Category Archives: Förälder

Piratpolisen ute ur leken

Jag och Knut var hemma i fredags då förskolan var stängd. Jag såg framför mig en hel dag att packa upp, fixa och dona. Han såg samma dag som ett straff utan lekkompisar. Efter stora diskussioner om vi skulle åka till Eskilstuna, leta upp hans nya kompisar som jag inte lärt känna än och än mindre föräldrarna, eller ta hem Axel från skolan så landade vi i att vi skulle leka en stund. Han föreslog att vi skulle leka poliser. Jag slängde på mig en rosa peruk och en pirathatt, deklarerade att jag var en piratpolis och kände att nu jäklar bjuder jag till, nu är jag en rolig lekmorsa. Jag letade tjuvar och försökte verkligen att leka. Följa honom och allt det där kloka jag läst. Då tog han på sig sitt överseende leende. Lade huvudet på sned och sa: ”Mamma, vi kan leka nåt annat. Det här blev inte så bra.”

När vi en stund senare lekte leken ”mamma lägger leksaker i hinken som Knut hissar upp i sängen och ibland lägger hon i låtsasbajs” så fick jag beröm. ”Den här leken är du bra på mamma! Den kan du leka!”

Tack min son för det uppriktiga stödet. Jag lovar att byta nummer med ett antal föräldrar innan nästa planeringsdag. ????

Tiden går och Knut fyller år

En vecka som vilken vecka som helst i vårt just nu lite kaotiska liv. Bara det att den här veckan har Axel lärt sig simma och Knut lärt sig cykla. Min lillebror har fyllt 30 och Knut fyller 5 år idag. Grannpojken som nyss var 2,5 har fyllt 20, kör bil och läser på högskola. Bara den senaste veckan! Jag hinner inte med!! Det går inte att komma undan tiden. Den går, oavsett. Därför tänker jag försöka stoppa den en stund genom en sekund av tacksamhet.

Tack för att Knut fortfarande:

  • Sätter skorna på fel fot
  • Kallar oss för ”dumma föväldrar” när han blir arg
  • Vill vara nära, kramas och bli buren.
  • Har en osynlig kompis som vi får historier om varje dag.
  • Älskar att sjunga och gör det obehindrat
  • Tycker att jag är en superhjälte för att jag kan saker som att rita en streckgubbe eller öppna ett tuggummipaket.
  • Har en bild av världen som är öppen och kärleksfull samtidigt som den är hans, bara hans.
  • Hittar på namn på allt, särskilt godsedjur och nästan alltid med ”is” i slutet. Elefantis, hundis osv. Men även Bilis, Skedis och Trädis. Och att han på riktigt blir ledsen av att lämna Elefantis (och alla andra) själv i ett mörkt rum så att han alltid lämnar nåt som sällskap eller tar med alla upp.
  • Säger ”ätuppen” istället för ”uppäten”. Och att han hotar med att gå till skogen, hitta en farlig räv och bli ätuppen när han inte får som han vill.

Men jag kan inte heller låta bli att känna tacksamhet för allt han lär sig, att han utvecklas och att han är den coola, godhjärtade, charmiga, smarta, kloka och uppmärksamma människan som han är. Tack för att jag får vara hans mamma. ❤️

Citatsprutor

Att hänga med mina söner och deras kusiner är som en snabbspolad sit-com. De är så himla roliga, bara man hinner lyssna. För de är sjukt snabba. Tyvärr minns jag inte i samma takt! Men här kommer några exempel från dagen och gårdagen:

Knut: ”Min kompis Bullen (Knuts låtsaskompis) sitter i finkan. Det var hans vän Flaskan som var där och ställde till det.”

Louie får smaka en bit abborre av mamma/farmor. Mamma: ”Var det gott?” Louie: ”Nej!” Mamma: ”Vill du ha en bit till?” Louie: ”Ja, en stor!”

Knut: ”Jag måste ta av mig tröjan och han bar överkropp för jag ska vara trummis!”

Miles: ”Knut, hjälp Louie!” (Och springer iväg medan Louie hänger halvvägs in i studsmattan bakvägen under nätet och ropar lite svagt ”hjälp! Hjälp!” )

Axel i skogen när regnet kommer: ”Mamma, kom och ta skydd! Jag har hittat ett träd!” (Bra jobbat att leta upp ett träd i skogen…)

Knut: ”Jag KAN INTE somna!” (Vänder sig om och somnar på fem sekunder.)

Jag: ”Men du kan väl smaka på maten iallafall?!” Knut: ”Ät, det är bajs”. (Se det underbara inlägget av ”Ett päron till morsa” om vad föräldrar säger och barn hör, vilket jag råkade läsa högt för barnen för ett par veckor sedan.)

Knut och Louie kommer överens om att de ska bo ihop, tillsammans med studsmattan. Mormor/farmor frågar vilka de ska ha till föräldrar då, mig och Per eller Anna och Mattias (Louies päron). Knut svarar blixtsnabbt: ”Anna och Mattias!!!”

Jaha, tack då. Godnatt.

Bråk, popcorn och snarkning

Nu är jag sådär less på bråk igen. Hur i hela friden får man barn att lösa konflikter utan att slåss? Det är ju så SJUKT effektivt att slåss, då får man igenom sin vilja direkt. Att få dem att välja ord istället för våld är ungefär som att övertyga en grävmaskinist att det går bättre med en handspade. Eller amerikaner att de borde främja cykling och nedrusta bilismen. Dom ba ”jorå, eller hur?!?!”.

Just nu har vi även problem med att vissa av oss får vinning av att bråka och sura. Och gärna tar till det så ofta hen får chansen. Det blir olidliga måltider, promenader, läggningar, lekstunder och tja, egentligen alla stunder under dagen. Och nej, det är inte Per, även om det fläckvis stämmer fint på honom med. ???? Det är ett barn som snart fyller fem. Ingen nämnd. Men han snarkar gott bredvid mig efter 1,5 h bråk innan han kunde somna. Hur kommer det sig att båda mina barn snarkar? Jag låter ju på sin höjd som en bris i en björkskog när jag sover. Här snackar vi röja ner hela skogen med knogarna och dra stockarna för hand. Det måste vara efter deras far. ????

Annars har vi det bra här i vår storfamilj. Jag tycker faktiskt om det! Att det alltid finns nån att hänga med, att barnen alltid har nån vuxen i närheten att fråga om hjälp eller en kram, många som kan turas om att laga mat, handla och hitta på saker.

Idag har vi dessutom två av barnens kusiner på besök. Supermysigt men ett tempo som heter duga! Vad då Grayhound racing? Sätt småkillar 3-8 år på banan så skulle hundarna springa bort med svansen mellan benen. Vi har hunnit äta, bada, bygga sandslott, fika, mata grannens katt, bygga Lego, hoppa studsmatta, spela fotboll, kolla tv, spela spel, cykla och ÄNDÅ hunnit ha tråkigt. På bara en halv dag. Vi kanske kan sätta dem i hemtjänsten? Då skulle de hinna med alla omöjliga uppdrag!

Och om 6 veckor flyttar vi in i vårt hus, om allt fortsätter att gå som det ska. Ett års väntan och nu är det så nära. ????

Välkommen in på gårdsplanen!

Imorgon ska jag jobba igen. Två dagar innan det blir lite semester. Inte dumt alls, även om jobbet fortfarande är jättekul. Knut frågar 12 gånger om dagen om vi ska åka till Tännäs nu. Och det är två veckor kvar innan vi kan åka. Först ska simskolan bli klar och sen ska de små skådespelarna göra succé i byns sommarspel.

Det är som popcorn i vattnet på simskolan. Gullungar.

Teaterrep

Nej, dags att sluta gnälla och börja sova. Imorgon ska vi uppfostra mycket pedagogiskt att alla tjänar på fredliga lösningar. Önska oss lycka till. Eller Per. Jag ska ju jobba.  ???? Godnatt!

När katten är borta…

Nu har vi

  • Åkt till affären för att inhandla en belöning till Knut och kommit hem utan leksak till Knut men med leksak till Axel (för rättvisans skull)
  • Infört ett belöningssystem med dyr sak i potten för Knut (för matfridens skull)
  • Köpt tatueringspennor så att barnen kan rita på sig själva hur mycket de vill (för kreativitetens skull)
  • Varit på auktion och köpt diverse mer och mindre nödvändiga saker (för den goda sakens skull) (och för nöjes skull)
  • Vunnit på barnlotteriet (tackochlov för stämningens skull)
  • Varit uppe sent (för vems skull???)
  • Somnat i samma säng (för pappans skull)

Nu kan Per komma hem. Per som inte gillar mutor, belöningssystem, att barnen ritar på sig själva, onödiga inköp och ruckade rutiner. Det kan hända att det tar tid innan han lämnar mig själv med barnen igen. ????

En bonus. Knut har nu listat ut hur man ska veta om man är på väg att bli en zombie eller Hulken om man börjar bli grön. Hulken är ju jättearg. Så om man tänker typ ”jaha, jag är ju som vanligt” så är det troligen en zombie man förvandlas till. Dessutom är det ju bara Hulken som kan bli Hulken. 

Godnatt!

Kuratorn här

Japp. Nu är jag kurator igen. Jobbet på ungdomsmottagningen i Österåker kommer att bli hur kul som helst. Tacksam. Idag har jag läst, pratat och fått så många nya intryck att jag är alldeles snurrig. Men nöjd och glad. Alltså, jag har sån tur med kollegor! Åter igen har jag hittat en ny jobbfamilj! (Och det säger jag inte bara för att mina nya kollegor kan tänkas läsa det här, hehe.)

Och om två ochetthalvt dygn kommer vårt hus. ???????????????? Än så länge ser det ut så här.

Också slutligen en tacksam känsla för min familj. Min make som tar med den förväntansfulla 7-åringen på sitt livs första hårdrockskonsert. Mina föräldrar som utan större synliga problem låter oss ta över deras hus och tid hela sommaren. Mina syskon som ger oss detta utan missunsamhet. Min kusin som har det finaste av hjärtan och ger av sin kärlek när jag behöver den. Och mina barn, som utan skryt (eller ok då, jo, med skryt) är de finaste. Knut var på loppis med mormor, morfar, morbror och moster i jakt på begagnade bilar. Han brukar få en bil och är då lycklig i dagar för ca 3 kr. Och idag var anledningen lite tröst för att Axel skulle få gå på konsert men inte han. (Hans första reaktion på loppisplanerna var ”jag undrar vad Axel vill ha då”. Han planerade att köpa nåt till Axel fast det ju var honom själv det var synd om. Han är fin han.) Men ingen av dagens loppisar hade någon leksakshörna. Och är man då med mormor så får man en bil på Ica istället. Gärna en monstertruck. Lycka!!! Och när man efteråt får gå på McDonalds med morfar så är det bara Knut som tycker att han inte borde få nån leksak för han har ju redan fått en. Eftersom bilmattan är nånstans i packningen så fick vi göra en egen väg. Han berömde mig hela tiden när jag ritade.”Oj, du är VERKLIGEN bra på det här mamma! Du kan ju rita VAD SOM HELST!” Det är bara att njuta av att de ser en som superhjälte nu, det kommer snart att vara tvärtom. ???? Tänk när han inser sanningen om sin mors ritkonst. Stackars barn. ????

Sådär. Färdig med skrytet. Nu ska jag sova bort huvudvärken som inte fattar hur bra jag har det. Over and out.

Upphämtning

Åh, nu har jag glömt igen. Att skriva. Att jag mår bra av att skriva. Att det får mig att tänka, reflektera, få perspektiv. Nu är det dags att skaka liv i bloggen igen.

Idag har vi varit på Naturhistoriska riksmuseet. Alla borde någon gång i livet få gå på naturhistoriska tillsammans med en 7-åring. En som studsar framför varje monter, ivrigt slukar allt han ser. Som muttrar ”nej, jag vill inte gå och göra nån tävling, jag vill veta all fakta” och står kvar och lyssnar på hajföredraget länge. Som drar och sliter i en ”mamma, TITTA!! Mamma, läs vad det står!! Mamma, se!!!” Det är fantastiskt. Jag önskar att våra vuxenkroppar hade orkat gå på stengolvet flera timmar till. Och att lillebror inte fått så ont i magen att han inte orkade gå. Men ändå, fantastiskt. ❤

Sen sånt där skönt spontanhäng med min lillebror och hans fina sambo. Mat på kvarterskrogen och en fin men kall promenad. Tina upp över en kopp te. Livet. ❤

Jag har nu varit på lite arbetsintervjuer och jag har ganska gott hopp om ett jobb. Det är märkligt hur mycket man hinner känna på en timme med en arbetsgrupp. Ibland känns det helrätt och ibland grumligt. Jag ska göra vad jag kan för att lyssna på magkänslan har jag bestämt mig för. I det här fallet finns en klar favorit. Så håll tummarna att den arbetsgruppen delade min magkänsla. ????

Så några husmorstips. Jag vaknade i natt och hade ont i tandköttet. Hade väl rivit fram några bacillusker med tandtråden eller nåt. Jag letade efter munskölj utan framgång. Googlade då huskurer och fann och provade följande. En tesked bikarbonat i ett halvt glas vatten. Sköljde runt detta i munnen. Sen körde jag en tesked kokosolja i munnen och sköljde runt mellan tänderna i typ 10 min och spottade ut (i soporna, oljan stelnar ju i rumstemperatur). På morgonen var problemet borta. Har fortsatt under dagen idag och jag måste säga att jag är imponerad. Igen. Bikarbonat och kokosolja är mina nya bff. Fick tips om att blanda de båda för en utmärkt skrubbcreme – funkar perfekt! Och nu låter jag som en reklamfilm. ????

Just ja, jag var hos sjukgymnasten häromdagen. Jag har haft asont i axeln ett tag och hade äntligen fått en tid hos sjukgymnasten. (Här var tyvärr kokosolja och bikarbonat inte tillräckligt.) Kommer dit och träffar en ung tjej som inte kan ha jobbat så många sekunder efter utbildningen. Min snabba (be)dömning bekräftades att jag knappt kände hennes händer när hon tog i mig. (Våga ta i för tusan jag går inte sönder!!!) Jag satt ändå lydigt kvar och fick med mig ett träningsprogram med några enkla övningar. Jag satt och funderade på att gå tillbaka till naprapaten igen efter det här fiaskot. Kom hem, gjorde övningarna och efter ett dygn var jag smärtfri. Alltså, jag har ju varit i hennes sits! Där man bara vill skrika ”det är inte min ålder som avgör min kompetens!! Lyssna på vad jag säger för bövelen, jag vet vad jag pratar om!!!” Och ändå dömer jag. På bara ett par sekunder. Nu var det sådär skönt igen. Fördomarna kastade rakt i ansiktet. Bara att börja om, tänka om. Tack. Och skärpning!

Mitt liv går i nån slags cykel. Och de senaste dagarna har jag känt mig skör. Jag gör det ibland. Som de flesta antar jag men det pratar vi alldeles för lite om. Men jag har varit i för mycket ett tag utan att ge mig själv den där återhämtningen jag ju vet att jag behöver. Motion, tid ensam, att skriva och att bara vara. Då tar energin slut och huden blir tunnare. Så igår var jag och badade ihop med grabbarna. Och jag vågade åka vattenrutschbanan som jag tvekat inför tidigare. Det var grymt! Efteråt var huden tjockare igen. Lite adrenalin kan verkligen göra skillnad. ????

Några fina saker jag sett på sistone och känt mig tacksam över:

Att min pappa fortfarande lägger en kudde under madrassen så att barnen inte ska rulla ur sängen, fast de är 4 och 7 och inte ramlat ur sängen på flera år.

Att min mamma planerat maten utifrån vad jag tycker om, och fortfarande kämpar att förstå sig på vad jag kan äta och inte fast det är nästan omöjligt att begripa.

Att min man tar hand om sig för att orka med oss.

Barnen imorse. Axel: Förlåt att jag slickade på dig. Knut: Ok. Förlåt att jag slog dig. Axel: Jag vill kramas. Knut: Ja! Jag älskar att kramas!!! (De där 647 slagsmålen efter detta gör liksom mindre när såna där ögonblick dyker upp emellan.)

Barnen i kväll när Axel surade för att han inte fick spela mobilspel och Knut verkligen ansträngde sig för att förstå hur han kände. Och Axel försökte förklara, även fast han var sur, hur det kändes. Jag är så tacksam för att de kan sätta ord på vad de känner. Bättre än många vuxna. K: Vad äre Axel, har du ont nånstans? Eller är du arg? A: Nej, jag är deppig för det där. K: Deppig? Jag: Axel är ledsen för att han inte får spela. Han tycker nog att det är tråkigt.  A: Nej, inte ledsen, jag är mer arg. K (nöjd): Jag visste att du var arg!! A: Inte bara arg, liksom deppig. K: Ok. Vad ska vi leka sen?

Och förstås – all kärlek som Stockholms befolkning får och ger varandra efter terrordådet i fredags. Vilken fantastisk kraft när det gäller! Det märks att Sverige är ett land med en blandning av människor. Människor som aldrig upplevt krig eller terror, som ändå vägrar låta sig knäckas. Människor som upplevt vidriga krig och förändrade livsvillkor och ändå står fast. Människor som vet vad som behöver göras – av instinkt eller erfarenhet. Människor som vågar ta emot hjälp. Fantastiskt.

Och sist men inte minst. Våren!! Alltså!! Som en kram kommer den till slut. Blommor, knoppar, antydan till löv på träd och buskar, fågelsång och sol. Leenden, människor som kommer ut och glädjen, gemenskapen. Äntligen! Vi klarade det! I år igen! Heja oss liksom!!

Imorgon ska jag gå en lång promenad. För att jag behöver det. Men först sova.

Godnatt!!

 

Helg i sängen

Fyra förkylda familjemedlemmar med varsin skärm i en säng. Vi turas om att sova, ladda skärmen, skicka pappersrullen och ligga närmast den som är varmast. Febern går och kommer. Piggast (just nu Axel) får passa upp, tröttast får sova (för tillfället Per). Vidrigt och mysigt på samma gång.

Imorgon ska vi göra slutbeställningen på huset. Dvs välja tapeter, knoppar och allt annat skoj. ”Jag vill ha färg!” utbrister jag till Per med jämna mellanrum. Nu har vi valt tapet i fyra rum i olika nyanser av grått. Utsidan blir grå. Badrummet blir grått och bänkskivan just ja, grå. Jag undrar vilka färger vi skulle valt om vi gjort beställningen i maj utan förkylning, hehe.

Nu gnäller Knut om att han inte får plats. Nä, så kan det vara när man för tillfället har högst temperatur och övriga fryser. Stackarn.

Imorse var grabbarna ganska pigga till skillnad från sina föräldrar. Jag satt på toa och halvsov när Knut knackade på. Knut: Mamma, jag hällde ut alla popcorn på golvet. Då sa Axel (byter dialekt till östgötska) ”Vagööööru?? Mamma kommer mööördarej!!!” Han förklarade några gånger till och bytte noggrannt dialekt varje gång han citerade Axel och säkerställde att jag inte tänkte mörda honom. Underbart. Axel har ärvt min förmåga att omedvetet och omedelbart härma dialekter av personer man pratar med. Och efter fredagens besök i Östergötland kör han nu stundvis på östgötska. Knut har ärvt Pers förmåga att fläckfritt härma dialekter när han själv vill.

Jaha, så var det slut på friden. En son med slut på tålamod och ingen som har något att dela med sig av. Kanske är det dags för en till glass.

Tack och hej slempastej! Continue Reading…

Ord om det som saknar ord

Ibland skakas livet om. Sådär plötsligt. En hockeytackling från ett oväntat håll. Och man lämnas kvar med en känsla av raseri över livets orättvisor, tillsammans med en tacksamhet och ödmjukhet inför allt man har. Idag är en sån dag.

Jag fick höra om en mamma, en syster, dotter, fru, vän. Hennes liv tog slut igår. Alldeles för tidigt. Barnen måste växa upp utan sin mamma. Det finns inte ord som kan beskriva vad familjen runt henne går igenom just nu och under en lång tid framöver. Jag skrev just ett meddelande att jag finns om hjälp behövs, om stöd behövs. Men det är ju just det. Ingen kan göra något. För det värsta har hänt. Oåterkalleligt.

Idag ska jag njuta av att jag är frisk, vara tacksam över allt jag har och känna ödmjukhet. Jag tänker på henne som nu får vila från sin sjukdom och på hennes familj som går igenom helvetet på jorden. Inget annat.

Mormor

Så har hon äntligen fått frid. Vår lilla mormor. Jag tänkte först skriva min, men ändrade mig. Vi är många som härstammar ifrån henne. En hel klan. Och jag tror att det var för oss alla som hon blev kvar så länge. Hon var tvungen att se att vi hade det bra allihop först. Att vi går åt rätt håll.

Mormor har alltid varit nyfiken. Så länge jag har levt har hon haft nedsatt hörsel. Men hon har ALLTID hört det som sagts med låg röst för att hon inte skulle höra. Och hon har alltid haft koll på oss. Vilka vänner vi haft, vad deras föräldrar jobbar med, vem som bor granne med vems syster och vem som skilt sig och varför.

För ett antal år sedan vaknade hon en morgon och var blind. Och så fortsatte hon att vara. Hon kunde därför inte bo kvar i sin lägenhet utan fick en plats på ett serviceboende. Och naturligtvis hade hon snart hela personalstyrkan att hålla reda på, med deras familjer, var de bodde och så vidare. Hon lät sig inte hindras av att hon inte såg dem eller inte alltid mindes vad  de sagt, hon frågade om tills hon mindes.

Det där med att inte låta sig hindras har varit ett av mormors ledmotiv. Hon har liksom alltid gjort på sitt sätt. På gott och på ont. Ibland har vi krockat. Generationskrockat kan man säga. Det har påmint mig om vilken skillnad det är att växa upp nu, jämfört med för hundra år sen. Ja, hon blev nästan hundra. Kvinnans roll i samhället, teknikens utveckling och barnens roll i samhället är bara några av de många områden hon fick se förändras totalt.

Något som aldrig förändrades var burken i garderoben. Min farmor hade en skål på bänken som det alltid var godis i. Mormor hade en polkarandig plåtburk i garderoben och blev lite irriterad när vi frågade om vi fick ta ur den. Det var liksom hennes, medan farmors skål var vår. Jag är totalt lik mormor på den punkten. Jag har mina hemliga gömmor som bara är mina jag med. Because I´m worth it! Precis som hon.

Mormor var sträng. Hon tyckte inte att vi skötte oss. Inte när vi var små. Sen när vi blev vuxna och fick barn ändrades det. Då förstod vi varandra så mycket bättre och kunde mötas på ett helt nytt sätt. Jag såg hennes liv med nya ögon. Tre barn i tät följd, morfar som jobbade borta mycket, många flyttar på grund av hans arbete. Hon var den som fick familjen att fungera på markplan. Se till att alla fick det de behövde och anpassa sig lagom mycket på nya platser. Och hon såg vår strävan och trötthet. Hon brydde sig om oss och de omkring oss. Frågade om dem som inte var med. Hon kunde fråga mig om mina bröders vänner som de haft för många år sen. Hon hade bättre koll än mig, trots avstånd och sällsynta möten. Och hon hade alltid rätt.

Mest av allt ville hon följa våra barn. Känna på dem när hon inte längre kunde se dem. Förstå vilka de var, vad som skilde dem åt och vem de var lik. Och vi ska här nämna att vi alltså är 11 barnbarn och typ 25 barnbarnsbarn (om jag inte räknat fel). De flesta av barnbarnsbarnen har hon inte sett men ändå haft koll på. Mormor hann till och med få barnbarnsbarnbarn. Det ni!

Jag har några minnen jag vill avsluta med. Till att börja med mormor på cykel. Hon for fram med sin röda fara, hon älskade att cykla fort. När hon sedan de sista åren gick med rullator skulle även det gå fort såklart. Det gällde att hinna med!

Mormor har ett ljud. Alla som kände henne vet vilket. Ritsch, ritsch, ritsch. Tidigt på morgonen måste det vara. Hon bakade mormorsmackor, en särskild sorts bröd som är himmelskt gott. Det bakas med en sån där taggig kavel, därav ljudet. Det kommer med en doft och en trygg värme från ugnen i köket. Barndom.

Mormor med hockeyhandskar och klubba som skrattandes försöker ta bollarna som Anders skjuter på henne. Anders hade en tidig besatthet av hockey, vilken gick över sen (tack och lov). Han tvingade då oss alla att spela med honom. Inklusive mormor. Med städrock, förkläde och mjöl i håret. Underbart. Precis så vill jag minnas.

”Nu sen jag blev ensam” sa mormor ofta, och refererade till att morfar gått bort kanske 17 år tidigare eller så. Jag som var bebis när han dog såg det ju alltid som en hel livstid sen. Hon såg tiden efter morfar som kort. Det var liksom en transportsträcka tillbaka tills de skulle ses igen. Det är en fin kärlek. Igår var det 35 år sedan morfar gick bort. Och kl 5 i morse fick de förenas igen.

Fast samtidigt kommer hon att vara här, och kanske redan är det då datorn dog utan den förvarning man brukar få innan den dör precis då jag skrev stycket om att vi ibland bråkade. (Jag vill inte heller minnas det så. När jag blundar känner jag bara lukten av mormorsmackor, hör ljudet av ditt skratt och känner din kram.)

Hejdå mormor! Vi ses igen!