Category Archives: Alla inlägg

Citatsprutor

Att hänga med mina söner och deras kusiner är som en snabbspolad sit-com. De är så himla roliga, bara man hinner lyssna. För de är sjukt snabba. Tyvärr minns jag inte i samma takt! Men här kommer några exempel från dagen och gårdagen:

Knut: ”Min kompis Bullen (Knuts låtsaskompis) sitter i finkan. Det var hans vän Flaskan som var där och ställde till det.”

Louie får smaka en bit abborre av mamma/farmor. Mamma: ”Var det gott?” Louie: ”Nej!” Mamma: ”Vill du ha en bit till?” Louie: ”Ja, en stor!”

Knut: ”Jag måste ta av mig tröjan och han bar överkropp för jag ska vara trummis!”

Miles: ”Knut, hjälp Louie!” (Och springer iväg medan Louie hänger halvvägs in i studsmattan bakvägen under nätet och ropar lite svagt ”hjälp! Hjälp!” )

Axel i skogen när regnet kommer: ”Mamma, kom och ta skydd! Jag har hittat ett träd!” (Bra jobbat att leta upp ett träd i skogen…)

Knut: ”Jag KAN INTE somna!” (Vänder sig om och somnar på fem sekunder.)

Jag: ”Men du kan väl smaka på maten iallafall?!” Knut: ”Ät, det är bajs”. (Se det underbara inlägget av ”Ett päron till morsa” om vad föräldrar säger och barn hör, vilket jag råkade läsa högt för barnen för ett par veckor sedan.)

Knut och Louie kommer överens om att de ska bo ihop, tillsammans med studsmattan. Mormor/farmor frågar vilka de ska ha till föräldrar då, mig och Per eller Anna och Mattias (Louies päron). Knut svarar blixtsnabbt: ”Anna och Mattias!!!”

Jaha, tack då. Godnatt.

Stressad?

Jag sitter och väntar på doktorn. Behöver lite hjälp att somna, det tar sån hiskelig tid på kvällarna. Fick nyss frågan om jag är stressad. Nej, inte alls, var min första tanke. Jag har världens härligaste sommar! Sen kom jag på. Jag har barn, vi har nyss lämnat Eskilstuna, med allt vad det innebär med trådar som hänger löst och nya rutiner som ska infinna sig, vi bor tre familjer under samma tak, jag har börjat på ett nytt jobb och ska snart börja på ett till, maken likaså, ny förskola och skola, vi är mitt i ett husbygge, vi är på semester i fritidshuset tillsammans med svärfar som tänkt riva upp golvet och renovera, jag försöker gå ner i vikt, barnen är mammiga, vi planerar att byta extrabil, jag fastnar ständigt i serier på telefonen och vi vet inte riktigt hur mycket slutfakturan på husbygget kommer att landa på. Tja, stressad? Nja. Men det kanske inte är så konstigt att dagarna inte räcker till för att hinna tänka klart. Men nu så ska det ordna sig. 

 

Nattsnurr

Om sex timmar ringer klockan och jag kommer att tycka att det är alldeles för tidigt. Hade tänkt lägga mig för lääääänge sen. Men nu ligger jag här och kan inte somna.

Knut har tjatat i en evighet. NÄR ska vi åka till Tännäs? Ska vi åka efter maten? Nu? Imorgon? De senaste veckorna har vi fått kryssa dagarna. Axel längtar också. Och nu är det ÄNTLIGEN dags.

Om jag bara kunde somna. 5 timmar på tåget blir en utmaning utan tillräckligt med sömn. Jaja, det blir väl kväll imorgon med.

Huset är snart klart. Det börjar snurra planer, drömmar och funderingar i huvudet. Vad tog vi för golv på toan nu igen? Var ska vi få plats med byrån? Osvosvosv. Sovsovsov.

Barnen har varit med i en teater idag och igår. Fröken Henriette på Penningby slott. Ett fantastiskt spel om en kvinna som bröt mot konventioner och regler och startade en skola för ortens barn istället för att vara tyst och gifta sig som planen var. Lokalt, verklighetsbaserat och högaktuellt. Det var jätteskoj att se. Igår satt Jan Malmsjö och Marie Göransson i publiken. Gissa om amatörskådespelare blev en aning nervösa. Men de gjorde jättebra ifrån sig ändå och levererade. Och paret Malmsjö/Göransson är tydligen trevliga och inga alls att vara rädd för enligt ryktet. De har sommarhus i krokarna och syns ofta i bygden. 

Gullungar.

Jag har haft huvudvärk några dagar och hade nog varit hemma idag om inte barnen varit med. Alltså, jag var inte dålig, det gick bra och så. Men jag är alltid lite hudlös efter en sån där våg. Slutkörd mentalt liksom. Jag inser när jag tänker på det att jag pratade med massor med folk men knappt ställde en enda fråga. Så oartigt. Och talande. När jag mår så här ska jag inte mingla, för jag orkar inte. Men så gör jag det ändå och då ser hjärnan till att jag inte får in mer information än nödvändigt genom att lägga bort all nyfikenhet. Smart. Men oartigt. Och såhär efteråt vaknar nyfikenheten och jag vill ringa upp personerna i fråga och fråga lite. ???? Men jag antar att de inte blir så imponerande om jag ringer mitt i natten och frågar hur det går på jobbet eller med sonens nya flickvän. ????

Nej, nu får det bli ett allvarligt försök. Annars får jag låna en gummiklubba i pappas snickeri.???? ????????

God afton!

Halvtidsrapport

Efter en halv sommar ihop tre familjer under samma tak kan jag rapportera att leva i storfamilj innebär:

  • Att det oftast finns nån vuxen som har tid med barnen
  • Att när de vuxna plötsligt är borta så sitter de oftast på toa med ett korsord och vill inte komma ut på en stund (alltså inte samtidigt, max en vuxen per toa)
  • Att mjölken och filen tar slut nästan varje dag oavsett hur mycket man köper
  • Att gården är full med bilar
  • Att alla sover lite knackigt
  • Att det händer nåt varje dag
  • Att det känns jättetomt när man bara är fem personer hemma
  • Att man måste koka mycket kaffe på morgonen och det fort!
  • Att det ligger laddsladdar överallt men ingenstans när man behöver dem
  • Att det ligger kläder, leksaker och post ÖVERALLT trots att nästan alla vuxna plockar hela dagarna
  • Att huset är fullt med kärlek
  • Att alla längtar lite efter att få vara ifred men ändå väljer att umgås med varandra hela dagarna
  • Att man inte behöver plocka undan efter varje måltid
  • Att nån annan har hängt, vikt och sorterat din tvätt du glömt i maskinen
  • Att det är roligare att hänga andras tvätt
  • Att det är svårt att få nåt gjort
  • Att det är mycket mindre friktion än förväntat
  • Att det kommer att bli märkligt, skönt och tomt att bo bara vi igen. Men än är det fyra veckor kvar.

Jag ska avsluta med att bjuda på en mrs Bean från häromdagen. Tänk dig mig stående vid spisen. Lagar middag, nynnar lite. Mamma går förbi, instämmer i nynnandet. Barnen leker i väntan på maten. Hyfsat harmoniskt. Så går mamma ner i tvättstugan. Och på mindre än en minut har jag vält ut en vattenkanna över köksbänken inkl laddsladdar som hänger ner i vattnet, post, elapparater mm, bränt baconet i stekpannan, bränt mig på handen och blött ner halva köket. När mamma fortfarande gnolande kommer upp för trappan är ingenting som det nyss var. ????????????

Godnatt!

När katten är borta…

Nu har vi

  • Åkt till affären för att inhandla en belöning till Knut och kommit hem utan leksak till Knut men med leksak till Axel (för rättvisans skull)
  • Infört ett belöningssystem med dyr sak i potten för Knut (för matfridens skull)
  • Köpt tatueringspennor så att barnen kan rita på sig själva hur mycket de vill (för kreativitetens skull)
  • Varit på auktion och köpt diverse mer och mindre nödvändiga saker (för den goda sakens skull) (och för nöjes skull)
  • Vunnit på barnlotteriet (tackochlov för stämningens skull)
  • Varit uppe sent (för vems skull???)
  • Somnat i samma säng (för pappans skull)

Nu kan Per komma hem. Per som inte gillar mutor, belöningssystem, att barnen ritar på sig själva, onödiga inköp och ruckade rutiner. Det kan hända att det tar tid innan han lämnar mig själv med barnen igen. ????

En bonus. Knut har nu listat ut hur man ska veta om man är på väg att bli en zombie eller Hulken om man börjar bli grön. Hulken är ju jättearg. Så om man tänker typ ”jaha, jag är ju som vanligt” så är det troligen en zombie man förvandlas till. Dessutom är det ju bara Hulken som kan bli Hulken. 

Godnatt!

Denna dagen ett liv

Just nu händer det så mycket på en gång att jag blir alldeles fylld och matt på en gång. Att gå sista gången uppför gången till dagis… Eftersom jag hade tre stora blommor i famnen och inte såg och var rätt känslomässig och sjunken i minnen glömde jag den stora stenen på stigen och ramlade pladask. Skrattade och svor högt i min ensamhet på gården. Blommorna klarade sig och jag fick gå in och kramas och gråta lite. Så har det fortsatt. Avslutningar och avsked till höger och vänster som avbryts av telefonsamtal från grävare som håller på med grunden till vårt hus. Framtid och dåtid i en mix och vi glömmer nutiden såsom att barnen behöver kläder till kalasen eller att vi behöver äta ibland.

10 år har vi bott här. I staden som sträcker armarna mot skyn, som Kent sjunger. Våra kanske mest omvälvande 10 år. Vi har gift oss, fått våra barn. Träffat fantastiska vänner, köpt och sålt vårt första hus. Fått våra första syskonbarn, gått igenom kriser, glädje, sorg. Arbetat och lärt oss. Utvecklats. Fått våra (nåja, Pers) första gråa hår, och våra första skrattrynkor. Livet.

Som vanligt sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tack för att jag har haft det så bra!

Nu går resan vidare. Mot trygghet och äventyr i samma steg. Vi har ingen aning om vad vi gett oss in på, men är fast förvissade om att det kommer att bli bra.

Tack Eskilstuna! På återseende! (Så lätt blir ni inte av med oss!)

Saker som hänt sista veckan som jag knappt hunnit ta in:

– Utsikten från toaletten i stugan vi hyrt sista månaden – a.k.a. skogen. Fantastisk.

– Vi firade fem år som gifta igår.

– Urdraget batteri med tillhörande räddningsinsats på Ica Ekängens parkering igår.

– Hur många fina människor vi lämnar – aj i hjärtat!

– Att vårt hus kommer att stå på vår tomt om mindre än tre veckor.

– Att barnen faktiskt lämnar den enda hemstad de haft.

– Att barnen bjöd på kalas på studenthelgen och med kort varsel och 14 av 15 bjudna barns föräldrar får ihop det och dyker upp! Vilka kompisar!

– Osv osv osv. Det maler i huvudet. Vill ni mig något de närmaste dagarna så hittar ni mig i ett mörkt rum utan intryck. ????

”Vi kommer ju att få mobiler NÅN GÅNG och då kan vi ju ringa till varandra!”

Tack. Tack. Tack. Over and out.

Statusuppdatering:

  • Måndag morgon
  • Flytt på lördag/söndag
  • Många lådor packade, många återstår
  • Nya jobbet bjuder med mig på konferens onsdag-fredag. Sjukt roligt och sjukt dålig timing.
  • När ska vi städa???
  • Maken är denna gång optimistisk och jag pessimistisk
  • Kommer jag att hålla?
  • Axel fick feber igår. Vab idag. Tacksam för en dag till hemma att packa på, bekymrad över att inte hinna jobba.

Min hjärna just nu:

Ska jag koka gröt eller göra smoothie till frukost? Jag borde verkligen gå upp nu. Undra om jag hinner shoppa några kläder ikväll? Är det varmare i Halmstad än här? Ska jag packa ner kläderna i väskor redan nu (måndag) eller vänta till fredag då jag kommer hem och nog är trött? Jag måste komma ihåg brickan uppepå hyllan. Vad ska jag ha för skor på konferensen? Kan man städa tvättstugan idag eller behöver vi tvätta mer i veckan? Jag hade ont i örat inatt, hoppas att det inte gör ont att flyga på onsdag!

Ja, du fattar. Det myllrar av tankar och jag hinner inte ens komma fram till nåt innan nästa tanke avbryter den förra. Jag tror att det är bäst att kliva upp, äta frukost, göra en lista och sätta fart! Smoothie. Definitivt smoothie till frukost. Då går det åt en banan, vilket är bra då de snart blir gamla. Vad mer behöver ätas upp?

Åh, vad jag skulle vilja somna om en stund istället.

Hemligt

Alltså, nu är det dags igen. Veckan då man ska uppmärksamma bröstcancer. Cancer är i särklass det obehagligaste jag vet. Många kvinnor drabbas av just bröstcancer. Och för att uppmuntra folk att donera mer till forskning för att vi ska knäcka gåtan om detta vidriga så uppmärksammar vi det extra en vecka om året. Hur gör vi då det? Jo, genom årliga återkommande HEMLIGA mail som kvinnor skickar till kvinnor. Sen ska man lägga nåt kryptiskt på sin sida på Facebook, i år är det ett hjärta. Tidigare har vi uppmanats välja en av några obehagliga statusar typ ”jag åt bajs till frukost” och alla som gillar eller kommenterar uppmanas göra detsamma, skriva färgen på våra underkläder eller annat kreativt småkul.

???

Ursäkta, jag är ju lite trög som ni vet men jag fattar inte. Jag fattar inte grejen. Kopplingen. Hur kan vi få bröstcancer att handla om sex? Eller en spännande hemlis systrar emellan? Eller bli en kul grej att uppmärksamma? På vilket sätt minskar bröstcancer av att vi skickar hemliga meddelanden till varandra på Facebook där det inte står en rad om att skänka pengar? Varför vill vi inte att män uppmärksammar bröstcancer? Går vi inte i samma fälla som alltid när vi begränsar det här till en ”kvinnofråga” som vi inte pratar högt om utan skickar i meddelanden kvinna till kvinna? Jag blir så trött. Jag HATAR bröstcancer. Och jag tänker inte hymla med det på något sätt. Jag känner med alla som drabbas, och önskar att forskare snart lyckas lösa gåtan.

Jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna, jag har fått dessa meddelanden från alla håll och kanter. Jag tycker att ni alla är fantastiska kvinnor och jag stödjer kampen. Genom att skicka pengar och skrika ut det. Här är Bröstcancerfonden. De stödjer både forskning och drabbade och deras familjer, sprider information mm. Man kan både swisha och sms:a pengar. Gört idag!  https://www.bro.se/subpageB.asp?nodeid=72582

Här är en bra länk med information om bröstcancer. https://www.cancerfonden.se/om-cancer/brostcancer

Skilda världar

Nu är vi i den där mittemellantiden. När livet i Norrtälje ska byggas upp och livet i Eskilstuna avslutas. 6 veckor kvar i Eskilstuna. Hinna komma dit man vill i jobbet. Blandat med anställningsintervjuer och löneförhandlingar. Planering av altaner och garageinredning. Ont i hjärtat för att avståndet till de kära vännerna ökar. Och varmt i hjärtat för att avståndet till familjen minskar. Byggmöten, bankmöten, avtal och beräkningar. Trasig dammsugare, brunnsborrning. Lego på golvet och planeringsdag på förskolan. Ska vi ge barnen ett hejdåkalas med sina kompisar och vem ska orka ta tag i det? Förhoppningar, konsekvenser. Så många känslor på en gång. Min hjärna tar paus och skickar in migrän i leken.

Jag har nu fått ett deltidsjobb på ungdomsmottagningen. Det ska bli hur roligt som helst, där har jag länge velat jobba! Och troligtvis kan jag komplettera detta med min andra längtan, skolkurator på en skola. Jag är så tacksam över allt jag får just nu. Tack livet. ❤

 

Upphämtning

Åh, nu har jag glömt igen. Att skriva. Att jag mår bra av att skriva. Att det får mig att tänka, reflektera, få perspektiv. Nu är det dags att skaka liv i bloggen igen.

Idag har vi varit på Naturhistoriska riksmuseet. Alla borde någon gång i livet få gå på naturhistoriska tillsammans med en 7-åring. En som studsar framför varje monter, ivrigt slukar allt han ser. Som muttrar ”nej, jag vill inte gå och göra nån tävling, jag vill veta all fakta” och står kvar och lyssnar på hajföredraget länge. Som drar och sliter i en ”mamma, TITTA!! Mamma, läs vad det står!! Mamma, se!!!” Det är fantastiskt. Jag önskar att våra vuxenkroppar hade orkat gå på stengolvet flera timmar till. Och att lillebror inte fått så ont i magen att han inte orkade gå. Men ändå, fantastiskt. ❤

Sen sånt där skönt spontanhäng med min lillebror och hans fina sambo. Mat på kvarterskrogen och en fin men kall promenad. Tina upp över en kopp te. Livet. ❤

Jag har nu varit på lite arbetsintervjuer och jag har ganska gott hopp om ett jobb. Det är märkligt hur mycket man hinner känna på en timme med en arbetsgrupp. Ibland känns det helrätt och ibland grumligt. Jag ska göra vad jag kan för att lyssna på magkänslan har jag bestämt mig för. I det här fallet finns en klar favorit. Så håll tummarna att den arbetsgruppen delade min magkänsla. ????

Så några husmorstips. Jag vaknade i natt och hade ont i tandköttet. Hade väl rivit fram några bacillusker med tandtråden eller nåt. Jag letade efter munskölj utan framgång. Googlade då huskurer och fann och provade följande. En tesked bikarbonat i ett halvt glas vatten. Sköljde runt detta i munnen. Sen körde jag en tesked kokosolja i munnen och sköljde runt mellan tänderna i typ 10 min och spottade ut (i soporna, oljan stelnar ju i rumstemperatur). På morgonen var problemet borta. Har fortsatt under dagen idag och jag måste säga att jag är imponerad. Igen. Bikarbonat och kokosolja är mina nya bff. Fick tips om att blanda de båda för en utmärkt skrubbcreme – funkar perfekt! Och nu låter jag som en reklamfilm. ????

Just ja, jag var hos sjukgymnasten häromdagen. Jag har haft asont i axeln ett tag och hade äntligen fått en tid hos sjukgymnasten. (Här var tyvärr kokosolja och bikarbonat inte tillräckligt.) Kommer dit och träffar en ung tjej som inte kan ha jobbat så många sekunder efter utbildningen. Min snabba (be)dömning bekräftades att jag knappt kände hennes händer när hon tog i mig. (Våga ta i för tusan jag går inte sönder!!!) Jag satt ändå lydigt kvar och fick med mig ett träningsprogram med några enkla övningar. Jag satt och funderade på att gå tillbaka till naprapaten igen efter det här fiaskot. Kom hem, gjorde övningarna och efter ett dygn var jag smärtfri. Alltså, jag har ju varit i hennes sits! Där man bara vill skrika ”det är inte min ålder som avgör min kompetens!! Lyssna på vad jag säger för bövelen, jag vet vad jag pratar om!!!” Och ändå dömer jag. På bara ett par sekunder. Nu var det sådär skönt igen. Fördomarna kastade rakt i ansiktet. Bara att börja om, tänka om. Tack. Och skärpning!

Mitt liv går i nån slags cykel. Och de senaste dagarna har jag känt mig skör. Jag gör det ibland. Som de flesta antar jag men det pratar vi alldeles för lite om. Men jag har varit i för mycket ett tag utan att ge mig själv den där återhämtningen jag ju vet att jag behöver. Motion, tid ensam, att skriva och att bara vara. Då tar energin slut och huden blir tunnare. Så igår var jag och badade ihop med grabbarna. Och jag vågade åka vattenrutschbanan som jag tvekat inför tidigare. Det var grymt! Efteråt var huden tjockare igen. Lite adrenalin kan verkligen göra skillnad. ????

Några fina saker jag sett på sistone och känt mig tacksam över:

Att min pappa fortfarande lägger en kudde under madrassen så att barnen inte ska rulla ur sängen, fast de är 4 och 7 och inte ramlat ur sängen på flera år.

Att min mamma planerat maten utifrån vad jag tycker om, och fortfarande kämpar att förstå sig på vad jag kan äta och inte fast det är nästan omöjligt att begripa.

Att min man tar hand om sig för att orka med oss.

Barnen imorse. Axel: Förlåt att jag slickade på dig. Knut: Ok. Förlåt att jag slog dig. Axel: Jag vill kramas. Knut: Ja! Jag älskar att kramas!!! (De där 647 slagsmålen efter detta gör liksom mindre när såna där ögonblick dyker upp emellan.)

Barnen i kväll när Axel surade för att han inte fick spela mobilspel och Knut verkligen ansträngde sig för att förstå hur han kände. Och Axel försökte förklara, även fast han var sur, hur det kändes. Jag är så tacksam för att de kan sätta ord på vad de känner. Bättre än många vuxna. K: Vad äre Axel, har du ont nånstans? Eller är du arg? A: Nej, jag är deppig för det där. K: Deppig? Jag: Axel är ledsen för att han inte får spela. Han tycker nog att det är tråkigt.  A: Nej, inte ledsen, jag är mer arg. K (nöjd): Jag visste att du var arg!! A: Inte bara arg, liksom deppig. K: Ok. Vad ska vi leka sen?

Och förstås – all kärlek som Stockholms befolkning får och ger varandra efter terrordådet i fredags. Vilken fantastisk kraft när det gäller! Det märks att Sverige är ett land med en blandning av människor. Människor som aldrig upplevt krig eller terror, som ändå vägrar låta sig knäckas. Människor som upplevt vidriga krig och förändrade livsvillkor och ändå står fast. Människor som vet vad som behöver göras – av instinkt eller erfarenhet. Människor som vågar ta emot hjälp. Fantastiskt.

Och sist men inte minst. Våren!! Alltså!! Som en kram kommer den till slut. Blommor, knoppar, antydan till löv på träd och buskar, fågelsång och sol. Leenden, människor som kommer ut och glädjen, gemenskapen. Äntligen! Vi klarade det! I år igen! Heja oss liksom!!

Imorgon ska jag gå en lång promenad. För att jag behöver det. Men först sova.

Godnatt!!