En vecka som vilken vecka som helst i vårt just nu lite kaotiska liv. Bara det att den här veckan har Axel lärt sig simma och Knut lärt sig cykla. Min lillebror har fyllt 30 och Knut fyller 5 år idag. Grannpojken som nyss var 2,5 har fyllt 20, kör bil och läser på högskola. Bara den senaste veckan! Jag hinner inte med!! Det går inte att komma undan tiden. Den går, oavsett. Därför tänker jag försöka stoppa den en stund genom en sekund av tacksamhet.

Tack för att Knut fortfarande:

• Sätter skorna på fel fot
• Kallar oss för ”dumma föväldrar” när han blir arg
• Vill vara nära, kramas och bli buren.
• Har en osynlig kompis som vi får historier om varje dag.
• Älskar att sjunga och gör det obehindrat
• Tycker att jag är en superhjälte för att jag kan saker som att rita en streckgubbe eller öppna ett tuggummipaket.
• Har en bild av världen som är öppen och kärleksfull samtidigt som den är hans, bara hans.
• Hittar på namn på allt, särskilt godsedjur och nästan alltid med ”is” i slutet. Elefantis, hundis osv. Men även Bilis, Skedis och Trädis. Och att han på riktigt blir ledsen av att lämna Elefantis (och alla andra) själv i ett mörkt rum så att han alltid lämnar nåt som sällskap eller tar med alla upp.
• Säger ”ätuppen” istället för ”uppäten”. Och att han hotar med att gå till skogen, hitta en farlig räv och bli ätuppen när han inte får som han vill.

Men jag kan inte heller låta bli att känna tacksamhet för allt han lär sig, att han utvecklas och att han är den coola, godhjärtade, charmiga, smarta, kloka och uppmärksamma människan som han är. Tack för att jag får vara hans mamma. ❤️