Barnfria. Alltså, vi älskar fortfarande våra barn mer än allt, men i helgen är vi barnfria. Barnfria! Tid för oss. Tid att hinna prata till punkt, tid att göra det vi vill. Jag har tjatat om den här helgen, längtat och när jag tänkt på den ostörda sömnen har jag nästan dreglat. 

Vad gör vi då? En hel ostörd lördag? Ja, jag började med att sova löjligt länge medan Per klippte äppelträden. Sen har vi gått en sväng på stan, gått och fikat, jobbat lite i trädgården, ätit och nu njuter vi med smågodis och Så mycket bättre. Eller alltså jag. Per ligger i sovrummet och lyssnar på hårdrock och surfar. Och jag ligger och ler. Precis så här brukar vi spendera våra lördagar. Fast med en miljon avbrott av olika karaktär. 

Innan vi fick barn pratade vi ofta om andra som hade barn. Om hur vi ville bli som föräldrar. Det mesta gick åt skogen såklart, man kan inte veta hur det är innan det är. Men det här är en sak vi var väldigt överens om. Vi ville att barnen skulle vara en del av vårt liv. Vi ville inte ändra hela vårt liv för barnen, även om man självklart anpassar livet. Och vi levde nog redan ett liv där barn passade in i det mesta. 

Den här helgen är som ett kvitto på det. Att nån del blev som vi tänkte.  När vi får välja helt fritt gör vi det vi brukar. Eftersom vi lever det liv vi vill ha. Och jag älskart. 

Men visst är det kul att gå på konsert ibland, gå på bio eller bo på hotell. Men den här helgen var det alldeles underbart att bara vara hemma. Men med betydligt mycket mer sömn. Tack för det. Och imorgon hämtar vi kottarna. De är väldigt välkomna hem. Till vår vardag. 

Jaha, då var den här. Dagen då jag ska börja leta. 

Hela min uppväxt har det letats. Har du sett? Var är mina? Nähe, det var inte mina.. Jag tror jag har sett dem… Har du kollat bredvid sängen? På toa? Vid tv:n? Vi kan inte åka än, vi måste hitta pappas…

Och alla olyckor sen! Man råkar trampa, eller tappa, eller sätta sig. Den mest originella var när mamma kastade en tamp på pappa så att de for i sjön. (En tamp är ett rep på en båt, kan jag informera eventuella landkrabbor till läsare om.)

Jag som både är århundradets virrpanna och fruktansvärt dålig på att leta kommer att få leta mig tokig. 

Ja, men jag får väl leta då. Om det är vad som krävs för att se lite bättre ut. Alltså ut genom glasögonen. Frågan är bara vilket par jag ska leta efter. Måste ge mig ut på stan och börja leta. 

Kära storebror!

Nu har du passerat 40. Som ju sägs vara det nya 30. Som var det nya 20. Så numera behöver vi inte bli vuxna. Det är ju skönt. Och ärligt talat, i varandras ögon blir vi ju inte så vuxna. Du och jag kan ju fortfarande gräla om vem som ska tömma diskmaskinen eller vem som tagit pappas tofflor. Som alltid.

När det gäller dig är det mycket som är som alltid. Du är som en trygg busslinje. Du finns alltid där, du gör det du gillar, inga konstiga kringelikrokar och du tuffar på och skapar dig den tillvaro du tänkt dig. När du kommer blir man glad och känner sig trygg. Och du är alltid försenad. Precis som bussen.

Ibland överraskar du oss med att ta en spontantripp till Sydamerika, åka till USA och plugga eller så. Men egentligen blir vi inte så överraskade, du har ju alltid älskat att resa. Men eftersom du nu är trygg, tyst och tuffar på som bussen så blir det inte så stor uppståndelse när du gör dina resor som när vi gör våra. Du liksom ”idag ska jag träna på gymet, imorgon ska jag åka till andra sidan jorden och sen är det måndag igen”. Livet som det kommer. Det är en egenskap jag beundrar.

När jag gick i högstadiet var jag ”hon med snyggbrorsan”. Det vet jag inte om du nånsin visste. Jag vill här passa på att be om ursäkt för alla gånger jag, inte alltid efter att ha frågat så noga, lånat dina kläder. Det är ju tur för dig att det var många år sen jag kom i dem. Men med mycket motivation kom jag då i dina snygga, dyra kläder. Du gör som du alltid gör med kläder, du köper det du verkligen vill ha. Inget billigt ”duger så länge” eller krafs. Du spar dina pengar till det du verkligen vill ha. Jag som kör mer på mängd än kvalitet hade inte råd med dina modeller. Så det var en trevlig garderob att rota i. Jag kan även be om ursäkt för en del lite blötare varor som jag… eh… lånat. Men det är preskiberat. Hoppas jag. Vi kallar det jämnt med de matrester och bakverk du ätit upp för mig ur kylskåpet.

Jag vill att du ska veta vad du betyder för mina barn. Andra som vi träffar sätter sig vid fikabordet, pratar med oss och med barnen och umgås. Du tar med dig barnen och går iväg. Stänger in er. Du argumenterar för deras sak och ser saker från deras perspektiv. Du är deras morbror. De älskar dig. De pratar om dig och längtar efter dig. (Men du är väldigt välkommen vid fikabordet, vi vill också umgås med dig.)

Stort grattis på din dag, fast en annan dag. Jag älskar dig.

Jag hämtade barnen idag. Som alla dagar. Eftersom det är fredag kom jag tidigare än vanligt i tanken att de skulle hinna leka lite hemma. Moahahaha! 

Knut på dagis:”Jag vill åka hem nu.” 

Jag: ”Ok, vad bra, då klär vi på oss” (tänker TACK!! Det här gick ju smidigt. Han brukar inte vilja gå hem.) Plockar ihop grejorna som ska med hem och går.

Knut ute på gården: ”Jag vill åka hem för jag vill bajsa.” 

Jag: Ska vi gå in och bajsa då?

Knut: NEJ!!! Jag vill bajsa hemma! Nu går vi!

Det är en surkärring som har flyttat in. Ingen bjöd henne, hon bara stövlade in. Hon skäller och härjar på mina barn och min man. Hon säger att de är sura och otrevliga. Hon skulle bara höra hur HON låter! Hon anmärker på att det är stökigt och smutsigt. Men hallå liksom! Det är en småbarnsfamilj som bor här! Barn leker! Och de vuxna orkar inte alltid städa! Städa själv då, surkärring!

Hon deklarerade grinigt imorse att idag tänker hon inte svara när andra pratar otrevligt med henne. Moget liksom. Treåringen svarade oskyldigt ”men jag är inte arg. Jag är glad.”. 

Jag vet inte vad som gjort henne så grinig. Kanske är det för att hon är förkyld. Eller trött. Eller så vill hon ha en kram. Eller vara ifred. Hon kanske vill streama de senaste avsnitten av Poledark. Ingen kan ju bli arg av kostymdrama! 

Hjälper inte det så får hon flytta ner i källaren. För ingen orkar med henne längre. Allra minst hon själv. 

Vilken dag. Jag borde sova eftersom klockan visat sent en lång stund och det är min tur att kliva upp med cheferna imorgon. Men efter en så här märklig dag är min hjärna på högvarv så jag skriver lite istället. Dagen har kastats mellan vanligt lördagshemmafixande, barnjippo på Friskis, sorgligt avsked av nära som flyttar långt ifrån oss till snart-bebishäng med en annan av de där närmaste inkl bilkörning med te och spännande ljudbok. Så mycket olika känslor på en dag, puh! Och tack! 

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte berätta om en polett som trillat ner för mig i veckan. Nu är jag ju som känt inte alltid den smartaste. Men jag har trott mig ha hyfsad koll på barn. Men nä. Det har visat sig att jag missat målet helt på en punkt. Fantasi. Den mest grundläggande av egenskaper som skiljer vuxna och barn åt. Jag har insett att barns fantasi inte är valbar. Jag säger ofta ”sluta lek nu och gör det här”. Så himla fel. Det funkar ju aldrig. De kan ju inte låta bli. Några exempel:

Morgonstress. Axel ska iväg med Per. Jag ska packa ner en banan i Axels väska och vill skynda mig för att inte de ska bli ännu senare iväg. Knut sitter och grejar med bananfodralet jag brukar ha till Axel. (Alltså till Axels bananer, Axel är alldeles för lång för att få plats i.) Jag ber stressat ”kan jag få bananfodralet?” Knut tittar förvånat på mig. ”Det är en fjäril” svarar han och väntar sig tydligen att jag ska förstå. ”Ge mig fjärilen då” säger jag irriterat. ”Ok” säger han och flyger fjärilen till mig. Det var inte på låtsas, ingen fantasi, det är klart att det var en fjäril. 

Axel hade ett enormt ilskeutbrott häromdagen. Han var otroligt arg och all hans energi och fokus gick åt till att tygla hans ilska. Han var snorig och behövde näsdukar till ilsketårar och snor. Tills han råkade släppa sig och vi båda började gapskratta. Jag frågade om han behövde en näsduk där bak med. Han var fortfarande så arg att han vred sig och kved, men han kunde inte värja sig mot fantasin och fnittret slog igenom gång på gång. 

Ofta sitter vi vid matbordet och försöker förmå våra söner att äta. De tycker om maten, är hungriga och vill gärna äta, men det går liksom inte. Det finns så mycket som lockar och ropar. När jag på två minuter plockat en legogubbe, ett mjölkpaket, en matkniv, en pappersrulle och nåt mer av Axel ser jag att han ÄNDÅ sitter och pillar med nåt. När jag tar påsklämman av honom bryter han ihop. ”Neeeeeej, min krokodiiiiiil!!!!! Den skulle ju bita mig ju!!!!” Det liksom pockar på, det går inte att låta bli. Det är ingen lek. Det är deras verklighet. Det är vi som inte fattar. För vi måste hitta på, anstränga oss. För dem är det lika självklart som att vattenpölar är till för att plaska i. Jag måste omvärdera min världsbild. Men först lite sömn. Godnatt. 

Några fördelar med att inte sköta sin trädgård: 

1. 3-åringen kan utan problem vara med och rensa ogräs – ingen annan ser heller skillnad på odlade växter och ogräs. 

2. Man känner sig som en superhjälte när man gör ett ryck och ser sig om efter kommittén som delar ut medaljer. 

3. Det känns som om man fått en present när man hittar saker i landet som faktiskt växer. Särskilt de som man glömt att man satt. 

4. Grannarna får känna sig lite duktigare när deras trädgårdar överglänser vår. Dessutom får de ett samtalsämne till skvallret. 

5. Varje blomma som tar sig igenom muren av ogräs känns som en liten kämpe – man blir stolt! 

Så lägg ner rensandet nästa sommar vetja! (Fast du är varmt välkommen att komma och rensa hos mig.)

Vi hade en skitförmiddag där vi alla var osams. Till slut skickade jag familjen på utvisning och somnade. När de kom hem igen hängde vi i trädgården. Det är som medicin för oss. Vi blir alltid på bättre humör ute. Jag älskar trädgården. En vacker dag kommer jag förhoppningsvis ha tid att sköta om den. Men än så länge sköter den om mig. 

Nu sover barnen gott. Maken är på konsert och jag njuter av serier, vin och chokladtårta. Bråken från imorse skaver en aning men känns väldigt långt bort. Det är inte konstigt att vi är trötta och känslosamma. Det är minst sagt mycket på gång för oss nu. Jag byter jobb, Per sover dåligt, Knut slutar med blöja, Axel börjar skolan, båda barnen fyller år, vi renoverar, tvättstugan går snart inte att komma in i pga alla tvätthögar och huset gror igen. Sist men inte minst så såg Per en råtta i trädgården idag. Inte en stor mus, en stor råtta!!! Blä!!!!! Så nej, vi får nog förlåta oss själva för att vi inte orkade vara snälla, hänsynsfulla, inkännande och pedagogiska idag. Huvudet är fullt. Glömde jag maten i skåpet på gamla jobbet? Vart köper man bänkpapper? Ska man ha nattblöja fast den varit torr på morgonen flera dagar i rad? Var är vårt kisskydd till sängen? Vad ska vi köpa i 6-årspresent? Ska/får man bjuda på nåt i skolan när man fyller år? När ska vi lämna in bilen och fixa bakluckan egentligen? Har vi råd? Ja, ni fattar. Det går i 190. Det är därför jag älskar mina serier. De får mig att byta tankar en stund. Vila. 

Ni får ursäkta mig men nu måste jag se om Christina tar jobbet på sjukhuset i Schweiz, om Avery och hustrun blir sams och om Meridith får ihop det med småbarn, heltidsjobb, forskning och äktenskap. Sen ska jag hänga en tvätt, plocka ur en disk och sen sova. 

God natt!