Author Archives: jossan

Kusiner

Det är nåt med kusiner. Nåt rosenskimrande. Nåt band. Nåt som osar barndom. Det är ju min kusin liksom.

Jag hör ofta mig själv säga, sådär vid fikabordssammanhang, att ”min kusin” hit eller dit. Jag har flera kusiner som står mig nära i livet fast vi blivit vuxna.

Mamma och hennes syskon var på kusinträff i somras. Tanter och gubbar som inte träffats på många, många år. Och jag märkte på dem att träffen var viktig för dem. Det är nåt med kusiner…

Kanske handlar det om ursprung. Att våra kusiner, liksom våra syskon, är de enda som verkligen förstår var och vad vi kommer ifrån. Eller så är det helt enkelt dem man delat födelsedagskalas, sommarlov, mormors bullar och andra såna där rosa minnen med. Eller så är det magiskt. Ja, nåt är det.

Och jag ser på mina barn. Deras kusiner, och bonuskusiner, slår högst. De ÄLSKAR sina kusiner.

Axel la en arm om varje kusin ikväll när det var dags att planera sovplatser. ”Mormor och morfar kan sova där uppe. Vi, vi ligger i aktern.” sa han med den självklarhet som bara en storkusin kan komma med. (Det betyder skavfötters, för er som inte kan Axelska.) Nu blev det uppdelning storkillar nere med morfar/farfar och en MYCKET arg och besviken lillkille uppe med mormor/farmor. Det blev för trångt med fem personer i sängen. Men för treåringen är det OBEGRIPLIGT hur man kan skilja honom från hans bror och kusin. (Fast innerst inne vet han att det är farmor han behöver för att sova.)

Men mest synd är det om Knut som är hemma och avvaktar om han ska bli sjuk eller inte. Vi vill inte smittas. Men för att väga upp tid med kusiner krävdes både McDonalds, extra fredagsmys, egen tid med pappa och en öppning att få leka imorgon om det inte blir nånting av förkylningen.

 

 

Ganska nöjd ändå.

Korsordsdrottning

Jag varken skojar eller överdriver när jag säger att det slog mig en dag att min mamma har egna behov. Hon har liksom alltid sett till att få sitt i det tysta. För oss barn har känslan alltid varit att vi kommer först. Att vi är viktigast. Om hon har köpt en ny tröja, som jag provat, har det ofta slutat med att jag (kanske efter en tid) fått överta tröjan, eftersom den ju ”sitter så mycket bättre på dig”. (Ja, och så är jag 32 år yngre?!) Om maten varit snål är hon alltid först med kommentarer som ”jag är inte hungrig” eller ”jag åt så mycket till lunch, ta ni”. När hon handlar åt oss får vi propsa på för att få betala. Ja, du fattar mönstret.

Men nu, vid 36 års ålder, har jag hittat hennes svaga punkt. Eller ska jag kanske säga starka punkt. Här finns hennes integritet. Hennes gräns. ”Det här är jag, här kommer du inte in.” Och det gör mig glad och stolt. Hon kommer ALDRIG att frivilligt låta mig vinna i CrossBoss, korsordsspelet vi kör. Inte ens när jag har lunginflammation och är ynklig. Och hon är överlägsen, hon vinner 9 av 10 matcher. Bra mamma! You go! Stå på dig! Låt inte oss ungar ta allt. Det här området är ditt. Jag älskar det! Och dig! Men jag ger inte upp!

Röd är mamma, grön är jag. ????????????

Lunginflammation i listform

De tre bästa sakerna med lunginflammation är (för spänningens skull i omvänd ordning)

3: Ingenting

2: Inte ens nåt litet

1: Absolut ingenting

De tre  sexton sämsta sakerna med Lunginflammation är

1: Att man inte kan ligga ner för då känns det som att man inte får luft. Vilket leder till obekväm sömn, ont på en massa ställen och sömnbrist.

2: Att man inte kan följa med familjen till Eskilstuna.

3. Att man mår så fruktansvärt dåligt så länge.

4. Att luften man andas kliar så sjukt mycket i halsen att man vill gurgla småspik eller sluta andas.

5. Att man, när man äntligen närmar sig sömn inpå småtimmarna börjar hosta och äntligen lyckas hosta loss saker för första gången på fem dar.

6. Att man inte orkar åka och hämta makens paket som nån budfirma lämnat på trappen där det nu ösregnar.

7. Att man är hungrig hela tiden men tappar aptiten så fort man äter.

8. Att man inte kan sova.

9. Att man blir så less på serier att man tycker att Paradise Hotel är ett rimligt program att titta på. (Kanske den mest skrämmande punkten)

10. Att man tycker så hiskeligt synd om sig själv – och har rätt.

11. Att man missade rean på den där snygga jackan.

12. Att man inte kan jobba på länge.

13. Att det vänder så otroligt sakta.

14. Att det känns som att det aldrig kommer att försvinna.

15. Att man luktar illa fast man duschar för man svettas hela tiden.

16. Att man lätt slumrar till mitt i blogginlägg.

Dags att prova lite till med sovandet.

Lasse, lasse liten

Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten. Större än du nånsin tror… sjöng mamma för oss när vi var små. Och jag vet inte. Ibland känns den liten så liten. Som att det är självklart att de två jag känner som besökt Paris i höst gjorde det samma helg och naturligtvis hamnade bredvid varandra på flyget hem. Eller att jag känner två familjer som lägger ut bilder från safari i Sydafrika på samma dag. Pytteliten plaskdamm liksom. Men sen å andra sidan… Det är så sjukt mycket nyheter! Det händer inte mer i världen nu än förr, men vi har aldrig fått det serverat så mycket som nu. Vilket gör oss mer otrygga, men det är en annan diskussion.

Jag läser inte nyheter. Tittar inte på nyheter. Lyssnar på radionyheter nån gång ibland. Och märkligt nog får jag reda på om det händer nåt viktigt ändå. Och resten verkar jag klara mig fint utan även om jag har lite sämre allmänbildning. Men jag tycker att det är ett så kraftfullt flöde av nyheter och politik att jag liksom måste hålla i mig för att inte spolas bort. För i vår tid räcker det inte med nyheter utan för varje nyhet ska en oändlig rad med åsiktsmaskiner tycka till om nyheten och vinkla den åt sitt håll. De sociala medierna är numera mer politiska arenor än just sociala mötesplatser. Det tycker yär synd. Alltså politik är viktigt. Att ta ställning. Att ta ansvar. Att vilja förändra. Men när det är mer dominerande än att leva livet saknar jag meningen med alltihop.

Jag orkar inte riktigt med det där. Jag vill bry mig om mina vänner och bekanta och följa deras liv. Jag vill dela livet med dem som står mig nära. Jag vill göra världen till en bättre plats, det vill jag verkligen. Men jag tror inte på att jag ska bära hela världen på mina axlar, vilket ibland kan bli känslan när man först läser en nyhet och sen matas med tio perspektiv på hur man borde tycka, tänka eller agera utifrån nyheten.

Ibland längtar jag efter den där by-grejen. Att ma.n möts vid brunnen och där byter man nyheter. Att man har en begränsad skara att hålla koll på.

Ikväll rensade jag mitt flöde från åsiktsmaskiner, proffstyckare eller vad man nu vill kalla dem. Och gör min värld lite, lite mindre igen. Eller större?

Det tål att tänkas på! Godnatt!

Pippi är också skör ibland

Att vara stark, vad är det egentligen? Vi pratar om människor som starka eller inte, särskilt tjejer. En stark tjej är en komplimang. För att hon är nästan som en kille? Eller varför då? Och vad är de andra tjejerna då, som vi inte kallar starka? Svaga? Eller ”bara” ”vanliga” tjejer?

Jag har ofta fått höra att jag är stark. Vilket jag inte alltid förstår.

Vissa dagar känner jag mig som Pippi Långstrump, skicka på mig Prussiluskan, Kling och Klang bara så leker jag med dem!

Andra dagar är jag skör. Då krävs mer viljestyrka och aktivt fokus för att orka de vanligaste saker, som att hänga en tvätt eller ringa ett samtal. En liten fis bara, utan mycket till styrsel. Hudlös. Spontant känner jag mig starkare på Pippi-dagen men det är ju först på den sköra dagen som styrkan behövs.

Idag har jag varit både och. Pippi delar av dagen och den där fisen andra delar. Men jag har samlat mig, fokuserat och laddat om. För att sen låta fisen få sin plats, under en filt i soffan. Filten som den där extra huden jag saknar just då.

Idag är jag så medveten, något jag kan känna mig extremt tacksam över. Jag vet vad jag behöver i de olika lägena och kan oftast se till att jag får det. Eller vänta på att få det senare.

Idag fick jag det jag behövde av min grymma make, av mitt jobb och mina fantastiska kollegor och av de där fyra små varma armarna som hållit sig vakna tills jag kom hem. Och av att få grina till Greys Anatomy utan att skämmas. Och nu är Pippi tillbaka. Kasta hit några Prussiluskor så ska jag visa var skåpet ska stå. ????????????????

Men stark? Ja, ibland. Och svag ibland. Skör ibland. Lekfull ibland. Fokuserad ibland. Rolig, trött, ambitiös, slarvig och så vidare och så vidare. Som alla människor. Nu mest trött. God natt!

Här och nu

Lugn och ro. Här och nu. Ett andetag i taget. Så enkelt och så sjukt svårt! Men den här helgen har jag iallafall glimtvis fått till det. Som när jag skällde ut Per och gav honom all den där skiten som han inte förtjänade i det stora hela. Men just där och då. I nuet, eller dået, förtjänade han det. Och jag, hur ska jag uttrycka det, gick in i mig själv och bejakade min känsla och lät känslan uppfylla hela mig… och hela huset. Stackarn. Som tur var föll jag ur min tillfälliga mindfulness och tänkte lite mer på dåtid och framtid och insåg misstaget.

Skämt åsido, jag har fått till några guldglimtar också. Som att Knut lärde sig det där sista för att kunna cykla själv. Så att han och Axel kan gå ut och cykla ihop. Själva. Jag var där. Bara där. I stunden.

Och att Knut började det där han längtat efter, att ha en kompis i närheten att leka med. Han cyklade bort till sin kompis som om han aldrig gjort annat. Underbart.

Eller den lilla skogsturen igår med grabbarna. När de letade svamp som besatta, de som aldrig varit intresserade förut. Guld.

Eller att Per och jag lagade mat ihop, så att vi har några middagar klara i veckan och lite luncher till våra snickarpappor. Mysigt. Vi har inte haft lust att laga mat på evigheter.

På minussidan ligger att jag har asont under ena foten, misstänker hälsporre efter lite googlediagnostisering. Och att den där jäkla huvudvärken gått och kommit. Men på plussidan hamnar att jag hittat en akupunktör och inlett behandling så snart borde det vara ett minne blott.

Och min kusin. Hon hamnar alltid på plussidan. Att jag äntligen tog mig tid och ringde.

Jag hängde inte upp krokarna i badrummet. Eller bar in fler lådor i förrådet. Inte Per heller. Men det löser sig nog.

Nej, jag måste säga att helgen varit fin. Jag har ju hunnit med tända ljus och kostymfilm också. Och loppis. Livet är gott. Här och nu. (Fråga mig inte imorgon bitti, då önskar jag nog att jag gjort här och nu lite kortare.)

Godnatt!

Livet är nu.

De där små mjuka armarna om min hals. De är bland det bästa som finns. Ibland blir det väldans trångt, varmt och svårt att sova. Då kan jag muttra om att vi ska lära honom att sova i sin säng.

Han kom nyss. Jag fick en impuls att följa med tillbaka till hans säng. Men sen insåg jag att jag hoppades att han skulle protestera. Så nu ligger vi här. Småsnarkar och gosar. Älskade unge.

dav

Piratpolisen ute ur leken

Jag och Knut var hemma i fredags då förskolan var stängd. Jag såg framför mig en hel dag att packa upp, fixa och dona. Han såg samma dag som ett straff utan lekkompisar. Efter stora diskussioner om vi skulle åka till Eskilstuna, leta upp hans nya kompisar som jag inte lärt känna än och än mindre föräldrarna, eller ta hem Axel från skolan så landade vi i att vi skulle leka en stund. Han föreslog att vi skulle leka poliser. Jag slängde på mig en rosa peruk och en pirathatt, deklarerade att jag var en piratpolis och kände att nu jäklar bjuder jag till, nu är jag en rolig lekmorsa. Jag letade tjuvar och försökte verkligen att leka. Följa honom och allt det där kloka jag läst. Då tog han på sig sitt överseende leende. Lade huvudet på sned och sa: ”Mamma, vi kan leka nåt annat. Det här blev inte så bra.”

När vi en stund senare lekte leken ”mamma lägger leksaker i hinken som Knut hissar upp i sängen och ibland lägger hon i låtsasbajs” så fick jag beröm. ”Den här leken är du bra på mamma! Den kan du leka!”

Tack min son för det uppriktiga stödet. Jag lovar att byta nummer med ett antal föräldrar innan nästa planeringsdag. ????

Hård politik och mysigt hus

Igen. Åter igen vinner mobbarna. Jag blir så trött. Alltså det här med Anna Kinberg Batra. Jag ingår inte i hennes fanclub, jag tycker att hon varit både kall och hård. (Lite som moderaternas politik?) Men hon har blivit bättre. Börjat ge ett förtroende. Hon har självförtroende, tar plats och är inte  smidig, gullig eller på andra sätt kvinnlig, utan är i första hand politiker. Moderaterna har tappat både väljare och identitet under lång tid. Långt innan Batras tid. Men finns det en kvinna som man kan skylla på så gör man ju ofta det. Och driver bort henne från makten. Jag tycker faktiskt att det var tråkigt den här gången. Göran Persson var en gris, men fick ha positionen i många många år. Men Batra är kvinna och måste därför utstråla värme och mjukhet. Jag orkar inte. Låt folk vara folk och lyssna på vad de säger istället.

Intressant är att det är samma gubbar som drev igenom politiken att öppna upp mot SD och skärpa asyllagarna, som nu kritiserar Batra för detta och driver bort henne. Nästan som om det var uträknat. Jävla mobbare. Jag hittar inte bättre ord.

Men! Nu byter vi fokus! För idag har vi flyttat in i huset. ❤️ Vi ska strax sova första natten här. Vi trivs redan. Det är vårt hus. Mycket kvar att göra, men oj så härligt. Jag älskart. ❤️

Godnatt!

Tiden går och Knut fyller år

En vecka som vilken vecka som helst i vårt just nu lite kaotiska liv. Bara det att den här veckan har Axel lärt sig simma och Knut lärt sig cykla. Min lillebror har fyllt 30 och Knut fyller 5 år idag. Grannpojken som nyss var 2,5 har fyllt 20, kör bil och läser på högskola. Bara den senaste veckan! Jag hinner inte med!! Det går inte att komma undan tiden. Den går, oavsett. Därför tänker jag försöka stoppa den en stund genom en sekund av tacksamhet.

Tack för att Knut fortfarande:

  • Sätter skorna på fel fot
  • Kallar oss för ”dumma föväldrar” när han blir arg
  • Vill vara nära, kramas och bli buren.
  • Har en osynlig kompis som vi får historier om varje dag.
  • Älskar att sjunga och gör det obehindrat
  • Tycker att jag är en superhjälte för att jag kan saker som att rita en streckgubbe eller öppna ett tuggummipaket.
  • Har en bild av världen som är öppen och kärleksfull samtidigt som den är hans, bara hans.
  • Hittar på namn på allt, särskilt godsedjur och nästan alltid med ”is” i slutet. Elefantis, hundis osv. Men även Bilis, Skedis och Trädis. Och att han på riktigt blir ledsen av att lämna Elefantis (och alla andra) själv i ett mörkt rum så att han alltid lämnar nåt som sällskap eller tar med alla upp.
  • Säger ”ätuppen” istället för ”uppäten”. Och att han hotar med att gå till skogen, hitta en farlig räv och bli ätuppen när han inte får som han vill.

Men jag kan inte heller låta bli att känna tacksamhet för allt han lär sig, att han utvecklas och att han är den coola, godhjärtade, charmiga, smarta, kloka och uppmärksamma människan som han är. Tack för att jag får vara hans mamma. ❤️