Author Archives: jossan

Citatsprutor

Att hänga med mina söner och deras kusiner är som en snabbspolad sit-com. De är så himla roliga, bara man hinner lyssna. För de är sjukt snabba. Tyvärr minns jag inte i samma takt! Men här kommer några exempel från dagen och gårdagen:

Knut: ”Min kompis Bullen (Knuts låtsaskompis) sitter i finkan. Det var hans vän Flaskan som var där och ställde till det.”

Louie får smaka en bit abborre av mamma/farmor. Mamma: ”Var det gott?” Louie: ”Nej!” Mamma: ”Vill du ha en bit till?” Louie: ”Ja, en stor!”

Knut: ”Jag måste ta av mig tröjan och han bar överkropp för jag ska vara trummis!”

Miles: ”Knut, hjälp Louie!” (Och springer iväg medan Louie hänger halvvägs in i studsmattan bakvägen under nätet och ropar lite svagt ”hjälp! Hjälp!” )

Axel i skogen när regnet kommer: ”Mamma, kom och ta skydd! Jag har hittat ett träd!” (Bra jobbat att leta upp ett träd i skogen…)

Knut: ”Jag KAN INTE somna!” (Vänder sig om och somnar på fem sekunder.)

Jag: ”Men du kan väl smaka på maten iallafall?!” Knut: ”Ät, det är bajs”. (Se det underbara inlägget av ”Ett päron till morsa” om vad föräldrar säger och barn hör, vilket jag råkade läsa högt för barnen för ett par veckor sedan.)

Knut och Louie kommer överens om att de ska bo ihop, tillsammans med studsmattan. Mormor/farmor frågar vilka de ska ha till föräldrar då, mig och Per eller Anna och Mattias (Louies päron). Knut svarar blixtsnabbt: ”Anna och Mattias!!!”

Jaha, tack då. Godnatt.

Stressad?

Jag sitter och väntar på doktorn. Behöver lite hjälp att somna, det tar sån hiskelig tid på kvällarna. Fick nyss frågan om jag är stressad. Nej, inte alls, var min första tanke. Jag har världens härligaste sommar! Sen kom jag på. Jag har barn, vi har nyss lämnat Eskilstuna, med allt vad det innebär med trådar som hänger löst och nya rutiner som ska infinna sig, vi bor tre familjer under samma tak, jag har börjat på ett nytt jobb och ska snart börja på ett till, maken likaså, ny förskola och skola, vi är mitt i ett husbygge, vi är på semester i fritidshuset tillsammans med svärfar som tänkt riva upp golvet och renovera, jag försöker gå ner i vikt, barnen är mammiga, vi planerar att byta extrabil, jag fastnar ständigt i serier på telefonen och vi vet inte riktigt hur mycket slutfakturan på husbygget kommer att landa på. Tja, stressad? Nja. Men det kanske inte är så konstigt att dagarna inte räcker till för att hinna tänka klart. Men nu så ska det ordna sig. 

 

Nattsnurr

Om sex timmar ringer klockan och jag kommer att tycka att det är alldeles för tidigt. Hade tänkt lägga mig för lääääänge sen. Men nu ligger jag här och kan inte somna.

Knut har tjatat i en evighet. NÄR ska vi åka till Tännäs? Ska vi åka efter maten? Nu? Imorgon? De senaste veckorna har vi fått kryssa dagarna. Axel längtar också. Och nu är det ÄNTLIGEN dags.

Om jag bara kunde somna. 5 timmar på tåget blir en utmaning utan tillräckligt med sömn. Jaja, det blir väl kväll imorgon med.

Huset är snart klart. Det börjar snurra planer, drömmar och funderingar i huvudet. Vad tog vi för golv på toan nu igen? Var ska vi få plats med byrån? Osvosvosv. Sovsovsov.

Barnen har varit med i en teater idag och igår. Fröken Henriette på Penningby slott. Ett fantastiskt spel om en kvinna som bröt mot konventioner och regler och startade en skola för ortens barn istället för att vara tyst och gifta sig som planen var. Lokalt, verklighetsbaserat och högaktuellt. Det var jätteskoj att se. Igår satt Jan Malmsjö och Marie Göransson i publiken. Gissa om amatörskådespelare blev en aning nervösa. Men de gjorde jättebra ifrån sig ändå och levererade. Och paret Malmsjö/Göransson är tydligen trevliga och inga alls att vara rädd för enligt ryktet. De har sommarhus i krokarna och syns ofta i bygden. 

Gullungar.

Jag har haft huvudvärk några dagar och hade nog varit hemma idag om inte barnen varit med. Alltså, jag var inte dålig, det gick bra och så. Men jag är alltid lite hudlös efter en sån där våg. Slutkörd mentalt liksom. Jag inser när jag tänker på det att jag pratade med massor med folk men knappt ställde en enda fråga. Så oartigt. Och talande. När jag mår så här ska jag inte mingla, för jag orkar inte. Men så gör jag det ändå och då ser hjärnan till att jag inte får in mer information än nödvändigt genom att lägga bort all nyfikenhet. Smart. Men oartigt. Och såhär efteråt vaknar nyfikenheten och jag vill ringa upp personerna i fråga och fråga lite. ???? Men jag antar att de inte blir så imponerande om jag ringer mitt i natten och frågar hur det går på jobbet eller med sonens nya flickvän. ????

Nej, nu får det bli ett allvarligt försök. Annars får jag låna en gummiklubba i pappas snickeri.???? ????????

God afton!

Halvtidsrapport

Efter en halv sommar ihop tre familjer under samma tak kan jag rapportera att leva i storfamilj innebär:

  • Att det oftast finns nån vuxen som har tid med barnen
  • Att när de vuxna plötsligt är borta så sitter de oftast på toa med ett korsord och vill inte komma ut på en stund (alltså inte samtidigt, max en vuxen per toa)
  • Att mjölken och filen tar slut nästan varje dag oavsett hur mycket man köper
  • Att gården är full med bilar
  • Att alla sover lite knackigt
  • Att det händer nåt varje dag
  • Att det känns jättetomt när man bara är fem personer hemma
  • Att man måste koka mycket kaffe på morgonen och det fort!
  • Att det ligger laddsladdar överallt men ingenstans när man behöver dem
  • Att det ligger kläder, leksaker och post ÖVERALLT trots att nästan alla vuxna plockar hela dagarna
  • Att huset är fullt med kärlek
  • Att alla längtar lite efter att få vara ifred men ändå väljer att umgås med varandra hela dagarna
  • Att man inte behöver plocka undan efter varje måltid
  • Att nån annan har hängt, vikt och sorterat din tvätt du glömt i maskinen
  • Att det är roligare att hänga andras tvätt
  • Att det är svårt att få nåt gjort
  • Att det är mycket mindre friktion än förväntat
  • Att det kommer att bli märkligt, skönt och tomt att bo bara vi igen. Men än är det fyra veckor kvar.

Jag ska avsluta med att bjuda på en mrs Bean från häromdagen. Tänk dig mig stående vid spisen. Lagar middag, nynnar lite. Mamma går förbi, instämmer i nynnandet. Barnen leker i väntan på maten. Hyfsat harmoniskt. Så går mamma ner i tvättstugan. Och på mindre än en minut har jag vält ut en vattenkanna över köksbänken inkl laddsladdar som hänger ner i vattnet, post, elapparater mm, bränt baconet i stekpannan, bränt mig på handen och blött ner halva köket. När mamma fortfarande gnolande kommer upp för trappan är ingenting som det nyss var. ????????????

Godnatt!

Att ligga här och duga

Kan vi inte bara fatta att vi duger? Hur svårt ska det vara? Några irriterande exempel från dagen:

Två pappor på en filt på simskolan. De skryter för varandra om vilka fantastiska pappor de är. Vem som fått sitt barn att komma över sina rädslor med hemsnickrade terapier och vem som läser djupast intellektuella böcker med sitt barn. Samtidigt i vattnet får ledarna tjata, varna och slutligen separera barnen ifråga för att de inte lyssnar utan pratar och stör oavbrutet. Jag vill bara säga ”men lugn pappor! Ni har jättefina barn! Som duger! Liksom ni! Sluta försöka få dem till nåt de inte är genom att vara nåt ni inte är! Häng med på vad som händer i vattnet istället och hjälp barnen att fokusera istället!”

Sen en rad konflikter med mina barn där de tävlar om vem som är bäst. Vem som får mest uppmärksamhet och vem som förtjänar den bäst. Det gör mig extra ledsen att jag inte bara kan banka in det i dem. ”Ni duger!! Jag älskar er båda oändligt mycket! Ni behöver inte tävla eller förtjäna min uppmärksamhet! Ni är älskade!” Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger det, de slutar inte att tävla.

Och så tidningsrubriker. Osäkra, coola kändisar som älskar publiciteten eftersom den ger dem en känsla av att faktiskt duga. (Det finns säkert gott om folk som inte lever upp till mina fördomar om kändisar.)

Och så jag själv på soffan. Efter en tids extra ansträngningar att få kläderna i garderoben att sluta krympa känns det extra viktigt att äta rätt. Men just ikväll krävde kvällsmyset tre stora Tobleronebitar pga mensvärk och annat. Och där ligger jag. Myser, tittar på kostymdrama och äter choklad. Och har det hur bra som helst. Om det inte vore för det där att jag inte duger. Lite för tjock, lite för dålig självkontroll. Och inte lägger jag mig i tid heller.

Jag fattar. Jag måste lära mig själv att jag duger innan jag kan lära någon annan. I synnerhet mina barn. Men det är ju så svårt! Jag vet att jag duger på de flesta plan. Har ett självförtroende som jag har som en stadig grund. Men det finns gropar både här och där.

En kväll för ett tag sen la jag mig nöjt i sängen på kvällen och rabblade upp för min kära make allt jag presterat under dagen och sökte beröm av honom. Men det fick jag inget. Istället sa han nöjt: ”ja, och här ligger jag och duger”. För det älskar jag honom. Han ger mig ingen näring i mitt självnedvärderande tjafs.

Nä, nu ska jag sova. För här ligger jag och duger.

Bråk, popcorn och snarkning

Nu är jag sådär less på bråk igen. Hur i hela friden får man barn att lösa konflikter utan att slåss? Det är ju så SJUKT effektivt att slåss, då får man igenom sin vilja direkt. Att få dem att välja ord istället för våld är ungefär som att övertyga en grävmaskinist att det går bättre med en handspade. Eller amerikaner att de borde främja cykling och nedrusta bilismen. Dom ba ”jorå, eller hur?!?!”.

Just nu har vi även problem med att vissa av oss får vinning av att bråka och sura. Och gärna tar till det så ofta hen får chansen. Det blir olidliga måltider, promenader, läggningar, lekstunder och tja, egentligen alla stunder under dagen. Och nej, det är inte Per, även om det fläckvis stämmer fint på honom med. ???? Det är ett barn som snart fyller fem. Ingen nämnd. Men han snarkar gott bredvid mig efter 1,5 h bråk innan han kunde somna. Hur kommer det sig att båda mina barn snarkar? Jag låter ju på sin höjd som en bris i en björkskog när jag sover. Här snackar vi röja ner hela skogen med knogarna och dra stockarna för hand. Det måste vara efter deras far. ????

Annars har vi det bra här i vår storfamilj. Jag tycker faktiskt om det! Att det alltid finns nån att hänga med, att barnen alltid har nån vuxen i närheten att fråga om hjälp eller en kram, många som kan turas om att laga mat, handla och hitta på saker.

Idag har vi dessutom två av barnens kusiner på besök. Supermysigt men ett tempo som heter duga! Vad då Grayhound racing? Sätt småkillar 3-8 år på banan så skulle hundarna springa bort med svansen mellan benen. Vi har hunnit äta, bada, bygga sandslott, fika, mata grannens katt, bygga Lego, hoppa studsmatta, spela fotboll, kolla tv, spela spel, cykla och ÄNDÅ hunnit ha tråkigt. På bara en halv dag. Vi kanske kan sätta dem i hemtjänsten? Då skulle de hinna med alla omöjliga uppdrag!

Och om 6 veckor flyttar vi in i vårt hus, om allt fortsätter att gå som det ska. Ett års väntan och nu är det så nära. ????

Välkommen in på gårdsplanen!

Imorgon ska jag jobba igen. Två dagar innan det blir lite semester. Inte dumt alls, även om jobbet fortfarande är jättekul. Knut frågar 12 gånger om dagen om vi ska åka till Tännäs nu. Och det är två veckor kvar innan vi kan åka. Först ska simskolan bli klar och sen ska de små skådespelarna göra succé i byns sommarspel.

Det är som popcorn i vattnet på simskolan. Gullungar.

Teaterrep

Nej, dags att sluta gnälla och börja sova. Imorgon ska vi uppfostra mycket pedagogiskt att alla tjänar på fredliga lösningar. Önska oss lycka till. Eller Per. Jag ska ju jobba.  ???? Godnatt!

När katten är borta…

Nu har vi

  • Åkt till affären för att inhandla en belöning till Knut och kommit hem utan leksak till Knut men med leksak till Axel (för rättvisans skull)
  • Infört ett belöningssystem med dyr sak i potten för Knut (för matfridens skull)
  • Köpt tatueringspennor så att barnen kan rita på sig själva hur mycket de vill (för kreativitetens skull)
  • Varit på auktion och köpt diverse mer och mindre nödvändiga saker (för den goda sakens skull) (och för nöjes skull)
  • Vunnit på barnlotteriet (tackochlov för stämningens skull)
  • Varit uppe sent (för vems skull???)
  • Somnat i samma säng (för pappans skull)

Nu kan Per komma hem. Per som inte gillar mutor, belöningssystem, att barnen ritar på sig själva, onödiga inköp och ruckade rutiner. Det kan hända att det tar tid innan han lämnar mig själv med barnen igen. ????

En bonus. Knut har nu listat ut hur man ska veta om man är på väg att bli en zombie eller Hulken om man börjar bli grön. Hulken är ju jättearg. Så om man tänker typ ”jaha, jag är ju som vanligt” så är det troligen en zombie man förvandlas till. Dessutom är det ju bara Hulken som kan bli Hulken. 

Godnatt!

Kuratorn här

Japp. Nu är jag kurator igen. Jobbet på ungdomsmottagningen i Österåker kommer att bli hur kul som helst. Tacksam. Idag har jag läst, pratat och fått så många nya intryck att jag är alldeles snurrig. Men nöjd och glad. Alltså, jag har sån tur med kollegor! Åter igen har jag hittat en ny jobbfamilj! (Och det säger jag inte bara för att mina nya kollegor kan tänkas läsa det här, hehe.)

Och om två ochetthalvt dygn kommer vårt hus. ???????????????? Än så länge ser det ut så här.

Också slutligen en tacksam känsla för min familj. Min make som tar med den förväntansfulla 7-åringen på sitt livs första hårdrockskonsert. Mina föräldrar som utan större synliga problem låter oss ta över deras hus och tid hela sommaren. Mina syskon som ger oss detta utan missunsamhet. Min kusin som har det finaste av hjärtan och ger av sin kärlek när jag behöver den. Och mina barn, som utan skryt (eller ok då, jo, med skryt) är de finaste. Knut var på loppis med mormor, morfar, morbror och moster i jakt på begagnade bilar. Han brukar få en bil och är då lycklig i dagar för ca 3 kr. Och idag var anledningen lite tröst för att Axel skulle få gå på konsert men inte han. (Hans första reaktion på loppisplanerna var ”jag undrar vad Axel vill ha då”. Han planerade att köpa nåt till Axel fast det ju var honom själv det var synd om. Han är fin han.) Men ingen av dagens loppisar hade någon leksakshörna. Och är man då med mormor så får man en bil på Ica istället. Gärna en monstertruck. Lycka!!! Och när man efteråt får gå på McDonalds med morfar så är det bara Knut som tycker att han inte borde få nån leksak för han har ju redan fått en. Eftersom bilmattan är nånstans i packningen så fick vi göra en egen väg. Han berömde mig hela tiden när jag ritade.”Oj, du är VERKLIGEN bra på det här mamma! Du kan ju rita VAD SOM HELST!” Det är bara att njuta av att de ser en som superhjälte nu, det kommer snart att vara tvärtom. ???? Tänk när han inser sanningen om sin mors ritkonst. Stackars barn. ????

Sådär. Färdig med skrytet. Nu ska jag sova bort huvudvärken som inte fattar hur bra jag har det. Over and out.

Tåget har gått

Jaha. Klockan är 02:01 och jag har inte somnat än. Inte Per heller. Knut somnade äntligen för nån timme sen och snarkar gott bredvid mig. Men våra sömntåg har gått! Var så trött hela dagen, och nu är jag pigg. Typiskt.

Kan passa på att lämna en rapport.

Vi har det bra. Sommar, sol, bad och båtar. Kvällsmacka med egenfiskad nystekt strömming. Typ det godaste som finns.

Idag fick vi datum när vårt hus ska vara klart. 23/8. Om två månader. Som kommer att gå hur snabbt som helst. Spännande och skönt!

Fåglarna kvittrar utanför. Brukar de inte vara tysta den här tiden? Eller är det ljuset som håller dem vakna?

På temat funderingar har jag även

– Varför är mat så mycket godare på natten när vi mår bättre av att äta den på dagen?

– Varför är man bara sugen på skitmat när man är sjuk och borde längta efter vitaminer? Kroppen är ju så smart annars.

Det var det hela. Tror att en eftersläntrande sömnvagn är på väg. Bäst att hoppa på.

Godnatt!

Denna dagen ett liv

Just nu händer det så mycket på en gång att jag blir alldeles fylld och matt på en gång. Att gå sista gången uppför gången till dagis… Eftersom jag hade tre stora blommor i famnen och inte såg och var rätt känslomässig och sjunken i minnen glömde jag den stora stenen på stigen och ramlade pladask. Skrattade och svor högt i min ensamhet på gården. Blommorna klarade sig och jag fick gå in och kramas och gråta lite. Så har det fortsatt. Avslutningar och avsked till höger och vänster som avbryts av telefonsamtal från grävare som håller på med grunden till vårt hus. Framtid och dåtid i en mix och vi glömmer nutiden såsom att barnen behöver kläder till kalasen eller att vi behöver äta ibland.

10 år har vi bott här. I staden som sträcker armarna mot skyn, som Kent sjunger. Våra kanske mest omvälvande 10 år. Vi har gift oss, fått våra barn. Träffat fantastiska vänner, köpt och sålt vårt första hus. Fått våra första syskonbarn, gått igenom kriser, glädje, sorg. Arbetat och lärt oss. Utvecklats. Fått våra (nåja, Pers) första gråa hår, och våra första skrattrynkor. Livet.

Som vanligt sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tack för att jag har haft det så bra!

Nu går resan vidare. Mot trygghet och äventyr i samma steg. Vi har ingen aning om vad vi gett oss in på, men är fast förvissade om att det kommer att bli bra.

Tack Eskilstuna! På återseende! (Så lätt blir ni inte av med oss!)

Saker som hänt sista veckan som jag knappt hunnit ta in:

– Utsikten från toaletten i stugan vi hyrt sista månaden – a.k.a. skogen. Fantastisk.

– Vi firade fem år som gifta igår.

– Urdraget batteri med tillhörande räddningsinsats på Ica Ekängens parkering igår.

– Hur många fina människor vi lämnar – aj i hjärtat!

– Att vårt hus kommer att stå på vår tomt om mindre än tre veckor.

– Att barnen faktiskt lämnar den enda hemstad de haft.

– Att barnen bjöd på kalas på studenthelgen och med kort varsel och 14 av 15 bjudna barns föräldrar får ihop det och dyker upp! Vilka kompisar!

– Osv osv osv. Det maler i huvudet. Vill ni mig något de närmaste dagarna så hittar ni mig i ett mörkt rum utan intryck. ????

”Vi kommer ju att få mobiler NÅN GÅNG och då kan vi ju ringa till varandra!”

Tack. Tack. Tack. Over and out.