA ögonblick vi har med våra barn, och samtidigt klara varje dag till kvällen, kanske tvätta ett klädesplagg eller hundra för att ha något att sätta på sig nästa dag. Men jag har just nu en hel lista med folk som jag VERKLIGEN gillar och vill hälsa på eller hänga med men som jag inte hinner träffa. Alltså en lista låter som att jag ställer upp i nån slags ”populärast i gnällbältet-tävling”, vilket inte är fallet, men ändå! Jag vill inte svara ”jaa, vi måste ses snart” på ett till sms, jag vill SES istället. För jag menar det verkligen varje gång jag skriver det. Men jag hinner inte!

Här vill jag understryka att jag älskar min familj och inte skulle vilja ha det på nåt annat sätt. Jag gnäller inte. (Jo lite kanske. Jag skulle vilja träffa mina vänner oftare.)

Poängen jag försöker komma fram till är vänskap. Det finns de där personerna som man skulle kunna ringa mitt i natten efter att inte ha hört av sig på ett år och de skulle klä på sig och komma om du behövde det. Jag har några såna. Tror jag. Det är inte ofta man behöver testa sånt. Men en gång till exempel. Då hade jag och en vän haft en tuff period. Vi behövde nånstans att ta vägen för att hitta tillbaka till oss. Bara komma bort och vara. Jag ringde då till mina föräldrars vänner. Såna som jag växt upp ihop med, men inte har någon egen kontakt med i vuxen ålder. Utan att blinka eller fundera lät de mig låna deras fina stuga. Jag behöver förtydliga att jag då var betydligt yngre och oansvarigare, min vän likaså, och de hade ingen anledning alls att bara låna ut huset. Såna människor. Som bara finns där. Utan förpliktelser. Eller vännen som jag inte hört av mig till på hundra år och som plötsligt skickar ett sms ”hej, jag har flyttat och bor inte så långt bort längre, kom och hälsa på”. Som bara finns där.

Idag fick jag veta att en annan vän i denna kategori (personer som gått direkt in i hjärtat utan att passera gå) har det tufft just nu. Självklart skulle jag hjälpa till om jag kunde. Och när jag haft kontakt med henne idag så tänkte jag länge på det. Henne och hennes sambo skulle jag kunna ringa mitt i natten och be om hjälp. De finns där. Och jag med.

En sån vän vill jag vara. Och såna vänner vill jag ha. Jag orkar inte med måsten och krav. Självklart finns det gränser även för mig, jag väljer att kliva åt sidan ibland och jag förstår och har full respekt för att andra gör det. Men vänner som man kan hänga med i långkalsoner, som man kan be om hjälp, och som kan få en att skratta och gråta. Dem ska man vara rädd om.

Tack till er som är dessa vänner för mig. Jag har inte glömt er, eller skiter i er. Jag kommer tillbaka. Snart. När barnen har fullt upp med sitt. Under tiden – tack för att ni finns och för att ni väntar. <3

Här hade en normal och erfaren bloggare avslutat det gråtmilda inlägget. Men jag har inte skrivit på så länge så jag är inte klar. 🙂 Jag måste skryta över mina barn först.

Idag hade vi utvecklingssamtal på skolan med vår 6-åring. Jag är så stolt över att få vara hans mamma. Han är så klok och fin. Han har svårt att koncentrera sig i skolan. Liksom i övriga livet. Han har så mycket att tänka på att han tackar nej till leksaker när vi åker på långa bilresor utan svarar ”nej tack, jag sitter bara här och sorterar mina tankar lite”. Han som glömmer bort att han sitter och äter mellan varje tugga. För att saltkaret plötsligt är ett eget universum med alla möjligheter till nytt liv. Han som medan vi cyklar hem i blåst och regn får skrika för att överrösta blåsten ”Mamma! Vad blir 40 gånger 4???” eller som inte kan sova för att han inte vet hur man stavar till ”och”. Han som är ledsen över att han är långsam och inte hinner lika mycket som alla andra på lektionerna – det tar tid att ha så mycket att tänka på! Han ber sin lärare att få flytta bort från sin bästa kompis i klassrummet helt på eget initiativ. ”Jag tror det är bäst att jag inte sitter med nån kompis alls.” Och som föreslår som mål till nästa utvecklingssamtal att han ska träna sig på att koncentrera sig. Och som ber om läsläxor för att han vill lära sig läsa. Han är 6 år. Många vuxna jag känner har inte den insikten – eller självkontrollen. Jag är sjukt stolt och glad.

Och min 3,5-åring. Som just nu håller på att växa från liten till stor. Som måste säga att pizza är äckligt fast det egentligen är en favorit, och måste bråka i affären, fast han egentligen fattar att mamma inte kan bära honom. Men som behöver det för att kunna utvecklas. Ta nästa steg. Han som genast korrigerar sig själv ”ok då, jag borstar väl tänderna då” innan man hunnit komma med sitt mer eller mindre pedagogiska artilleri för att få honom att resa sig från golvet, sluta skrika och öppna munnen. Det är som att han trotsar sig själv. Eller som att han är för smart för det men ändå måste. Jag behöver oftast inte göra någonting, han protesterar, ändrar sig och följer utan insats från min sida. Utom ibland. När han skriker sig igenom en hel affär för att han inte blir buren till exempel. Men då reflekterar han ofta efteråt. Vid nästa besök på affären till exempel, ”jag lyssnar mamma, jag ska inte skrika”. Han som älskar att gömma sig och hoppa fram och glatt ropa ”tadaaaa!!!” oavsett om det är bråttom till dagis, mitt i natten eller nån annan olämplig tidpunkt. Han värmer mitt hjärta varje dag. (Passar här även på att be om ursäkt för eventuella hörselskador, ångest-, stress-  eller epilepsianfall som drabbade kunder på Ica Ekängen i eftermiddags. Jag misshandlade inte min son. Jag orkade bara inte bära honom och kundkorgen genom affären utan tyckte att han kunde använda sina ben eftersom han nu valt att följa med istället för att vänta i bilen. Det kan låta så då. Förlåt.)

Nu blåser det utanför fönstret så att det låter som om fönstren ska blåsa in. Jag tänker på dem som inte har tak över huvudet ikväll och känner mig ödmjuk. Tack för att jag har det. Och för att jag har det tillsammans med min familj. Och för att jag har människor att vända mig till när det blåser. Och för att Greys Anatomy inte är på riktigt och jag inte är den del av den.

Ni får ursäkta mig, jag måste gå. Jag måste hinna utreda med min make om han vill få livsuppehållande åtgärder om han hamnar i en olycka eller inte innan han somnar. Och om han vill donera sina organ. Och så vill jag ha ett löfte om att han aldrig mer utsätter sig för någon som helst fara. Aldrig kör bil, åker flygplan eller går till jobbet utan från och med nu stannar inomhus och har hjälm på sig vid alla tillfällen och lovar att låta mig dö först. Och gärna tatuerar instruktioner eller påminnelser till ev läkare i pannan. Tack och godnatt.

Påminnelse 

Ja, så var det dags igen. För en dusch med fördomar rakt i ansiktet. En påminnelse jag behövde.

 Jag var på stan en sväng i eftermiddags, för att köpa sushi och en flaska vin. Per och jag är barnfria i helgen och en underbart kravlös tv-kväll hägrade. Iallafall, med sushipåse och vinpåse i hand skulle jag slinka in på rea på Hemtex medan jag väntade på Per. Utanför Hemtex stod en äldre man med sitt barnbarn och busade glatt med mamman som jobbade innanför skyltfönstret. Ett par i 60-årsåldern passerade just, de såg vänliga ut. Det var ganska mycket folk på stan. Och ni vet, i ett folkrus, särskilt utanför en entré står det ofta några personer som man undviker ögonkontakt med. I det här fallet ett par äldre män. Den ena, som nog var den jag omedvetet ville undvika, stod i en urblekt, för stor vinterjacka, orakad och med ett lite ofräscht intryck. Till utseendet att döma med ursprung från Mellanöstern. Jag sa nåt vänligt till morfarn som busade med pojken och var just på väg in. När en isfläck utanför ingången fick mig att ramla pladask. Rakt på sushipåsen! Och mobilen jag haft i handen flög långt iväg. Oj! Aj! Nej! Misosoppa överallt! Och telefonen! 

Kom då morfarn fram? Nej, han tittade bort. Likaså övriga på platsen, ett tiotal personer som nog inte kunnat undvika att höra och se mig ramla. Men fram kommer den orakade farbrorn, med en orolig blick. ”Chur gick det? Gick det brå?” frågade han vänligt med en mjuk hand på armen. Ingen annan sa nåt. Jo, en dam gjorde mig uppmärksam på att ”det läcker ur din påse!” med ett stort steg åt sidan. 

Jag gjorde mig inte illa, lite öm på höften men det gick bra. Men jag blev rädd. Tänk om jag, eller nån jag håller kär, ramlar och verkligen skadar sig. Då hoppas jag att en sån farbror finns i närheten. Även om han ser lite ofräsch ut. Jag trodde faktiskt inte riktigt på dem som säger att ingen bryr sig om nåt händer. Och så var det ju inte. Nån brydde sig. Men det var inte den jag trott som klev fram. 

Tack. Jag behövde påminnas. Igen. Döm inte. Tro inte att du vet. Tack.

Jag kan inte låta bli att tänka på den barmhärtiga samariern i Bibeln. Den skrevs för snart 2000 år sen men vi har fortfarande inte riktigt fattat. Iallafall inte jag. Jag behöver påminnas. Igen och igen. 

Sen gick jag tillbaka till Sushin och bad om en torr påse. Kom ut med några nya bitar, torr påse, nya tillbehör och ny misosoppa. De är bäst på Matsu Sushi i Eskilstuna. 

Nu ska jag njuta av att göra ingenting. Kanske ta ett (till) glas vin. Kanske ett avsnitt av min serie. Imorgon ska det provköras bilar så det står härliga till! Ha en trevlig helg gott folk!