Åh, nu är livet sådär gott igen! ????

Per och jag är på nostalgiresa till Umeå. Vi har velat åka hit sedan vi lämnade staden men nu dök en möjlighet upp, ett ärende. En fin person behövde flytthjälp. Hit. Till den bästa staden. Platsen i våra hjärtan. Här började vår historia. Så länge sen, så mycket som hänt. Vi är både desamma och helt andra personer än då. Alla celler i våra kroppar har bytts ut sen dess. Ändå känner kroppen sig hemma. 

Ok, ni får en snabb rundtur. (Sluta sucka, jag vet att det här är min nostalgi och inte er, men det är faktiskt frivilligt att läsa det här inlägget.) 

Korten kommer i omvänd ordning, för den som gillar tidslinjer.

Umeälven. Vackert.

Min vackra make och hans vackra syster.❤️

Umeå är staden för starka åsikter.

Högst upp till höger var vår första gemensamma lägenhet.

Ålidhem. Hjärtat i studentlivet i Umeå.

Samhällsvetarhuset.

Det var här det började. Här bjöd Per på middag. Jag gick aldrig hem.

Gluntens. ????

älven.

Så mycket minnen och känslor på en dag!! 

Sen råkar det vara nån motorträff här precis nu. Det gråter inte min make över direkt. 

Ja, en ljuvlig dag. Som vi avslutade med en fantastisk middag. Jag åt allt jag inte tål. Magen protesterar men själen är glad. ????

Nu tv och chips och finchoklad i sängen på hotellet. Lyx för oss. 

Godnatt! ????

Fin bild. Men vem är 40-åringen?? Jag ÄR faktiskt bara 34. Och glad. Ett liv senare.

Knuts bästa sätt att sortera tillvaron just nu (extra viktigt för tillfället)

1. Lolit – inte lolit (åka morfars bil = lolit, sport på tv, göra illa sig, att inte få köpa godis= inte lolit)

2. Min – din (funkar på det mesta. Hand, leksak, mat, storebror, plats… Det mesta är ”min” tills motsatsen bevisats. Det övergår då till nr 10 – tråkigt.)

3. Jag – du/mamma/axel/pappa etc (jag heter Knut faktiskt, vad heter du mamma?)

4. Snopp – snippa (MYCKET intressant. Har du en snopp? Vad har du? Har du en snippa och en snopp?)

5. Våran – inte våran (en hel affär kan behöva sorteras. Inte våran banan, inte våran kaffe osvosvosv)

6. Våran bil – morfars bil (morfars vinner. Alltid.)

7. Morfar – alla andra (som sagt. Senast på väg till affären för att köpa present till dagisfröknarna. ”Nä, jag vill köpa present till min morfar.” Och dagen innan ”jag vill köpa en grävmaskin till min morfar”.)

8. Nu – sen (t.ex. äta chips eller godis, dagisdag, sova. Knut är inte den som tar ett nej hur som helst. Det man inte får nu kan man få sen.)

9. Fin – tråkig (för kännedom har jag fina öron, mysig tröja och det är tråkigt att ge sig).

10. Sova – inte sova. (Inte sova vinner alltid. Alltid.)

Så nu är det bara att börja sortera! Lycka till! 

Rapport från ett höstkallt Eskilstuna. 

Just nu känns det som att det sprutar kärlek här. Ja, visst är barnen förkylda (som vanligt), hostar på nätterna (som vanligt) och vi är trötta (verkligen som vanligt). Men det händer så mycket bra! 

Som idag. Sommaravslutning på jobbet hemma hos en kollega med den mest fantastiska trädgård och samling djur (jag säger bara kaninungar, minipyttevaktelbebisar, minishettisar, kalvar OCH kalkoner – världens knäppaste och coolaste djur – bland annat) och sen fika i solen. Underbart. 

Tillbaka på kontoret fick jag ett värmande mail från en anhörig som tackade för min insats för hennes mamma. 

Sen en härlig vardagsmiddag hos svägerskan med svärmor på besök. Glada lekande barn, god mat och härliga samtal. 

Sen en skön cykeltur hem med Axel genom ett somrigt Eskilstuna. Han visade mig de senaste tricken han lärt sig med cykeln och förklarade otroligt detaljerat och målande hur man gör – som bara han kan. Vad sägs om förklaringen hur man stegrar med cykeln. ”Jag lyfter på rumpan så här och sen lyfter jag samtidigt i styret som om jag skulle kasta iväg cykeln och den skulle göra en volt ba wowowohoo”. ???? Sikta mot stjärnorna. Eller se hela rörelsen även om du bara klarar en hundradel. Han kanske ska bli sjukgymnast. 

Väl hemma la vi barnen utan större motgång och sen öppnade gubben en påse chips och vi sjönk ner i soffan. Under tiden trillade det in en alldeles fantastiskt trevlig inbjudan till midsommar. Nä, inte tokigt alls. 

Svärfar har varit här några dagar och det har varit mysigt. Vi har fått hjälp både med hus och barn och fina samtal och skönt häng. ????

För övrigt har två bebisar kommit till världen (förutom Maddes bebis då) och fler är på väg. ????????  Inte idag alltså, men sen jag bloggade senast. Så himlans fina. Man blir ju sugen. (Nej mamma, fortfarande inte gravid och inga planer på att bli det.)

Vi hade tänkt sälja huset och hitta ett större. Vi tog hit två mäklare – för man ska ju förhandla har vi förstått – och när de gått runt och berömt vårt hus flera varv så var vi superinspirerade över alla möjligheter huset har och bestämde oss för att bo kvar. Det känns jättebra. Och plötsligt är sommarens projekt borta och vi har en obokad sommar framför oss. 

Nästa helg ska vi åka till Umeå. Vårt älskade saknade Umeå. Det ska bli fantastiskt. Ja, jag missar Robbie Williams på Bråvalla men jag får överleva det. Vi ska få komma till Umeå. ❤️ Vår stad. 

Helgen efter är det bröllopsdags för ett vackert par. 

Och båda helgerna ställer mina fantastiska föräldrar upp med barnvakt.

Nej, jag tycker att livet är gott för tillfället. 

Men det här med mäklare. Det är spännande tycker jag. De erbjuder ungefär samma sak, de pratar lagom insäljande, ger oss känslan att vi är speciella som får veta lite mer än andra och båda säger ”välj den ni känner mest förtroende för”. Priset beror på huspriset men i runda slängar skiljer det 20-25 000kr i pris. Det är ju asmycket!! Och ja, vi fick bättre förtroende för den dyrare mäklaren. Men 25000??? Det är inte som att välja mellan en tröja för 249 eller 599 direkt. Kommer det förtroende vi kände att öka priset på huset? Vi behöver inte välja. Men det är spännande. 

I övrigt lever jag just nu i nära relation med Greys Anatomy. ViaSat play har lagt ut 10 säsonger. Jag är nu på säsong 7. Och det finns få saker i vardagen där man inte kan dra en parallell till Greys. Man får bita sig i tungan för att inte kommentera samtalet för femte gången i rad med en Greys-anekdot som ingen bryr sig om utom andra frälsta. 

Nej, nu ska jag sluta äta chips och gå och lägga mig. Imorgon ska vi se om min store prins hostar mindre eller om vi ska vara hemma. (Per var hemma idag, min tur nästa vab.) Axel har noga krattat arenan och förklarat att han inte mår bra och nog inte kommer att må bra imorgon heller. Någon är färdig på dagis och vill mest bara börja skolan. Eller vara hemma med mamma. ❤️ 

Godnatt! ????

Jag ska bli sotare. Alltså, inte sotare på riktigt, mer sotare som personlighet. 

Som anger tider med två timmars marginal ”jag kommer mellan 7 och 9”.  Då skulle ju till och med jag fixa att komma i tid.

Som förväntar sig att man ställt fram stegen, dragit undan mattan och lagt ut tidningar framför kaminen. 
Och under hela tiden är glad, trevlig och gör sin grej. Under alla fyra minuter det tar. Gärna visslande.

Som sen går vidare med ett trevligt adjö, och räknar med att nån annan städar upp efteråt. 

Som lämnar meddelande att ”ring kontoret om du vill nåt, ring inte min mobil”. 

Och sen fakturerar snuskigt mycket pengar. 

Jag undrar vad mina fyra minuter ska handla om. Ett djupt 4-minsamtal? Riva upp lite känslor med hårda sanningar och sen får de trösta varandra = fixad relation? Eller snabbskriva utredningar på 4 min när nån annan tagit fram all info och sen skickar dokumentet rätt? Eller bara dela ut 4-min kramar? 4 min föreläsning om valfritt ämne som nån annan gjort en PowerPoint på? Läsa godnattsagor? Oavsett vad. Jag ska bli en sotarsjäl.  

Ikväll är temat vatten. Vattenpöl utanför dagis och överdragsbyxor som åkt upp = blöt 2-åring och blöta stövlar. 

Vid middagen smiter samma 2-åring ut och kör Bobbycar på altanen = blöt 2-åring och blöta byxor. 

Dags att åka till gymnastik med storebror. Regn. Jippi, jag som tänkt att vi skulle vara ute och vänta. Skiter i utekläder och slänger in grabbarna i bilen. Tar ur innefodret på de blöta stövlarna. På väg in på gympan från bilen hittar de en stor vattenpöl = blöt 2-åring och blöta byxor. 

Inne i omklädningsrummet hade en vattenkran hakat upp sig. Stövlar är utmärkta hällredskap = blöt 2-åring och blött golv i omklädningsrummet. Medan mamma städar upp röran måste man prova den andra stöveln = blöt 2-åring och blött golv i andra delen av omklädningsrummet. 

Knut behövde även hälla Festis på bordet i caféet och ”torka” med en småbil = kladdig 2-åring, bil och bord. 

Regnet slutade och vi skulle hämta nåt i bilen. Ja, ni fattar. Samma vattenpöl igen, två vändor. Ena gången tappade jag telefonen i vattenpölen. ????

Ja, and so on. När vi kom hem vägrade han kliva ur bilen. Och storebror som varit sur utan synlig orsak ända sen gympan vägrade gå in i huset utan gick till studsmattan. Då lämnade jag dem där och gick in och sa till Per att han fick barnen nu. Självklart skrattar de och har mysigt med sin pappa nu. 

Nu ska jag gå och lägga mig och tycka att jag har världens finaste make. Och att det är iallafall rätt mycket synd om mig. 

Note to self: 2-åringar behöver antingen vara nakna eller ha galonisar. Alltid. 

Det ligger nåt i det där att först vill vi lära dem att gå, sen att sitta stilla. Först att prata och sen att vara tysta. 

Jag älskar att följa mina barns utveckling. Att ord man inte förstått plötsligt är helt tydliga, att byxor jag vikt upp plötsligt är för korta och så vidare. Att Knut nyss sa nej till allt nu växlar mellan ”ok då” och ”nej, jag vill inte, jag vill göra så här istället”. Han kan diskutera, kompromissa och förstå. Han blev ledsen när han förstod att Axel skulle åka ensam till mormor och morfar i lördags. Sen kunde han acceptera att nästa gång blir det hans tur och slutligen att hans tur kommer en annan dag, inte idag. Det är fantastiskt. För några månader sen skulle han bara varit arg och ledsen. Han har stolt berättat på dagis att Axel är hos mormor och morfar och att han ska få åka dit själv en annan dag. 

När han berättar det för hundrafemtioelfte gången är det inte lika fantastiskt. Som att han ska äta godis på lördag. Det upplyser han oss om ungefär en gång i kvarten. Lika entusiastiskt varje gång.  Vi hoppas att nästa utvecklingssprång innehåller det där ”det jag har berättat för någon behöver jag inte berätta igen”-konceptet.  Under tiden gläds vi åt hans lycka en gång i kvarten varje dag hela veckan över en aktivitet som tar ungefär en kvart en dag i veckan. 

Och så har vi storebror. Älskade snartsexåringen som suger i sig som en svamp allt vi berättar om skolan. Som kan reflektera, känna igen och sätta ord på känslorn och händelser och återberätta så att man förstår. Stora lilla gubben. 

Jag och Per hinner inte prata med varandra särskilt ofta nu, eftersom de små måste träna på alla de här färdigheterna. Det tar ungefär 23,5 h/dygn. Sen sover de en stund men då är vi så slut att vi inte orkar prata. Så vi skriver sms. Eller ringer varandra på lunchen. Älskling, om du läser det här, jag har nog glömt säga att jag ska vårrusa på tisdag kväll. 

Men nu sova. I tystnad. Over and out.

Idag har jag varit på föreläsning. En sån där lite finare betal-föreläsning på ett tjusigt hotell med mat och fika hela dan du vet. 

Ämnet var spännande, psykiatriska sjukdomar på äldre dar. Vi lyssnade och lärde hela dan. 

Fast som vanligt blir jag ju en 5-åring med adhd som leker vuxen när jag ska sitta still och lyssna en hel dag. Så jag sysselsätter mig med att anteckna, klottra, dricka vatten, ta lypsyl, kolla tiden på telefonen, byta ställning och så börja om. Ungefär. 

Något som slog mig var något sorgligt. Efter en hel dag med den senaste forskningen på området, praktisk erfarenhet sen 80-talet och proffsig Powerpoint-presentation så är de sammanfattande slutorden ”kropp och själ hör ihop” och ”låt hjärtat va med”. Har vi verkligen inte kommit längre? Det som kineserna fattade för 5000 år sen har vi fortfarande inte fått ihop i vårt vårdsystem. Alla som har en kropp och en själ känner väl det? Märkligt att vi behöver en professor som talar om det för oss. 

I övrigt en härlig dag. Träffa lite nya människor, strosa på matmarknaden utanför på lunchen och många nya tankar under dagen. Input. Skönt. 

Nu ska jag strax åka och lyssna på min kompis Catharinas kör. En annan sorts input. 

Imorgon är det fredag! Sen är det lördag. Vi har väntat ända sen i lördags på den. Då ska Knut äta godis. Det har han informerat oss om ett tjugotal gånger. Per dag. Och Axels mormor kommer och hämtar honom och sen ska han få vara hos mormor och morfar ÄNDA till kusin Louies ettårskalas på torsdag. Det har han informerat om ungefär lika många gånger. De är bra på kommunikation mina barn. Ingen missar vad de har att säga. De kommer nog att jobba med PR när de blir stora. 

Louie snart ett år! Sötnos.

Vab-dag. Bygga tågbana, pyssla, tvätta kräkslakan och bygga lego. Det känns bekant på nåt vis. Kanske för att vi gjorde det nästan hela förra veckan. Men vi kör på. Jorå. Och har mysigt på kuppen.

Koncentrationen på topp!

Ett hus till legogubbarna, ett av dagens projekt

För den som gillar äckliga detaljer som är bra att veta: Idag har jag fått lära mig av sjuksköterskan på sjukskrivningsföretaget i Strängnäs att när barn vaknar på natten och kräks men inget på dan så är det ofta pga förstoppning. 

 Vi började luska och kom fram till att det kan vara så för vår lillprins Bus idag. Jag ringde dagis och frågade om Knut bajsat där i veckan. De pratade med varandra och skickade ett sms till mig med texten ”Han har inte bajsat på hela veckan”. Efter en stund kom svaret i stil med ”Det var roligt att höra men du vill nog skicka det till rätt person”. Jag har glömt att lämna mitt nya (ett år nya) mobilnummer. Hahahahaha. 

Vi fick därmed en spännande utflykt också – till Apoteket för att köpa lavemang. Men ingen utflykt är för dålig för att passa på att dansa lite. En hel kö var leende publik. 

Kolla minen! Observera även färgmatchningen – om femåringen själv får bestämma tar han alla färger.

Det där med att jobba deltid. Det kallas kvinnofälla, det får konsekvenser i pension och löneutveckling, men hjälp vad skönt det är!! Skillnaden mellan att hämta barn med andan i halsen, hem snabbt, laga mat snabbt innan de slår ihjäl mig eller varandra eller somnar, få i dem mat fast de är för trötta för att äta, disk med bakgrundsljud av Bolibompa till ljudet av gnäll och skrik av tjuvnyp, ta varandras plats osv och sen läggning. Efteråt landar man i soffan och är för trött för att gå och lägga sig. 

Eller. 

Hämta barn som vill leka färdigt först, hinna vänta medan de plockar en bukett maskrosor på väg till bilen och ger bästisen en hejdåkram, hem, de leker lugnt medan jag lagar mat med pauser för att hjälpa dem att hitta rätt playmobil-häst till vagnen eller limma fast bilderna på önskelisteboken. Per kommer hem, vi äter tillsammans, sen lek en stund innan ev lite tv innan bok och läggning. 

Vilken skillnad i familjeharmoni. Jag fastnar gärna i den fällan just nu. (Fast maken är också föräldraledig i perioder så vi drar nog lika i pensionen ändå.) Även om det ibland är frustrerande att i inte hinna på jobbet, att ha impulsen att vilja göra klart innan man går hem, att planeringshjärnan inte vant sig än. Att man får vara besvärlig att boka möten med. Men det är värt det. Helt klart. 

Nu ska jag sova. Over and out.