Category Archives: Förälder

Inte så lätt

Nej, jag vill inte klaga. Jag vill bara säga att ibland är det inte så lätt.

Det är inte så lätt att vara 8 år och inte kunna sova för att man inte kommer på vad 3×14 är. Och man dessutom har en hemlig överraskning till mamma och pappa och man har så HIMLA svårt att låta bli att berätta vad det är! Då går det nästan inte att somna! Och om man DESSUTOM mår lite illa och är jätterädd att man ska kräkas i sitt nya rum! Då behöver man bli lite ompysslad. Och nerbäddad i gästrummet. Även om gästrummet är fullt med saker eftersom det alldeles nyss blivit ett gästrum och allt är kaos än så länge. Men först då, och efter att man fått en vuxen hos sig länge, DÅ kanske man kan somna.

Och att vara fem år är inte heller alltid så lätt. När man bara har en massa ord i huvudet som man inte är helt säker på att man förstår. Vad betyder egentligen tycker? Eller varför kan inte bästisen komma hem och leka NU??? Och varför skrattar mamma när man berättar att man lekte 1900-tal med kompisarna och då fick man tvätta kläderna i sjön. För visst var det så på 1900-talet?! Och kan ångbåtar göra tricks och hopp och sånt? Man blir ju helt slut av allt man ska tänka på!

Det är inte så lätt att vara 36 år heller. Och inte veta vad man ska äta till middag, vilken soffa man ska köpa till tv-rummet och ha en massa människor som man vill bjuda hem men inte orkar. Och inte veta varför huvudvärken inte ger sig. Den har hållit i sig i fem veckor nu. Konstant. Fast man egentligen vet precis. Att det har ett pris att byta stad, bygga hus, bygga övervåning, börja om, sakna och lära känna. Det är kroppen som säger åt mig att landa nu. Sluta med projekten en stund. Var bara. Lev. Andas. Och det gör jag. Andas alltså. Jag har hittat ett fantastiskt yogaprogram mot huvudvärk. Det verkar lovande. Och det är jätteskönt att yoga lite varje dag. Och ojojoj vad jag andas.

Det är inte så lätt bara. Att släppa kaoset. Kan jag bara få fixa lite hyllor, krokar och lådor så att inte allting måste ligga på golvet?! Sen kan jag andas. Eller bara plocka klart så att alla grejor är i rätt rum iallafall? Fast det blir ju klart lättare när det finns hyllor och krokar…

Fast nu. Det är ju nu livet är. Här. Nu. Jag ska sätta upp krokar, men inte först. Inte för att kunna slappna av. Jag ska göra det avslappnat. Och först veta var de ska sitta. Var jag ska sitta.

Men nu ska jag yoga. Sen sova. Ikväll är det en 5-årig snarkare jag sover med. I min nya ljuvliga mjuka nya säng. I mitt nya gröna sköna rum. Its a lovestory. Snarkisen kommer på köpet. Maken fick rum någon annanstans. Bättre lycka en annan natt. Skönt att vi har många sängar nu.

Och slutligen, ja, jag är rädd om mig. Ja, jag tar det lugnt nu. Och ja, jag har kontakt med vården. Jag fiskar inte tycksyndom. Jag vill bara säga att det inte alltid är så lätt som det ser ut som på Instagram. Och det tycker jag också att vi ska dela. För livet blir både roligare och lättare om man hjälps åt och om man delar det uppriktigt tycker jag.

Och ja, jag är otroligt glad och tacksam över allt jag har. All hjälp jag får. Allt som är bra. Allt jag kan och orkar. Vilka privilegier jag har i mitt liv.

Att somna med snark i örat är definitivt inte så lätt. Vi får se. Kanske måste jag röja ett rum till… tur att det är halvdag imorgon.

Godnatt!

Älgkalv i soffläge

Jag ligger i soffan framför tv:n, alla andra sover men jag hittar inte sömnen ikväll. Jag hör hur du börjar stöka där inne. Möter dig i hallen där du sömnigt förklarar att du letade efter foten. Du menar stödlindan vi köpt till den stukade foten men jag kan inte låta bli att skoja om att du ska leta i slutet av benet. Du morrar ”mammaaaaa” innan du går på toa medan jag återvänder till soffan.

Strax är du hos mig. Kryper självklart ner under täcket och lägger dig raklång på rygg på min mage. Våra fötter möts och samtidigt killar du mig på hakan med ditt hår. Jag tänker att det är dags att klippa dig men inser att det är en flykt från den riktiga känslan, att nyss var du en klump på min mage, nu växer du snart om mig och det här ögonblicket snart är slut. Du kommer snart inte att krypa ner hos mig och svara ”jag vet” när jag förklarar att vi inte kan sova tillsammans i soffan, men ändå ligga kvar. Du kommer inte att titta på mig med den där blicken, som bara jag förstår. Du kommer inte att be om kramar och pussar som belöning om du gör extra läsläxa. Du kommer inte att skutta dit du ska som en blandning mellan en graciös ballerina och en nyfödd älgkalv. Du växer upp så fort.

Samtidigt älskar jag att se dig växa. Allt du lär, att du längtar till skolan imorgon bara för att få lära dig mer matte. Att du förstår mer och mer av världen, hur saker hänger ihop. Att du kan föra dig, ta kontakt med andra och skapa fina relationer. Älskar att få dela världen med dig och ser fram emot att få fortsätta med det. 

Men. Jag önskar så intensivt att jag skulle kunna få spara de här ögonblicken att det ibland gör fysiskt ont. Jag älskar att vara din mamma. (Ja, självklart din brors också men där finns det ännu gos att hämta.) Vill inte ha det lugnt, tyst och städat, som jag ibland suckar. Jag vill ha det så här. Precis så här. ❤

 

Ett par listor så här en sömnlös söndagsmorgon.

Fem fördelar att leva med mina barn just nu (utan inbördes ordning)

  1. Att kasta kläder i tvättkorgen är en baketmatch. Underbart.
  2. När man sover skavfötters kommer det mjuka och varma fötter som vill gosa.
  3. Varma kramar
  4. Att ALLT kan bli en lek.
  5. Roliga kommentarer, oväntade vändningar i samtalet och känslan att få svar på tal.

 

Likheter mellan mig och min mamma

  1. Vi ser likadana ut.
  2. Vi säger samma sak samtidigt.
  3. Vi tänker likadant.
  4. Vi vaknar på natten, har ont nånstans eller kan bara inte somna om på en stund.
  5. Vi nynnar hela tiden.

 

Jag ser fram emot/njuter just nu av

  1. Att övervåningen snart är klar
  2. Att vi får trevligt besök i helgen
  3. Att få gå en rolig utbildning på jobbet
  4. Att ljuset återvänder
  5. Att hinna somna om innan barnen vaknar.

 

Livet på en dag.

Livet på en dag. Vissa dagar är liksom så. Man vaknar kl 06 av att sonen är törstig. Det visar sig att han har 39 graders feber efter 8 dagar i rad med 38 grader. Stoppar i honom medicin och när vi kommer till doktorn är han pigg och glad. Men har värden som visar lunginflammation. Just efter att jag tillfrisknat från lunginflammation. Som inte smittar?!? Ingen av oss har haft det tidigare. Vad är oddsen???

Efter doktorn blev det hamburgare, ett par ärenden och nåt ”jag ska bara springa in snabbt, jag lovar” och ut med en stor kasse. (Det pigga sjuka barnet kvar i bilen, lugn, ingen socanmälan behövs. Iallafall inte på grund av det.)

Eftermiddagen blev ett jonglernummer av att pyssla om, peppa för att klara att ta penicillinet som var så äckligt att han kräktes upp första dosen tillsammans med dagens hela matintag, och snickra. Ja, snickra. Mamma och jag snickrar en julklapp till Knut. Gissa om våra makar gärna vill vara med. ???? Det var hur roligt som helst och vi är supernöjda. Mycket återstår men vi kom en bra bit. Det blir jättebra! Han kommer att bli så glaaad!! Så nu står den gömd på vår snart byggda övervåning och jag har sågspån i håret och ett leende på läpparna. Just ja, vi måste komma ihåg att köpa dörrar, ringa golv-Ove och bestämma oss för tapeter eller målat i rummen. Och ja, jag vet att det är extremt korkat att snickra, såga och slipa innan lunginflammationen läkt ut helt men så ser mitt liv ut.
Och ja, vi fick i alla penicillindoserna med hjälp av godis, hejaramsor, pussar, kramar, belöningar i form av bokläsning fast det var för sent, avledningar, sylt, smoothie och fil. Imorgon går vi påt igen, tre doser. Tips mottages tacksamt.

Ja, appropå Knut, han ja. Han var med morfar. ”Jag hjälpte morfar att bygga ett hus till veden. De fick det ganska mysigt. Morfar byggde mest” förklarade han medan han gjorde akrobatkonster i kökssoffan under middagen. Han är frisk men speedad och strax under febergränsen. En som är trött, en speedad. Ingen av dem orkar riktigt. Som gjort för konflikter. ????

Sen har vi hunnit spela Uno, få i oss lördagsgodis, diska eftersom den sprillans nya diskmaskinen är trasig, göra brasa, tvätta lite, bygga en flexi-tracksbana runt halva vardagsrummet, spela tv-spel (inkl uppmuntrande ”bra mamma, jättebra för att vara första gången!” fast det är tionde gången man kör den där j***a banan), julpyntat lite mer och naturligtvis de vanliga slagsmålen för att nån dreglat ner nån annans tröja eller nån annan inte laddat ens platta medan man var borta. Och 5-års-niärdummamotmignu och jagtänkerinteätaförniärdummaidioter för att man säger att man älskar honom och vill bjuda på hans favoriträtt till middag. Ja, och så mysstunderna med en film på den laddade plattan och varsin hörlur och kind mot axel eller den där fantastiska spontankramen med de där små mjuka, varma armarna.

Sen så läsa boken ”Snipp och snopp” inklusive leta snoppen eller snippan som står på händerna, har solbrillor, kissar eller är snorig bland jäättemånga snoppar och snippor. Jätteroligt. Och sen söva barn. Den ena somnar på 10 sekunder och den andra tar tiiiiid. Gostid. Eller egen varaifred-tid när de somnar med sin far.

Och nu Så mycket bättre tillsammans med ännu mer lördagsgodis. Medan jag skriver ett blogginlägg i reklamerna. Medan nån snarkar därinne. Och julstjärnan lyser i fönstret. Liksom hela livet. Lite av det ena och det andra. En helt vanlig lördag. Här och nu. Full fart i lugn och ro.

Nu ska jag stjäla en kram av min make innan jag somnar. Ikväll är jag både helt påfylld och helt slut. Så enormt tacksam över hur bra jag har det. Och ledsen för min lillplutt som inte får vara frisk. Livet. ❤

dav

Lösningen på världsproblemen och sömnlöshet

Vad är det där med att man längtar efter sömn mer än nåt annat kl 14-21 och när man väl får sova är det omöjligt? Så himla opraktiskt. Det måste vara hjärnans blindtarm. Bara helt onödigt. Eller den där olyckliga kärleken som man älskar bara för att man inte kan få.

Lungorna känns irriterade och trötta. Jag inbillar mig att jag är tjock i halsen. Bredvid mig snarkar en halvstor med feber och ont i halsen. Som upplagt för hypokondrikern i mig.

Jag känner mig också glad och tacksam för att äntligen vara på benen. Och livrädd för att dra på mig nåt mer innan immunförsvaret jobbat upp sig efter penicillinet.

Men varför kan jag inte bara somna nu då? Vad är det för världsproblem jag måste lösa först? Jag säger var snäll, ha roligt och var ödmjuk. I valfri ordning. Så löser sig nog resten. Så, fint. Då var det löst. Ja just ja, dela med dig också, det är viktigt. Och slåss inte. Kan jag få sova nu?

Tack och godnatt.

 

Mardömmar och framtidsplanering

Preciiiis när jag höll på att somna kom det in en 8-åring med mardrömmar. Ganska mysigt, han kommer inte så ofta längre. Även om det såklart var synd om honom. Mardrömmen var av kalibern att det inte räckte med kramar och mysprat utan det krävdes varm choklad och skorpa. Så det fixade jag. Och det hjälpte direkt. Han behövde inte ens smaka på det, han somnade på soffan bara av att det stod framför honom. Själv behövde jag dricka en stor kopp choklad och äta flera mackor. Tydligen.

Grabbarna har de senaste dagarna gjort mycket planer för framtiden. Axel ska såklart bo i Eskilstuna med sin älskade Tilda. ”Men jag då?” undrade Knut försiktigt. ”Jag vill ju inte bo själv!” Axel löste det enkelt. ”Du kan bo med Elsa!” ”Kommer ni och hälsar på oss då?” ”Självklart, vi kommer ofta!” ”Bra!”

Planerna har sedan broderats ut mer och mer. Axel som är familjens miljöhjälte ska inte ha nån bil. ”Då kan jag skjutsa dig!” tyckte Knut. ”Ska du ha bil då?” undrade morfar. ”Ja, jag och Elsa ska ha en bil.” sa Knut nöjt.

Vi får väl se om de håller i sina planer. Och om tjejerna håller med. Men gulliga är de iallafall.

Nu har jag inte hostat på flera minuter. Dags att passa på att somna! Godnatt!

Kusiner

Det är nåt med kusiner. Nåt rosenskimrande. Nåt band. Nåt som osar barndom. Det är ju min kusin liksom.

Jag hör ofta mig själv säga, sådär vid fikabordssammanhang, att ”min kusin” hit eller dit. Jag har flera kusiner som står mig nära i livet fast vi blivit vuxna.

Mamma och hennes syskon var på kusinträff i somras. Tanter och gubbar som inte träffats på många, många år. Och jag märkte på dem att träffen var viktig för dem. Det är nåt med kusiner…

Kanske handlar det om ursprung. Att våra kusiner, liksom våra syskon, är de enda som verkligen förstår var och vad vi kommer ifrån. Eller så är det helt enkelt dem man delat födelsedagskalas, sommarlov, mormors bullar och andra såna där rosa minnen med. Eller så är det magiskt. Ja, nåt är det.

Och jag ser på mina barn. Deras kusiner, och bonuskusiner, slår högst. De ÄLSKAR sina kusiner.

Axel la en arm om varje kusin ikväll när det var dags att planera sovplatser. ”Mormor och morfar kan sova där uppe. Vi, vi ligger i aktern.” sa han med den självklarhet som bara en storkusin kan komma med. (Det betyder skavfötters, för er som inte kan Axelska.) Nu blev det uppdelning storkillar nere med morfar/farfar och en MYCKET arg och besviken lillkille uppe med mormor/farmor. Det blev för trångt med fem personer i sängen. Men för treåringen är det OBEGRIPLIGT hur man kan skilja honom från hans bror och kusin. (Fast innerst inne vet han att det är farmor han behöver för att sova.)

Men mest synd är det om Knut som är hemma och avvaktar om han ska bli sjuk eller inte. Vi vill inte smittas. Men för att väga upp tid med kusiner krävdes både McDonalds, extra fredagsmys, egen tid med pappa och en öppning att få leka imorgon om det inte blir nånting av förkylningen.

 

 

Ganska nöjd ändå.

Korsordsdrottning

Jag varken skojar eller överdriver när jag säger att det slog mig en dag att min mamma har egna behov. Hon har liksom alltid sett till att få sitt i det tysta. För oss barn har känslan alltid varit att vi kommer först. Att vi är viktigast. Om hon har köpt en ny tröja, som jag provat, har det ofta slutat med att jag (kanske efter en tid) fått överta tröjan, eftersom den ju ”sitter så mycket bättre på dig”. (Ja, och så är jag 32 år yngre?!) Om maten varit snål är hon alltid först med kommentarer som ”jag är inte hungrig” eller ”jag åt så mycket till lunch, ta ni”. När hon handlar åt oss får vi propsa på för att få betala. Ja, du fattar mönstret.

Men nu, vid 36 års ålder, har jag hittat hennes svaga punkt. Eller ska jag kanske säga starka punkt. Här finns hennes integritet. Hennes gräns. ”Det här är jag, här kommer du inte in.” Och det gör mig glad och stolt. Hon kommer ALDRIG att frivilligt låta mig vinna i CrossBoss, korsordsspelet vi kör. Inte ens när jag har lunginflammation och är ynklig. Och hon är överlägsen, hon vinner 9 av 10 matcher. Bra mamma! You go! Stå på dig! Låt inte oss ungar ta allt. Det här området är ditt. Jag älskar det! Och dig! Men jag ger inte upp!

Röd är mamma, grön är jag. ????????????

Här och nu

Lugn och ro. Här och nu. Ett andetag i taget. Så enkelt och så sjukt svårt! Men den här helgen har jag iallafall glimtvis fått till det. Som när jag skällde ut Per och gav honom all den där skiten som han inte förtjänade i det stora hela. Men just där och då. I nuet, eller dået, förtjänade han det. Och jag, hur ska jag uttrycka det, gick in i mig själv och bejakade min känsla och lät känslan uppfylla hela mig… och hela huset. Stackarn. Som tur var föll jag ur min tillfälliga mindfulness och tänkte lite mer på dåtid och framtid och insåg misstaget.

Skämt åsido, jag har fått till några guldglimtar också. Som att Knut lärde sig det där sista för att kunna cykla själv. Så att han och Axel kan gå ut och cykla ihop. Själva. Jag var där. Bara där. I stunden.

Och att Knut började det där han längtat efter, att ha en kompis i närheten att leka med. Han cyklade bort till sin kompis som om han aldrig gjort annat. Underbart.

Eller den lilla skogsturen igår med grabbarna. När de letade svamp som besatta, de som aldrig varit intresserade förut. Guld.

Eller att Per och jag lagade mat ihop, så att vi har några middagar klara i veckan och lite luncher till våra snickarpappor. Mysigt. Vi har inte haft lust att laga mat på evigheter.

På minussidan ligger att jag har asont under ena foten, misstänker hälsporre efter lite googlediagnostisering. Och att den där jäkla huvudvärken gått och kommit. Men på plussidan hamnar att jag hittat en akupunktör och inlett behandling så snart borde det vara ett minne blott.

Och min kusin. Hon hamnar alltid på plussidan. Att jag äntligen tog mig tid och ringde.

Jag hängde inte upp krokarna i badrummet. Eller bar in fler lådor i förrådet. Inte Per heller. Men det löser sig nog.

Nej, jag måste säga att helgen varit fin. Jag har ju hunnit med tända ljus och kostymfilm också. Och loppis. Livet är gott. Här och nu. (Fråga mig inte imorgon bitti, då önskar jag nog att jag gjort här och nu lite kortare.)

Godnatt!

Livet är nu.

De där små mjuka armarna om min hals. De är bland det bästa som finns. Ibland blir det väldans trångt, varmt och svårt att sova. Då kan jag muttra om att vi ska lära honom att sova i sin säng.

Han kom nyss. Jag fick en impuls att följa med tillbaka till hans säng. Men sen insåg jag att jag hoppades att han skulle protestera. Så nu ligger vi här. Småsnarkar och gosar. Älskade unge.

dav