Author Archives: jossan

Att gå hem i Östersund

Jag säger bara en sak. Multifunktionsjacka. Glöm jeansjacka, skinnjacka eller kavaj. Ska du gå hem i Östersund så ska du köpa dig en multifunktionsjacka. Den ska vara enfärgad i en snygg färg och helst av nåt tjusigt märke som Haglöfs eller nåt. Komplettera gärna med en ryggsäck. Exakt, multifunktionell ska även den vara. Handlar du på Naturkompaniet är du garanterat i hamn men även Stadium kan funka.  

Är det regnigt kan du istället välja din rejäla regnjacka. Även den färgglad och enfärgad såklart. Gärna gul. Inget Stockholmstrams, riktigt ska det vara. 


Är du kille av storleken vuxen kompletteras jackan med fördel med en snygg skjorta under och skäggstubb. 

Jag ber om ursäkt om du på bilden blir ledsen av att jag publicerar bilden utan lov. Jag vet inte vem du är. Men du är snygg! Och väldigt Östersundshipp!


Är du kille av yngre modell kompletteras jackan istället med halvlångt hår och keps. 

Samma sak här. Jag ber om ursäkt om du blir ledsen. Men du är väldigt gullig och tuff!


Är du tjej i storleken tonår så kan du sticka ut och vara lite tuffare med en trenchcoat. Funkar även för killar. Kan varieras i olika färger men alltid enfärgad. 

Är du tjej och vill sticka ut ännu lite kaxigare så kan du ta på dig en hatt av följande modell. Kombineras gärna med rocken ovan.

Sist men inte minst. Det är ALLTID rätt att vara stolt över Östersund. (Med rätta såklart.) 


Så nu vet du. Naturligtvis körde även Per och jag med multifunktionsjackor i år. Dock modell ”billig” men vi blir nog förlåtna, vi är ju turister. 

Älskade Storsjöyran. En musikfestival som är som en familjemedlem för oss. Här har vi hittat musikskatter, varit nostalgiska, varit puckade, gjort slut, hittat tillbaka, haft tid med varandra och våra fantastiska vänner, upplevt Östersund, tagit med barnen på musikupplevelser, varit utan barnen, frusit, dansat, solat, skrattat, ätit langos och älgkebab. Vår grej. Vår tid. Vår festival. I älskade Östersund. ❤️ 

En rymling!

Vi har fått en liten rymmare i familjen. Knut smiter när man minst anar det. Till grannarna, 87 år. Där han allvarligt bedyrar att mamma visst vet att han gått dit. ”Jag var bara tvungen att prata lite” säger han oskyldigt efter dagens femte vända. Det ingår att han tar sparkcykeln, balanscykeln, plasttraktorn eller något annat fordon de tiotal metrarna på trottoaren, sen smiter han in. Han älskar att vara där. Sitta vid köksbordet och prata, få en kaka eller två, och full uppmärksamhet. Kanske prova rullatorn lite, eller titta på tv. Han gör upp planer med dem att de ska följa med oss på semester, flytta in hos oss eller följa med på äventyr. 

Idag smet han snabbt över medan vi förberedde maten (läs tog fram resterna ur kylen). Grannen hörde att vi ropade och skickade hem honom. ”Men visst var jag snäll som kom hem” sa han uppriktigt vid middagsbordet. Ja, vad svarar man på det. Älskade skitunge! Jag är från djupet av mitt hjärta tacksam över att han har dem att rymma till. 

Idag har vi för övrigt haft en ljuvlig sommarlovsdag med kära vänner. Åh, älskade sommar. ❤️

Vapenlek i DNA? 

Alltså det här med små (och stora) pojkar och vapen! Jag fattar det inte! Totalt under min tid som förälder har jag köpt ett piratsvärd, två cowboypistoler som omedelbart gick sönder och några vattenpistoler. Varken mer eller mindre. Deras kompisar har en hel arsenal men vi har kört med metoden ”köpa annat istället”. 

Motorintresset kan jag förstå, de har en motorintresserad pappa och har uppmuntrats i det på många sätt.

Ändå sitter jag här, en härlig solig sommarlovsmorgon, i soffan med en kopp te och tittar på youtubefilmer med olika typer av vapenlekar. Allt ifrån familjer som spelar in egna actionbarnfilmer till legofilmer eller tecknat. Jag ser inte det roliga. Över huvud taget. Men killarna ÄLSKAR det. Var kommer det ifrån?? De leker slåsslekar med sina kompisar på dagis och i skolan, de samlar pinnar som är bra ”skjutare” och de ritar gubbar med vapen. Större delen av dagarna. Jag tycker inte om det! Och har aldrig uppmuntrat det! Inte Per heller, tror jag. Och som sagt, ändå sitter jag här.

Ok. Handen på hjärtat. Jag kan också gå igång på ett roligt vattenkrig eller att spela paintball. Men det här djupa intresset, fascinationen, glädjen? Som de flesta småpojkar delar. Axel har hittat jämnåriga som pratat andra språk men som omedelbart hängt på slåssleken. Alla kan den. Alla pojkar. Och några flickor. Men inte jag. Jag kommer nog aldrig att förstå. 

Nu gjorde jag en ny sökning på Youtube och försökte leda dem bort från vapenfilmerna. Då gick de härifrån och började leka med lego och bygga vapen och gubbar med arga huvuden. 

Men nu är det snart dags att kliva upp ur soffan och gå ut i skogen. Där kommer jag att hitta blåbär och barnen nya skjutare. Som det ska vara. Antar jag. 

Jaja. Det är väl bara är att fylla på med kärlek och gränser och hoppas att de kommer ut som vettiga vuxna på andra sidan. 

Mina tankar i Nice

Idag finns inga ord. Igen. Terroristattackerna har nu blivit så många att man blir avtrubbad. Jag kunde med lätthet diskutera morgondagens planer och annat neutralt med Per under nyhetssändningen nyss när bilder på döda, sårade, chockade och förtvivlade människor rullade förbi. Jag vill inte bli avtrubbad. Men jag vill inte känna heller. Det gör för ont att tänka sig in i offrens familjers situation. Jag såg bilden på en ensam övertäckt kropp på gatan med en docka bredvid sig och höll på att bryta ihop. Ursäkta språket men fy fan. Det är så fruktansvärt att ord saknas.

Jag har nu länge varit arg, ledsen, rädd, dömt och hatat. Jag tror att jag måste tänka om. Jag behöver förstå. Vad är det som får en kille i min ålder, utan känd psykisk sjukdom eller störning att döda ett hundratal personer? Vad är det som får unga människor som bor i Europa att ansluta sig till IS och offra sina liv? Vad är det som händer? Vad kan IS erbjuda dem? Vad är det de saknar? Och hur kan det stoppas?

Spontant tänker jag på andlighet, meningsfullhet, tillhörighet och sammanhang. Bland socionomer pratas ofta om KASAM, så ofta att det på utbildningen var ett stående skämt. Men ju längre jag jobbar, desto mer övertygad blir jag. Det handlar fasen nästan alltid om det. Känsla av sammanhang. Det är grundläggande för alla människor. Vi behöver höra till, höra ihop, ha något att göra, ett syfte, meningsfullhet, ett sammanhang.

Och har man inte det i livet kanske det är en tröst att man kan få det genom döden? Inte vet jag. Jag har inte varit där. Men jag tänker göra ett försök att förstå. Jag tror inte att jag blir mindre förtvivlad, men det är iallafall en väg vidare. Alla andra tankar har jag redan tänkt. Utan att det förändrat någonting. Vi får väl se.

Tack för hjälpen!

Idag när jag städade hände nåt märkligt. Jag letade efter en insexnyckel. När jag just var på väg att ge upp och stänga verktygslådan poppade ett fack på locket upp och ut ramlade ett gäng insexnycklar. Tack!!

Lite senare höll jag på i barnens rum. På hyllan där de brukar ställa legobyggen som ska sparas har det länge varit överfullt. Och protesterna har varit högljudda när jag föreslagit att ta bort några byggen. Nu ställde jag försiktigt ner byggena i ett par plastlådor som jag ställde in i en garderob. Efter en stund ramlade en av lådorna ner. Den lådan med ”bara” egna byggen, inga avancerade köpbyggen. Alltihop kraschade. Tack!! Nu finns plats för nya byggen utan att någon behövde fatta beslutet att krascha. 

Och så fortsatte städningen. Jag vet inte vad det var, mitt undermedvetna eller annan hjälp. Men jag vill bara tacka! Tack!! 

Midsommar i februari?

Midsommar. Borde vara den trevligaste högtiden på hela året eftersom vi firar sommaren som vi ju älskar högt. Och vissa år är även jag feberyr och vill fira med pompa och ståt. Sill, femkamp, svindyra jordgubbar, nattbad och kransar i håret. Men för det mesta blir jag mest trött. Alltså inte negativ-trött utan mer sömnig-trött. Jag tittar på bilderna i nyhetsflödet på femkamper, dukade bord, jordgubbstårtor och nubbeglas. Och jag vill bara sova. Märklig reaktion! Annars blir jag ju glad när andra delar fina saker. Men nu känner jag mest ”oj, att de orkar!”. 

Det är samma grej med nyårsafton för mig. Jag orkar liksom inte. Det är den här ”nu ska vi ha roligt för det är ju ändå midsommar”-grejen. Jag vet inte, jag tycker att en spontanfest i oktober ofta är roligare och behövs mer. Lite konstruerat kanske. Sommaren är liksom så fantastisk redan som den är, den behöver inte piffas upp. Lite som jag känner med att sätta konstverk på redan vackra platser (i Eskilstuna har vi en sån trend nu). Onödigt liksom.
Jag vet att jag låter som en gnällkärring – det är min inre tant som talar igen. Det är ju aldrig onödigt med fest! Och det är ju roligt att träffas! 

Ja, absolut. Jag vet att jag har fel. Det är kanske bara lite för mycket just nu. Nästa år är jag kanske den som möter gryningen nybadad och med kransen på sne. Eller också ser jag en film och äter popcorn -igen. 

Kan vi inte flytta den här fantastiska högtiden till en tid då den behövs, och då det inte är så stressigt med allt annat. (Att njuta av sommaren och så.) November kanske? Eller februari?

Taatattataaatatataaa

Tänk tomteparaden på Kalle Anka på julafton när alla leksaker marscherar ner i säcken. Musiken, tempot. Håll den bilden. 

Jag på jobbet. Migränen som var på väg att klinga av tar ny fart. Jag skyndar hem och lägger mig. Ikväll ska vi vaccinera oss för tbe har vi bestämt. Inte glömma. Somnar som en sten. Ställer fram klockan som indikerar att det är dags att hämta sonen på fritids. Igen. Och igen. Bästisens mamma ringer – får jag ta med honom hem? JA TACK!! Andas ut och tar på ögonbindeln igen. Den andra sonen som är hos mormor och morfar längtar hem. Maken får möta upp ikväll. Medicinen är slut. Maken jobbar ju på sjukhuset, han får ordna. Maken kommer hem, hungrig som en varg. Micrar mat och ska dra iväg och plocka upp sonen hos bästisen. Bilen startar inte. Det var ju för att slippa sånt här vi köpte ny bil! Ingen gratis bärgare i försäkringen. Nä, vi får väl låna en bil och bogsera till verkstan, säger vi. Läser sen att man inte ska bogsera automatbilar. Bärga för 1200 spänn 500 meter till verkstan? Nej tack. Bästisens pappa lovar att köra hem sonen. Makens matlåda är skitäcklig, han petar lite i den. Jag äter fis-köttbullar på en macka. Maken fjärtar.

DÅ kommer teknikern som ska installera fiber i huset. Visst ja. 

Nu åker strax fästingbussen vidare. Kan nån vara snäll mot min tappre make medan jag blundar? 

Hur är läget undrar nån. Tja… Spännande? (Tomteskratt.)

Synsk?

Älskling, jag la ett par handskar här igår, har du sett dem?

Mamma, var är mina stövlar?

Du, pappas borrmaskin, har du sett den?

Jag har lagt ifrån mig glasögonen. 

Blyertspennan.

Svarta märkpennan.

Bitsen.

Mamma, var är min vattenskjutare?

Två små påsar med spikar? Glasögonen, skorna, hjälmen, cykeln (TUSAN DEN GLÖMDE JAG!!!!)… 

Jag vet inte var hälften av grejorna är. Jag har spenderat helgen mest i sängen med migrän. Men tre generationer män har stor tilltro till min synskhet. Uppenbarligen. 

Skrivlust

Jag har så otrolig lust att skriva! Det bara bubblar i mig! Meningar bara poppar i huvudet som små popcorn. Till och med ett mail till Axels lärare var en fröjd att skriva häromdagen. Snacka om otillfredsställt behov! 

Problemet är bara att jag saknar två saker. En bra laptop och nåt att skriva om. Jag skulle vilja skriva en bok, artiklar eller kåserier – men om vad? Det är orden, formuleringarna och tankarna som är min drivkraft. Men utan innehåll blir det rätt skittråkigt. 

Så ett upplägg på en bok mottages tacksamt! Och en laptop. 

Hahaha, nu vände sig maken om och beklagade att han inte har nåt att läsa. Jag får väl skriva en bok åt honom då. 

Godnatt!