Category Archives: Alla inlägg

Ord om det som saknar ord

Ibland skakas livet om. Sådär plötsligt. En hockeytackling från ett oväntat håll. Och man lämnas kvar med en känsla av raseri över livets orättvisor, tillsammans med en tacksamhet och ödmjukhet inför allt man har. Idag är en sån dag.

Jag fick höra om en mamma, en syster, dotter, fru, vän. Hennes liv tog slut igår. Alldeles för tidigt. Barnen måste växa upp utan sin mamma. Det finns inte ord som kan beskriva vad familjen runt henne går igenom just nu och under en lång tid framöver. Jag skrev just ett meddelande att jag finns om hjälp behövs, om stöd behövs. Men det är ju just det. Ingen kan göra något. För det värsta har hänt. Oåterkalleligt.

Idag ska jag njuta av att jag är frisk, vara tacksam över allt jag har och känna ödmjukhet. Jag tänker på henne som nu får vila från sin sjukdom och på hennes familj som går igenom helvetet på jorden. Inget annat.

Mormor

Så har hon äntligen fått frid. Vår lilla mormor. Jag tänkte först skriva min, men ändrade mig. Vi är många som härstammar ifrån henne. En hel klan. Och jag tror att det var för oss alla som hon blev kvar så länge. Hon var tvungen att se att vi hade det bra allihop först. Att vi går åt rätt håll.

Mormor har alltid varit nyfiken. Så länge jag har levt har hon haft nedsatt hörsel. Men hon har ALLTID hört det som sagts med låg röst för att hon inte skulle höra. Och hon har alltid haft koll på oss. Vilka vänner vi haft, vad deras föräldrar jobbar med, vem som bor granne med vems syster och vem som skilt sig och varför.

För ett antal år sedan vaknade hon en morgon och var blind. Och så fortsatte hon att vara. Hon kunde därför inte bo kvar i sin lägenhet utan fick en plats på ett serviceboende. Och naturligtvis hade hon snart hela personalstyrkan att hålla reda på, med deras familjer, var de bodde och så vidare. Hon lät sig inte hindras av att hon inte såg dem eller inte alltid mindes vad  de sagt, hon frågade om tills hon mindes.

Det där med att inte låta sig hindras har varit ett av mormors ledmotiv. Hon har liksom alltid gjort på sitt sätt. På gott och på ont. Ibland har vi krockat. Generationskrockat kan man säga. Det har påmint mig om vilken skillnad det är att växa upp nu, jämfört med för hundra år sen. Ja, hon blev nästan hundra. Kvinnans roll i samhället, teknikens utveckling och barnens roll i samhället är bara några av de många områden hon fick se förändras totalt.

Något som aldrig förändrades var burken i garderoben. Min farmor hade en skål på bänken som det alltid var godis i. Mormor hade en polkarandig plåtburk i garderoben och blev lite irriterad när vi frågade om vi fick ta ur den. Det var liksom hennes, medan farmors skål var vår. Jag är totalt lik mormor på den punkten. Jag har mina hemliga gömmor som bara är mina jag med. Because I´m worth it! Precis som hon.

Mormor var sträng. Hon tyckte inte att vi skötte oss. Inte när vi var små. Sen när vi blev vuxna och fick barn ändrades det. Då förstod vi varandra så mycket bättre och kunde mötas på ett helt nytt sätt. Jag såg hennes liv med nya ögon. Tre barn i tät följd, morfar som jobbade borta mycket, många flyttar på grund av hans arbete. Hon var den som fick familjen att fungera på markplan. Se till att alla fick det de behövde och anpassa sig lagom mycket på nya platser. Och hon såg vår strävan och trötthet. Hon brydde sig om oss och de omkring oss. Frågade om dem som inte var med. Hon kunde fråga mig om mina bröders vänner som de haft för många år sen. Hon hade bättre koll än mig, trots avstånd och sällsynta möten. Och hon hade alltid rätt.

Mest av allt ville hon följa våra barn. Känna på dem när hon inte längre kunde se dem. Förstå vilka de var, vad som skilde dem åt och vem de var lik. Och vi ska här nämna att vi alltså är 11 barnbarn och typ 25 barnbarnsbarn (om jag inte räknat fel). De flesta av barnbarnsbarnen har hon inte sett men ändå haft koll på. Mormor hann till och med få barnbarnsbarnbarn. Det ni!

Jag har några minnen jag vill avsluta med. Till att börja med mormor på cykel. Hon for fram med sin röda fara, hon älskade att cykla fort. När hon sedan de sista åren gick med rullator skulle även det gå fort såklart. Det gällde att hinna med!

Mormor har ett ljud. Alla som kände henne vet vilket. Ritsch, ritsch, ritsch. Tidigt på morgonen måste det vara. Hon bakade mormorsmackor, en särskild sorts bröd som är himmelskt gott. Det bakas med en sån där taggig kavel, därav ljudet. Det kommer med en doft och en trygg värme från ugnen i köket. Barndom.

Mormor med hockeyhandskar och klubba som skrattandes försöker ta bollarna som Anders skjuter på henne. Anders hade en tidig besatthet av hockey, vilken gick över sen (tack och lov). Han tvingade då oss alla att spela med honom. Inklusive mormor. Med städrock, förkläde och mjöl i håret. Underbart. Precis så vill jag minnas.

”Nu sen jag blev ensam” sa mormor ofta, och refererade till att morfar gått bort kanske 17 år tidigare eller så. Jag som var bebis när han dog såg det ju alltid som en hel livstid sen. Hon såg tiden efter morfar som kort. Det var liksom en transportsträcka tillbaka tills de skulle ses igen. Det är en fin kärlek. Igår var det 35 år sedan morfar gick bort. Och kl 5 i morse fick de förenas igen.

Fast samtidigt kommer hon att vara här, och kanske redan är det då datorn dog utan den förvarning man brukar få innan den dör precis då jag skrev stycket om att vi ibland bråkade. (Jag vill inte heller minnas det så. När jag blundar känner jag bara lukten av mormorsmackor, hör ljudet av ditt skratt och känner din kram.)

Hejdå mormor! Vi ses igen!

Ångest

Nej, nu vill jag prata om ångest. Alltså inte psykisk ohälsa, generaliserade ångestsyndrom och panikattacker utan den där lite mildare vardagsångesten som vi ju är många som har. Jag trodde länge att det bara var jag men ju äldre jag blir ju mer ser jag det hos nästan alla jag lär känna.

Jag får ofta höra att jag har bra självförtroende. Det måste jag nog hålla med om, jag törs ta plats, prata inför en grupp, lägga ut mina funderingar i en offentlig blogg, vara ful på stan, kan skratta åt mig själv och mina tillkortakommanden och kan säga vad jag är bra på. Men det betyder inte att jag inte har ångest.

Vi pratar om ångest som något allvarligt. Och det är det ibland. Jag vet många som inte kan leva sina liv som de vill på grund av ångest. Men vi pratar sällan om den där känslan i magen. ”Jag vill nånstans men jag vet inte vart-känslan” som en vän beskrev det. Ett sug i magen, en kraftlöshet i kroppen, en känsla av sårbarhet. Det yttrar sig så olika.

En gång när jag var liten skulle vi spela teater i skolan. Jag hade fått rollen som Pippi Långstrump och vi hade övat, letat fram olika strumpor och jag längtade efter föreställningen. Men morgonen det skulle ske kom jag inte ur sängen. Det gick bara inte. Fröken fick vara Pippi och jag missade alltihop. Jag fattade ju inte då vad det var, jag trodde att jag var trött eller sjuk. Nu fattar jag.

Idag har jag pratat inför två grupper chefer. Jag gillar att berätta om saker jag brinner för, och även den här gången var det kul. Jag tror att det gick bra. Jag fick beröm och åhörarna var engagerade. Men nu molar det i magen. Vad sa jag? Tog jag för mycket plats? Körde jag över nån? Var jag plump? Gjorde jag bort mig?

Jag vet att den kommer när jag haft för mycket sociala sammanhang. Efter en trevlig kväll på en middag eller fest så vaknar jag nästan alltid med ångest morgonen efter, oavsett alkoholintag. Sömnbrist är också en bov, den suger åt sig ångest som en svamp. Eller när det bara varit för mycket runt mig.

Som vuxen har jag hittat strategier. Jag kan lura mig själv att komma iväg genom att lägga en belöning i potten eller tänka att jag ska åka hem om det inte går. Vara extra snäll mot mig själv. Ofta blir det bättre när man kommit igång. Träning, mat, belöningar funkar.. som på en hund. ????

Ikväll ska jag be min make om en extra kram och sen stänga in mig med en serie och nåt gott.

Jag kan leva med den här ångesten. Jag ser den som ett skydd. Ett sätt för min kropp att berätta att jag behöver vara ifred lite. Koppla bort tankarna och gå in i en serie eller en bra bok. Min ångest är inte farlig. Jag är inte ute efter nån hejaklack eller tycksyndom. Jag vill bara att vi ska prata om det här. För det är inget konstigt. Törs vi prata om det här kanske vi så småningom kan prata om allvarlig psykisk ohälsa på ett mer naturligt sätt.

Kram på er!

 

Baby goodbye

Jaha, så är den sista dagen av 2016 här. Jag sitter här och bloggar i mitt hus med öppen planlösning och dricker min morgonsmoothie som jag mixat vid köksön och njuter av att något SÅ NYTTIGT (med linfröolja, proteinpulver, linfrön, havregryn, havremjölk och frukt) också råkar vara gott. Strax intill sitter fyraåringen och streamar barnprogram från Viaplay från sin egen surfplatta till tv:n. (Eftersom vi mest streamar så har vi inget tv-abonnemang. Naturligtvis inget fast telefonabonnemang heller.) Han gruffar lite eftersom mixern låter och stör honom. Huset stinker av bacon som maken stekte för en stund sen. Öppen planlösning ja.

Vi håller på och ska bygga vårt eget hus. För det är ju lika billigt som att köpa ett gammalt märkligt nog. Och då vill man ju hellre ha nytt och få välja AAAAALLT själv. Fast husen ser likadana ut i slutändan ändå. Men det är ju VI som valt knopparna på skåpluckorna.

Jag förbereder kvällens nyårsfirande med vänner. Eftersom vi 2016 ÄNTLIGEN börjat tänka på djuren och miljön på nyårsafton så har jag köpt thailändska lyktor att skicka iväg istället för raketer som var obligatoriskt under min uppväxt. (Och man hade ju inte råd med de finaste utan det var mest fjuttar och ljud och så stod vi alla och sa ”ååååh” och ”aaaaah” och tittade avundsjukt på de STORA fyrverkerierna en bit bort.)

Huset värms upp av en luftvärmepump som tyvärr installerades innan man förstod sig på luftvärme så att den sitter uppe vid taket. Värme stiger och därför tar sig värmen inte riktigt ända ner till golvet. Men på loftet, som ju naturligtvis ingår i den öppna planlösningen, är det skitvarmt.

2016 har ett stort antal stora berömda personer gått bort. Freddie Wadling sörjer jag mest personligen. Märkligt är det att så många gått bort under samma år. Många tycker att 2016 varit ett skitår. Det är möjligt. Miljoner människor på flykt i Europa, framfart för främlingsfientliga åsikter och partier, tiggardiskussioner, en frustrerande jämställdhetsdebatt där jämställdheten verkar gå bakåt och USA:s märkligaste val i historien.

Jag kan ändå inte tänka på 2016 utan tacksamhet. Jag är så oerhört tacksam över så mycket i mitt liv. Min man. Mina barn. Mina föräldrar och syskon och övrig släkt. Att jag har världens roligaste jobb. Att vi är friska och att det går bra för mina barn på skola och förskola, att de trivs med sina liv. All hjälp jag fått under året från olika håll. Som Robbie Williams säger ”I am beautiful, I am powerful, I am free”.

Inatt låg jag och lyssnade på stormen som ven utanför. Den väckte barnen som kom in till oss. Så vi låg som makrillar alla fyra i vår 160 cm breda säng. Då funderade jag på vilket omtumlande år vi haft. Vi har fattat ett av de där stora besluten i livet. Att byta stad. Byta liv på ett sätt. Ge upp saker vi tycker om och komma ifrån saker vi inte tycker om. För att få något vi saknar. Och torktumlaren fortsätter under 2017 för att så småningom landa i drömmen, hoppas jag. Hittills är resan spännande och känns bra. Vi har tagit de första stegen. Sålt vårt hus och köpt en tomt. Beställt ett nytt hus. Kastat oss ut i ovissheten att inte veta var vi ska bo fram tills det nya huset är klart. Modigt säger vissa, puckat tänker andra. Vi får väl se. Än så länge allt väl.

Fyraåringen leker att han är en bebis. Hans nalle ska visst gå och sova. Per och Axel är och åker skridskor. Jag ska ta ett bad innan de kommer hem och det blir full fart igen. Ute är det gråväder. Jag undrar om det blåser för mycket för de där lyktorna ikväll. Och så läste jag att om de landar på en åker som odlar foder till korna så kan de dö. Det vill jag ju inte. Jag vet inte riktigt jag. Hur man än vänder sig har man ändan bak och stör naturen med vår livsstil. På ett sätt är allt som det alltid har varit. Precis som det ska vara kan nån tycka. Inte jag. Det är mycket jag vill förändra under 2017. Och förmodligen under resten av mitt liv. Såsom att ta hand om mig bättre och äta mat jag mår bra av, att prioritera miljön i min livsstil och välja mat och produkter som är bra, att röra på mig för att bli piggare, friskare och leva ett längre liv för min egen och mina barns skull, att älska mina valkar och celluliter eftersom de är en del av min fantastiska kropp som gör så mycket bra och klarar så mycket, att dansa mer, att skratta mer, att hitta ett förhållningssätt till svåra frågor som jag brottas med, att sova bättre på nätterna. Ja, för att nämna några. Livet är en utveckling. Låt den ta oss med in i 2017. Ett år jag både bävar inför med all ovisshet och alla avsked, och längtar till så pass att jag har svårt att bärga mig.

Gott Nytt År!!!

Kärlek som börjar med bråk

Dagen började med bråk. Barnen har så roligt ihop och leker så intensivt på morgnarna att de inte hör ett ord av vad jag och Per säger. Vilket ju är fantastiskt och härligt men sjukt opraktiskt när man har tider att passa och barnen behöver få i sig frukost och på sig kläder. Och imorse sprack både mitt och Pers tålamod. Så det var med rätt trista steg vi drog iväg till jobben imorse.

Men när vi sen sågs igen var det bortblåst. Tack för att barn är här och nu!

Jag läste saga för Knut ikväll. Och hans crew bestående av elefanten Store, biet Nisse och hunden Hundis. 

Vi fick ta paus för att Store höll sin snabel för Nisses ögon så att han inte såg bilderna i boken, paus för att se till att alla hade täcke och paus för att Nisse tjatade om godis fast det var sovdags.

Sen läste Knut en saga han skrivit själv om en orangutang som tappat en sko och sen hittade en massa skor och inte visste vilken som var rätt så han fick prova allihop. 

Storebror åkte iväg på en fredagsaktivitet han fastnat för, Funny Friday på Pingstkyrkan. Jag parkerade, beredd på att följa med in. Han stoppade mig glatt. ”Åk hem nu mamma, jag klarar mig själv. Hejdå!” När blev han så stor? Han satt sen bredvid mig i soffan och pratade rakt igenom varje låt på Idol tills jag skickade honom i säng. Äntligen nån att titta på Idol ihop med! Undrar hur jag ska få honom att vilja höra låtarna också. ????

Imorse fick jag en applåd av Axel för att jag var så duktig och sov hela natten i min säng. Jag brukar smita när båda har kommit och jag ligger i mitten ihoptryckt som en sardin låst från alla håll med Per och Knut på varsin sida och Axel i fotändan fastklamrad i mina ben. Men inatt låg jag kvar och lyckades somna om, vilket tydligen ger en applåd. Jag vore mer nöjd om jag fick sova själv i min säng. Möjligtvis med min make. Samtidigt som det är skitmysigt med de där gosiga små armarna. Men trångt. Och man blir trött.

Ibland vill jag bara stanna tiden en stund. Älskade ungar. Om jag hade vetat imorse att kvällen skulle bli så mysig så hade jag nog varit lite snällare.

Imorgon blir det pulka innan snön smälter bort.

Tack och godnatt!

Kvällssnurr

Så är huset äntligen sålt. Och en affär där vi kan sova gott. Vi har varit uppriktiga med allt vi kan, vi tror att den här familjen verkligen kommer att trivas här, vi har fått ut vad vi ville, de verkar nöjda och allt känns bra. Vi har ätit lyxhamburgare och firat och skålat och känner oss SÅ lättade och nöjda. 

Men nu ligger jag och försöker sova sådär gott som jag ju skulle. Då bara SPRUTAR det i hjärnan. Kom ihåg dittan och ring dattan och tänk om duttan. Och jag gissar att det bara är början. Nu börjar äventyret på riktigt. Vi måste till exempel hitta någonstans att bo eftersom vårt hus snart inte är vårt längre. Vi har ett alternativ men hade hoppats på ett smidigare. Som inte innebär att vi bor i husvagn den sista månaden, inte kommer att kunna spara några pengar och måste köpa en till bil redan nu. Men det är ett mysigt alternativ. Ett alldeles underbart hus på landet som skulle passa oss perfekt. Det blir bra hur det än blir. Jag känner mig trygg. Men det är mycket att göra. Många att maila och ringa. 

Och ständigt snurrar det i mitt huvud. Varför hade Tove Lo inga byxor när hon var med i Idol i fredags? Och varför blev så många så upprörda för att hon tog på sig själv en sekund när varenda kille i programmet gör det i varenda låt? Och hur kan det komma sig att USA som har en enorm befolkning inte kan hitta en enda vettig presidentkandidat? Och vad kommer att hända i världen efter deras val? Och hur kommer det sig att det inte finns ett enda parti i Sverige som är attraktivt att rösta på? Inte en enda politiker som jag har förtroende för? Och vad hände med Darfur? Ingen pratar längre om Darfur, är allt bra nu eller har vi bara valt ett nytt fokus? Och ska vi göra veranda med tak utanför köksfönstret eller missar vi utsikten då? Kanske är bäst att vänta med det tills vi ser hur det blir. Men blir det nånsin då? Och hur kommer grannarna att ta att huset nu är sålt? Och kan jag gå över till dem med min hosta? Och, och, och, listan är oändlig. 

Nu ska jag distrahera min hjärna med lite Greys Anatomy innan jag gör ett nytt försök. Men först tydligen söva barn. Jag hör små fötter.

Godnatt!

Poesi med frusna fingrar

Oktobermörkret är kompakt. Jag sitter ute och vaggar min lillskrutt som blivit en storskrutt men som fortfarande får krupp ibland när förkylning och fuktig kyla sammanfaller. Som ikväll. 

Om några timmar får vi tillbaka en timme. Den har inte fattats alls men när den kommer är den fantastisk. Efterlängtad ändå. En timmes välförtjänt extra sömn. 

På himlen anas en stjärnhimmel bakom molnen. På andra sidan viken lyser det från ett hus. Där bor en av oss. Vi som gick i samma klass ett år. När vi var små och ägde världen. 

Idag har vi varit på vår lilla jordplätt som snart ska bli vårt hem. Några hus bort bor en annan av oss. Nu är vi vuxna. Bygger hus, startar företag, får glasögon, har karriärer, vaggar barn med krupp. Och vi är samtidigt ännu mindre i världen. 

Ändå känner jag mig så trygg. Tacksam. Glad över det jag har. Och de möjligheter livet kommer med. Utan kruppen hade jag aldrig fått den här stunden av total ro. Vinden som susar i träden i mörkret. Hostan som lägger sig och andningen som går ner i sömn. Fyren som min pappa byggt som leder oss hem. 

Tack. Tack för idag. Tack för allt jag har. Och tack för tiden som går och kommer åter. Godnatt.

Snart fem minuter bort från soffan.

Kära Miss Li

Miss Li. Energibomben som kan få mig på bra humör, som kan sätta igång dansen i mig gång på gång. Nu var hon med i Skavlan och allt jag kunde tänka på var hennes styling. Inte ”åh, vad glad jag är att hon är tillbaka” eller ”wow, vad glad hon ser ut, vilken energi”. Hon hade stort krusigt ojämnt färgat rött hår som såg ut som trasigt svinto och en klänning som såg ut som en korsning mellan en gospelkåpa, ett gammaldags förkläde och ett bi. Varför??? 

Så blir jag less på mig själv och tänker pliktskyldigt ovanstående tankar. (De innan den detaljerade dissningen av hennes utseende.) Jag vill ju vara snäll. Och korrekt. Inte förminska en fantastisk artist och människa till sitt utseende. 

Och varför skriver jag ett blogginlägg om Miss Li när de hade en asintressant diskussion om världsläget strax innan? 

Men så lessnar jag på det med. Jag orkar inte. Orkar inte alltid vara så j-la duktig och trevlig. Hon såg bedrövlig ut, sparka stylisten!! Hårfärgen ser ju ut som när vi misslyckades med hennafärgning på högstadiet! Och klänningen??? Va??? Och jag orkar inte med världsläget. Eller IS ekonomi. Jag vill bara att Renaida ska gå vidare i Idol och att jag ska få träffa min kära kusin imorgon. Resten får vänta. Eller så får nån annan ta hand om det. Och samtidigt ser jag ner på mig själv för att jag inte gör min del, gör vad jag kan för att göra världen till en bättre plats, världen utanför mitt vardagsrum. Jag vill ju. Men jag orkar inte.

Och kära kära Linda, Miss Li. Jag kommer att fortsätta dansa ihop med dig. Din musik har en viktig roll i mitt liv. Skaffa en ny stylist. Om du vill. Eller låt bli om du tycker att du är fin. Bry dig inte om mig. Jag kan ju inte ens få min inre feminist och min ytliga kritiker att komma överens. Kram.

När katten är borta får råttorna kaos.

Chefen har tagit två veckors välförtjänt semester. Och han har förberett och fixat åt oss för att tillvaron ska vara så lätt som möjligt under tiden. Han har lagat mat och fryst in. Grejat, tänkt och fejat. Vi har fixat ekonomiredovisningen för att ha pengar att röra oss med. Verksamheten är planerad och ska bara utföras. Bilen ska in på service men det är bokat och klart och en detaljerad plan för när och hur allt ska ske, bara att följa.

Han åkte kl 7 från Sverige. Kl 8 började arbetsdagen. Efter två timmar hade följande hänt:

  • Punktering på skolans minibuss som stod parkerad på min garageuppfart. Eller garagenedfart borde det heta då det är en kraftigt lutad backe ner mot garaget och det punkterade däcket naturligtvis fanns längst in och trångt till.
  • Två elever som jag hoppats skulle komma men inte kom direkt på morgonen hörde av sig och frågade om hämtning. ”Eh, kommer snart!”
  • Kommunens ekonom hörde av sig, lite stressad över att redovisningen inte stämde.
  • Däckverkstaden hade ingen som kunde komma och hjälpa till med däcket.
  • Det fanns ingen kompressor i bilen som verkstan trodde.

Efter ytterligare en timme hade följande hänt: (Du kan andas nu Johan, den här historien slutar bra. Tänk på hjärtat.)

  • Punkan fixad, dessutom fick vi vinterdäck när vi ändå var där.
  • Bilen inlämnad på fordonsenheten.
  • Eleverna hämtade.
  • Ekonomifrågan löst. (Ja, Johan, du behöver INTE ringa från Kap Verde. Det är löst! Inget att oroa sig för! Jag hade bara skickat med några extra kvitton prydligt häftade på ett papper som det ska vara men glömt att skriva in dem på blanketten. Det räcker för att göra en ekonom nervös.)
  • Vid återkomsten till skolan insåg jag att det inte var torsdag utan måndag som bilen skulle lämnas in. Hahaha, de fick den tre dagar för tidigt. Det förklarar varför det inte fanns någon lånebil bokad! Men det löste sig, jag fick lånebil och ingen protesterade så allt är frid och fröjd.

Till detta kan jag nu addera privatlivet. Idag har följande ingredienser blandats ihop.

  • Vaknade med förkylning OCH migrän. Tack apoteket för värktabletter!
  • Akupunktören hade missat att skriva upp bokningen så hon såg mycket förvånad ut när jag kom. Men hon är godhjärtad och tog emot mig ändå. (TACK!)
  • Började blogga om den här surrealistiska dagen medan jag väntade på bilen. Inlägget försvann utan att hunnit sparas.
  • Brännskadan jag fick igår när jag hällde kokande vatten över min hand uppvisade även blåsor som omedelbart sprack. Såklart.
  • När jag lämnade Knut på dagis imorse berättade jag för personalen att han var rädd för clowner då en av hans dagiskompisar sagt att det finns clowner på Ica som dödar folk med kniv. Tänkte att de kunde ha lite stora öron om fler blivit rädda. När jag hämtade berättade personalen att Knut skrämt hela sitt lunchbord att man får fyrkantiga ögon om man tittar för mycket på skärmar. (Hans mamma har nämligen sagt det och visat bild.) Payback is a bitch. ????
  • Per är på planeringsdagar med jobbet och sover borta ikväll.
  • Båda barnen ville ha ”korv och makaroner fast ingen korv” till middag. Ordnade det och insåg att jag ju inte kan äta makaroner och tiden var knapp. Hade som tur var en låda chili con carne i kylen. Tack till eleven som inte ville ha den igår så att jag råkade få med den hem för att inte lämna den stinkande i bilen!
  • Jag och barnen skulle just åka till Knuts gymnastik då Axel ramlade och slog upp ett jack i huvudet. Så det blev en vända till akuten istället. Mest besviken var Axel som sett fram emot att träffa en annan väntande storebror han brukar hänga med medan Knut gympar. Det gick bra, jacket var mindre än det först såg ut och behövde inte sys men han var jätteledsen, rädd och det gjorde jätteont.
  • Efter akuten tyckte både Axel och Knut att Axel förtjänat en myskväll med chips. Så blev det.
  • Började om på blogginlägget om den här, nu ännu mer surrealistiska dagen. Då tyckte datorn att det var dags för en planerad omstart. (Va? Jag hade inte planerat nåt annat än att blogga!) Halva inlägget försvann.
  • Efter punkan, ekonomiredovisningen, akupunkturen, olyckan, disken, spruckna blåsor och värk överallt, middagen, myskvällen och läggningen tyckte jag att jag förtjänade en egen myskväll med te, choklad, ofantligt många tända ljus och Bonde söker fru. Så fick det bli.
  • Mitt i programmet ringde min älskade make. Jag älskar honom. Men inte lika mycket när han stör i Bonde söker fru för andra kvällen i rad.
  • Nu är datorn uppdaterad och nystartad och inlägget får äntligen förflytta sig från huvudet till datorn vilket är en stor lättnad för mig. (Leta bland tidigare inlägg om du är suuuperintresserad av mig eller är en stalker, jag har för mig att jag skrivit ett par gånger om den här känslan att gå med ett blogginlägg eller annan text i huvudet och lättnaden när man får skriva ner det.)
  • Nu ska jag skynda mig att somna innan något mer händer!
  • Nej, det hann jag inte! Nu kom det sällskap i sängen av små fötter. Eller inte så små längre förresten. Men de minsta i det här huset. Bäst att stänga ner datorn!
  • Tack och god natt!

Alla borde ha en axelknut

Varje arbetslag runt om i världen borde få ha en Knut. Idag har arbetslaget Jacobsson varit slitna. Jag med migrän och de övriga på andra sätt. Det blir lätt en ond cirkel där man suger energi från varandra genom grinigt bemötande och tjafs pga obefintlig ork. Men Knut är liksom immun mot sånt. Han bara klättrar upp på bänken, hittar vinglas i skåpen och gör entusiastiskt saftdrinkar till alla i familjen. Eller ber med sitt charmigaste leende att få baka muffins på den här underbara dagen. Eller hittar ett perfekt utflyktsmål en grå och kall oktoberdag – snöhögarna utanför ishallen – som han gärna vill gå till efter maten för att det skulle vara så härligt! Och drömmer sen om alla lekar man kan leka med snö en lång stund medan en annan fryser, har lätt snartärdetvinterigen-ångest och skyndar sig in. Ja, då är det svårare att fortsätta vara grinig. Det är liksom bara att fixa ingredienser och låta charmtrollet baka. Så att vi tjurisar har nåt att tröstäta på. Alla borde få ha en som slår Knut på alla onda cirklar. Jag är otroligt tacksam över att jag får det. ❤️ 


Och samtidigt som komplement till vårt energipiller har vi vår vetenskapsman. En Axel att luta sig mot. Tänkaren som utmanar oss med perspektiv. Som älskar att upptäcka, att lära. Som blir arg på oss om han inte får göra sin läxa. Som vill att allt ska vara rätt. Och som avbryter vad han än håller på med för en kram. Hans faster känner honom. Hon hittade den perfekta födelsedagspresenten i år. En utgrävning. Där man letar, hackar och penslar efter dinosarieben. Underbart. Han har varit arkeolog hela helgen. Så glad och tacksam över att ha en sån med. ❤️