Jag brukar inte svära. Eller inte så ofta iallafall. Men för migrän räcker inte språket till. Jävla helvetesskitmigrän! Jag är klar med dig!! Det var länge sen jag fick ett sånt här kraftigt anfall. När man bara vill gråta, när medicinerna inte hjälper. Det är lite bättre idag, om jag ligger helt stilla, slappnar av helt och inte försöker göra nåt. 

Hemma med kräksjuka barn nästan hela veckan och så migrän lagom till att de blev friska. Känslan av att inte ha tid att vara sjuk. Att vara borta ännu mer från jobbet när man redan varit borta mycket och alla har mycket att göra. Köpt biljett till konsert i Stockholm ikväll. Får se om det hinner ge med sig till dess. Har ju sett fram emot den så länge. 

Och den här veckan har jag ju haft så mycket härligt! En fantastisk dag med barnen i måndags, sommarlovskänsla och ren lycka. Bra dag på jobbet i tisdags. Asmycket att göra iofs men ändå trevligt. Vad är det för fel??? 

Nej, nu låter jag som värsta sortens bittra gnällkärring. Ok, min kropp vill nåt. Kanske den inte gillade att jag körde på en vecka med spänningshuvudvärk. Eller för många nätter med för lite sömn. Igen. Typ ”om du inte lyssnar när jag pratar får jag väl skrika”. Jaja, jag lyssnar. Du får återhämtning.  En stund. 

Jag väcktes av barnen idag. 

Barn 1: Mamma, det är lördag! Och vi har godis i skåpet! Så hoppa upp nu, jag vill ha godis!!

Barn 2: Mamma, jag vill gå och handla!

Jag: Vad vill du handla då?

Barn 2: En tandborste!

Yin och Yang.

Åh, söndagkväll! Vi har haft en utmanande helg. 

Två trötta föräldrar (Per utarbetad och jag förkyld) och en massa detskullevarabraatthinna. 

Vår underbaraste 5,5-åring som kommit in i den där berömda 6-årskrisen som jag så kaxigt påstått drabbar tjejer mest. Det. Är. Inte. Sant. Igår vid middagen gjorde Per iordning en tugga till Axel. Omtänksamt kan man tycka men nej! Tuggan var FÖR STOR! Så det var ju uppenbart att vi försökte DÖDA HONOM! Det var nog lika bra att han FLYTTADE TILL MORMOR OCH MORFAR! Så det så. Och så har hela helgen varit. Varje tillsägelse, felblick eller hastigt andetag har resulterat i KRIS! Han brottas med sig själv och sina känslor, och vi med våra. Lille skrutten. ❤️ 

Vår underbaraste 2,5-åring har samtidigt börjat att prova vad som händer när man gör tvärtom. I allt. Och då menar jag ALLT. ”Vill du ha glass Knut?” ”Nä, jag vill ha godis.” Sätta sig på den enda platsen vid bordet där det inte står nån tallrik och så vidare och så vidare. Han ger sig ganska snart, han bara provar vad han får bestämma. Det är lite mer lätthanterligt än storebrors kriser. 

Men samtidigt. Tack för att jag har barn som utvecklas som de ska och växer till egna fantastiska individer. Och ge mig styrka att hänga med.

Det är skumt det där med bergodalbanan som livet är.  Häromdagen var jag så trött, så trött och fattade inte hur jag skulle orka. Att köra igång tvättmaskinen kändes oöverstigligt, att hänga tvätten helt omöjligt och meningslöst. Jag fräste vid tilltal och det var ändå det vettigaste som kom ur mina tankar. (Sen fick jag iofs en lunchlur och blev snällare.)

Idag är jag lika trött men livet känns så himla gött! Inget har egentligen förändrats utom känslan. Jag är glad, tacksam och nöjd. Stolt över mig själv och många runtomkring mig, imponerad rent av. Kär i min make. Jag har fått ett gäng fantastiska systersjälar den sista tiden. Jag har kompetenta kollegor som jag kan skratta mig kissnödig ihop med. Jag har gamla vänner som känt mig på resan att bli den jag är och nya som ser mig på ett annat sätt. Jag har fantastiska föräldrar och syskon med familjer. Av alla världens barn fick jag de två finaste. ❤️ Det är coolt.  Livets bergodalbana. Det är bara att lösa biljett och hänga med. 

Ja, jag är tacksam ikväll igen. Jag är alldeles harmonisk. Påsk is the shit. Ursäkta om jag är tjatig. Eller nä, jag vill inte be om ursäkt för att jag är glad. Jag är bara så glad för att jag har mina bröder. Tack för att ni finns och för att ni älskar mina barn. ❤️

Jag hoppas att de här bröderna finns för varandra som vuxna. 

Idag har vi badat. Då trodde jag att vi skulle få en lugn kväll med trötta barn. Ha! Att jag fortfarande går i den tankefällan! Mina barn är aldrig trötta! Och deras bild av ”lugn kväll” innehåller betydligt fler springturer genom huset än min bild. 

Tur att jag fått träffa en av mina käraste vänner idag, och att ett lugn spred sig i kroppen. ❤️ Då klarar jag en härjig kväll. Nu ville telefonen ändra härjig till härlig. Ja, så kan man också se på det.

Jag är överväldigad av tacksamhet idag. Jag har haft en så fantastiskt mysig dag. Jag och barnen har bara varit. Myst. På riktigt, inget Facebookmyyyyyzzz. Spelat ”Den försvunna diamanten” och ätit godis med Axel, skrattat ikapp när han råkade stoppa tärningen i munnen istället för godiset, lekt ute med Knut, gosat, pratat, lyssnat. Solen har värmt oss och fåglarna sjungit. Promenerat ensam i solnedgången med en bra bok i lurarna. Löjligt härligt. 

Jag stötte på en gammal vän idag. Hon berättade att hon var på väg ur en sjukskrivning, utbränd. Jag blir mer och mer bekymrad över det här samhällsfenomenet. Vad är det som gör att vi inte orkar?

Fick en klok kommentar på Facebook idag på samma tema. Att man förr, då långfredagen var stillsam och lång, hade mindfullness inbyggt i samhällsstrukturen. Att man förväntades ta det lugnt en dag i veckan. Att det till och med blev tråkigt. Idag är vila en aktivitet. Iallafall för många, inklusive mig. Något jag måste planera in, avsätta tid för och anstränga mig för att det ska bli av. Knasigt. Jag tror att lösningen är påsk lite oftare. Typ varannan helg. Det blir lagom. Puss och godnatt!

Vissa dagar är man inte så kaxig. När man känner sig liten, bara vill ha en trygg famn att krypa in i. 

Ibland kanske det är när det stormar runt omkring. Eller när man gjort något som blev fel. Sårat, sabbat eller missförstått. När det är oroligt. När man tagit sig vatten över huvudet. Eller när offerkoftan börjar klia och man tar av sig den och inser att myntet har två sidor. Kanske när man gjort mer än man egentligen orkar. Eller som ikväll, att man bara är så trött så trött. 

Jag har kommit på en sak. Den där trygga famnen jag söker då är oftast min egen. Även om jag älskar att bli hållen av de som står mig nära, och det ger mig lugn och kärlek så är det min famn jag behöver. Jag behöver  ge mig utrymme. Förlåta, tillåta eller bara låta vara. Lyssna på mig själv. Ge mig en kram. Kanske i form av en filt i soffan, gå och lägga mig tidigt, nåt att äta eller ett skönt träningspass. Ge mig det jag behöver.

Här är en annan liten. En som blev ledsen för att farmor skulle åka. Skrutten. 

Ikväll behöver jag vila och utrymme. Så det tänker jag ge mig. Vad behöver du? Godnatt. ❤️  

Rapport från ett regnigt Eskilstuna. Här har vi svärmor på besök, mysigt. Och med svärmor kommer kusin Cornelia. Hon älskar sin mormor mest av allt, så hon sover där mormor sover. Det är mysigt för oss. ❤️ Det är en kusin som fattas, men vi gissar att han är på ingång snart.   

Man har så roligt som man gör sig. 

I fredags blev jag medbjuden på en fantastiskt fin föreställningen ”Förr i tiden var himlen blå”. Ett möte mellan talangen Ellinore Eriksson och Barbro Hörberg. Se den om du har chansen! Men alltså, BARBRO HÖRBERG! Vilken musikskatt som jag varit helt ovetandes om! Vilka texter! Grymt! Vad sägs om låten där hon beskriver hur man kan komma av sig i en het stund med sin kära för att man upptäcker ett hål i BÄSTA LAKANET! Underbart!

Alltså det där var Ellinore. Här är en bild på Barbro.   

Nu ska vi hitta på nån plan för dagen. Barnen har föreslagit Leos lekland. Vi vuxna försöker desperat komma på nåt alternativ som toppar.. Jag smiter ner i ett bad först. See ya!