En så ljuvlig dag. Att få arbeta hårt med kroppen, utomhus och med skallen full av drömmar. Vi har hängt på vår nya tomt. Tagit ner några träd. Många återstår men det var skönt att rensa ur lite för att lättare se hur det kan bli. Åt vilket håll ska köket och verandan vara, har varit min stora fråga idag. Per har istället pratat om garaget och uppfarten. Skönt att vi är två som tänker på olika saker. För det är sjukt mycket att tänka på!! Och nu är man sådär skönt mör i kroppen och helt slut. 

Det tog nog en timme innan vi kom igång eftersom det hela tiden kom grannar som ville prata. Alltså, det ville ju vi med. Men vi trodde att vi kommer att bo lite isolerat. Icke. Vi har fullt med människor runt om visade det sig. ???? 

En spännande sak är att det tydligen gått en gångstig över vår tomt. Så nu får folk istället gå runt. Oj då. Inte vårt fel men förlåt liksom. ???? 

Jag har hela dagen känt ro. Jag trivs verkligen på platsen. Det här kommer att bli bra. Det är jag säker på. 

Dock har migränen lurat hela dagen. Jag har hållit den i schack men jag känner att den kryper på nu när jag varvar ner för att sova. Jag är så innerligt trött på migrän. Det är sådär så att jag vill hitta på andra orsaker när vi ställer in en middag med vänner eller något annat kul pga migrän. Det känns som om de ska tro att jag drar till med det när jag inte vill ses eller nåt. Det kan ju inte vara på riktigt att det är migrän varje gång. Fast jo. Så är det. Och nu har det varit ofta på sistone. Jag fattar att det beror på stress över huset som inte var så lättsålt som vi trott, dålig mathållning och obefintlig träning. Träningen har jag kommit igång med, maten med, någorlunda iallafall, stressen är svår att göra så mycket åt. Så då återstår att testa nåt nytt jag inte provat, typ healing, sova hängande upp och ner, bara äta fallfrukt, flytta till en grotta i skogen eller nåt annat påhittigt, eller att återvända till min kära och svindyra akupunktur. Jag har lagt så sjukt mycket pengar på akupunktur genom åren. Och tid. Men det är det enda jag hittat som verkligen funkar. Men jag orkar bara inte. Orkar inte höra råden, orkar inte avsätta tiden, vill inte betala för det. Men jag börjar få slut på alternativ. 

Jag ska iallafall börja med att sova en skön natt med barnen utplacerade hos morföräldrar. Fatta att mina föräldrar lägger sig i varsin säng med varsitt barn för att vi ska få sova ostört. Så himlans fint! 

Jag ska drömma om mitt nya kök. Det ska bli spännande att se åt vilket håll det ligger. Godnatt! 

De senaste 30 dagarna har vi varit ordentligt sjuka alla fyra en i taget med tillhörande vabb och sjukskrivningar, haft ett tiotal husvisningar med tillhörande husröjning och blomsterhandling, skolstart/dagisstart, utvecklingssamtal, 4-årskontroll på bvc, en veckolång migrän, firat min pappa som fyllt 70, firat båda barnens födelsedagar med tillhörande presentfixande mm, haft barnkalas, barnen har gått på tre andra barnkalas med tillhörande presentfixande, jag har haft sprickor i foten, husbygget har startat i form av beslut som ”delad eller egen brunn”, ”var ska avloppsbrunnen ligga” och ”vad är ett rimligt pris för infiltration”, träffat hussäljare, tappat bort cykelhjälmar och haft sönder barnsadlar med tillhörande trassel, bytt bank med tillhörande trassel, klippt båda barnen och oss själva hos frisören vid olika tillfällen och oroat oss för att buden inte kommer som de skulle. Ja, och så jobbat heltid förstås. Med en ny elevgrupp för mig att lära känna och Per är fortfarande rätt ny på sitt jobb. Det är kanske inte så konstigt att man är lite trött. 

Många fina saker har också hänt. Som till exempel att barnen fått en ny urgullig kusin (som vi inte kunnat hälsa på eftersom vi är sjuka hela tiden), Knut har varit hos mormor och morfar för avlastning några dar, jag har hittat en ny kompis och Axel har äntligen tappat en tand (varpå Per tyvärr råkade röja hemligheten med tandfen). Vi har gosat en hel massa och Axel håller på att lära sig läsa (med daglig läsläxa). Vi har spelat spel nästan dagligen då Knut kommit på grejen med brädspel. 
Idag blir det öppet hus på brandstationen, en favoritaktivitet för grabbarna och sen 7-årskalas för Axels stora kärlek. Just ja, vi har slut på omslagspapper, det måste jag ordna. Jag skulle gärna bara ligga här i sängen. Hela helgen. Nån som vill låna en familj? 

Jag har en sån där dag när världen är så sjukt irriterande. När jag bara vill göra Fuck you-tecken, lipa och stänga in mig och äta chips. Är det inte typiskt att en sån dag måste infalla på en dag som egentligen är rätt underbar? Kan man inte samla ihop de där skitdagarna och köra ett par skitveckor i november istället? Nähä. Funkar inte hormoncykeln så? Nä, såklart inte.

Ok, här kommer några saker som faktiskt varit härliga idag. 

Att jag får jobba med tonåringar. Ibland är de så fantastiskt jobbiga och söta och underbara på samma gång. Som tex kommentaren när man skjutsar någon, stannar på närmsta parkeringsficka, som råkar vara utanför grannhuset och hen förvånat utbrister ”men jag bor ju inte här. Jag bor ju där!” och sitter kvar i bilen eftersom vi uppenbarligen kört fel. ???? Eller när man erbjuder skjuts till busshållplatsen och de i enad front tackar nej i hopp om ett bättre erbjudande. Eller när selfie-kameran gått sönder på mobilen – PANIIIIIK!!!!!! Jag älskart!! Underbara skitungar!! ????????????

Knut. En annan älskad skitunge. När jag sätter mig på toaletten med löfte om att vi ska gå ut snart. Efter 4 sekunder börjar det. 

”Knackknackknack – mamma, jag väntar på dig här ute.”

”Ok älskling”

”Knackknackknack – mamma, när du har kissat klart, då kan du öppna dörren” 

”Ja, precis.”

”Knackknackknack – mamma, jag har tagit på mig cykelhjälmen nu.”

”Mhm, bra”

”Knackknackknack – mamma, jag har ett äpple här som vi kan ta med och ha picknick. Vi kan göra äpplebåtar!”

”-”

”Knackknackknack – mamma, jag ska gå ner i garaget och hämta nåt som jag kan åka på”

”Ok, gå dit och välj nåt men ta inte in den i huset”

”Mamma, jag ska inte ta in den i huset. Jag ska bara välja om jag ska åka sparkcykel eller motorcrosscykeln eller trehjuling.”

”Ja, gör det” – äntligen två sekunder tystnad – tror jag. 

”Maaaaaaammaaaaaaa – jag är i garaget, jag har väljt nu! Kan du öppna dörren ut ur garaget?” 

Suck. ”Ja, jag kommer.”

Skitjobbig och helt underbar på samma gång. Jag vet ingen som kan vara så galet entusiastisk som Knut. Han går all in i nästan allt han gör. Vi hade en jättemysig kvällspromenad med äppelpicknick. 

Kommentarer från Axel är ofta såna som man aldrig trodde att man skulle få höra. Som ”Anna skulle ta en pinne som Sara hade i munnen och då råkade hon tappa den och då ba BLAM så råkade jag ha min hand där under så den kom RAKT PÅ min hand. Då grät jag.” – Eh va? Hur min hjärna än försöker hitta bilder i huvudet så fattar jag inte hur det gick till. Jag nöjde mig med lite medkänsla och tycksyndom och naturligtvis ojande över den pyttelilla röda pricken på handen. 

Eller de där jag bara måste berätta-episoderna som liksom inte GÅR att skjuta upp eller avstå ifrån även om världen så brinner upp under tiden. Det kan vara ett avsnitt av Gumball eller nåt av mobilspelen, eller en detalj ur den där tecknade serien som vi och Bästisens föräldrar kommit överens om att de inte får se. Skitjobbigt och helt underbart på samma gång. Älskade skitunge. ????

Nu ska jag tröstäta minst två rostmackor och försöka vara snäll mot min make. Så gott det går. 

Jag gjorde det! Jag klarade det! Jag gick och la mig och släckte lampan i tid!!! Äntligen! Även fast Axel hade rethosta och inte kunde somna så att kvällen gick åt till det. Och trots att Axel svettats så mycket i min säng att jag var tvungen att lägga mig åt fel håll för att inte drunkna. Men jag kom i säng! Så skönt!! 

Ljuvligt i alla de  23 sekunderna innan Knut vaknade och kom in. Gosig och mjuk kröp han ner och jag skulle just till att somna när han VERKLIGEN ville gå upp och fika. Han kan vara sjukt övertygande. Han var hungrig! Och jag kan inte neka nån som är hungrig mat. Så vi gick upp. Medan han knaprade i sig lite fika så passade jag på att röja klart i köket. Och rädda rosorna på bordet genom att koka ändarna och slänga dem i ett bad över natten. Mammas bästa knep. Funkar jämt på rosor! 

Iallafall, Knut åt klart och vi gick och la oss i hans säng eftersom vi har en pågående ”alla sover i sin säng-satsning” just nu. När han somnat och jag just skulle resa mig undrade han plötsligt klarvaken hur länge jag skulle ligga hos honom. ”Hela natten verkar det som” tänkte jag men sa att jag skulle ligga kvar tills han somnat. Vilket tog ytterligare en god stund. 

Eftersom jag haft ont i magen under kvällen ville jag sträcka ut mig innan jag somnade. Jag la mig till rätta på vardagsrumsgolvet och  blev omedelbart avbruten av en liten röst. Jag gick in till barnen, igen, och hittade en pigg och glad Knut. ”Mamma, var var ni nånstans? Jag vill ha kalas!” ”Inte nu älskling, det är natt”. ”Jo, jag VILL ha kalas!” ”Ja, men nu sover vi!” Efter ytterligare en stunds övertalning fick jag ett ”Ok då”. Snark. 

Tillbaka till golvet och sen in på toaletten. Väl där kommer de andra små men lite större fötterna, vansinnigt kissnödiga. Ja, bara att lämna plats. När det var avklarat gick han omedelbart in till min säng och somnade gott. Med hela sin 7-åriga längd och alla kilon. Nä, han fick ligga kvar. 

Jaha ja. Så nu ligger jag här, i överslafen på barnens våningssäng och hoppas att ingen hittar mig. Måste skynda att somna nu. Det där med att man måste skynda att älska är förresten skitsnack. Det är SOMNA som är det viktiga. Se bara hur bra det gick för Per. Somnade en minut före mig och fick en hel förnatt. Imorgon ska jag slå honom. Med minst det dubbla. Ha!

Godnatt!

Den där lilla skrutten. Juvelen. (Det kommer från en ordvits där en nära släkting inte kunde säga Joel utan sa Jowel som ju blir juvel på engelska. Typ. Det var väldans gulligt då.)
 Jag hade förmånen att få bo hemma hos honom ett år, tillsammans med hans fantastiska mamma. För det är jag dig evigt tacksam Anna, det var ett av mitt livs roligaste år. Jag jobbade dessutom på hans förskola så vi hängde nästan dygnet runt. Han var då drygt ett år. Kunde inte säga Jossan utan jag hette Dotta. Jag och Anna sörjde den dagen han stolt uttalade ”Jossan”. Han drev sin mamma och mig till vansinne och enormt många skratt och glädje. Han kom och väckte mig på morgnarna, tittade på mig med sina stora bruna ögon och sa ”Dotta? Mat?” Ingen kunde säga nej till den blicken. Om jag mot all förmodan somnade om löste han det med. Helt enkelt genom att sätta sig på mitt huvud. Med en kissig blöja. Ja, sjukt effektivt. Jag var uppe på mindre än en sekund. 

Efter frukost ropade han uppfordrande ”Dotta! Minka!” och satt redo framför spegeln. Så skulle vi sminka oss. Lite på mig, mycket på honom. (Men mest med tomma borstar, jag ville inte att mina kollegor skulle se att jag lät en ettåring sminka sig. ????) 

Han växte snabbt och funderade på vem han var och vilka vi andra var. Han hittade på rocklåtar, älskade att bada, ville aldrig sova och utnämnde mig till gudstorasyster när släktskapet blev för krångligt. (Mammas kusin men samtidigt gudfars/morbrors lillasyster. Inte lätt för en 3-4-åring. Eller för en vuxen heller för den delen. ????)

Han kom och hälsade på. Kröp direkt ner under en filt och ville kolla på film. Precis som jag. Sen skulle vi ha nåt gott att äta. ❤️ 

En gång satt han bak i min bil medan vi snurrade runt runt i kvarteret och letade parkering. Bredvid honom låg min handväska. Plötsligt var det sådär tyst. Och så kom det. ”Offan? Alla dina uggummin äj slut nu”. Han kunde knappt stänga munnen, än mindre prata ordentligt. ???? Skitunge. ????

Jag hade honom på höften på skolgården när jag just tagit studenten. Helt plötsligt har jag istället en ung man mitt emot mig vid bordet. Som har det största hjärta jag vet. Fortfarande vet han vad han vill. Dessutom är han allmänbildad, generös, socialt genial, älskad av alla – och särskilt de små, smart och slarvig. Har humor. Uppmärksammar och lyssnar på alla omkring sig utan att anstränga sig. Och dessutom sjukt modig. Om några veckor åker han till Nairobi helt själv för att läsa ett gymnasieår där. 

Joel, älskade lille skitunge. Vi är många som är stolta över dig och hoppas att ditt år i Afrika blir magiskt. Klart att det blir. ❤️