Jag kan inte med några ord sammanfatta 2017 mer än långt, innehållsrikt, omvälvande och lite overkligt. Vi har flyttat, bytt stad, byggt hus, bytt jobb, bytt förskola och skola, bott i tre tillfälliga bostäder utöver vårt nya hus i tre olika byar. Knut har lärt sig cykla och Axel lärt sig läsa, de har blivit längre, klokare och fått mer muskler att slå varandra med när de blir osams. Vi har fått hjälp att bygga en övervåning och har lärt oss att spackla gipsskivor. Jag har haft en sjuhelvetes lunginflammation och barnen och vi har turats om att vara förkylda hela hösten. Vi har skrattat, myst, inrett, upptäckt och börjat hitta hem. Vi har saknat Eskilstuna och de vänner vi lämnat där. Vi har växt, utvecklats, varit trötta och slitna. Vi har minst sagt haft ett händelserikt år.

Min bästa julklapp 2017 var en fast tjänst på arbetet jag älskar på Ungdomsmottagningen i Åkersberga. TACK tomten, världens bästa chef, politikerna och universum!

Av 2018 önskar jag mig lite LUGN, hälsa och utrymme! Jag vill hinna bjuda över grannarna på middag! Jag vill hinna och orka hälsa på vänner vi saknar! Jag vill hinna och orka bygga nya relationer här! Och motionera!

För att fylla min dröm har två åtgärder vidtagits. Mjölksyrabakterier för hela familjen och ett simkort för mig. I hälsans tecken.

Sömn är också viktigt i hälsans tecken. Så därför avslutar jag här, trots att jag skulle kunna brodera ut mer.

Gott nytt 2018! Jag önskar er alla fred, frid, fniss, färg och fånerier.

Att gå på kurs själv är en spännande grej. Jag vet inte om det är typiskt för just ungdomsmottagningsvärlden som är så otroligt varm och inkluderande, eller om det är så generellt. Men att komma själv. Det liksom triggar omhändertagande egenskaper hos andra. Börjar man småprata med folk så känner de att de inte kan lämna en. Vilket ju är fantastiskt fint. Flockbeteende i sin ädlaste form. Och här kommer men-et.

Men. För oss introverta, eller jag kanske ska prata för mig, så innebär det en del saker. Dels är jag värdelös på småprat. Jag går för djupt för snabbt och folk som inte vill prata känslor i kaffekön blir stressade.

Dels så orkar jag inte alltid, även om viljan finns. Jag behöver lite paus för att orka ta in allt under föreläsningen. Det är inte alltid lika med paus för mig att ha rast.

Nu finns det ju en risk att du som läser ba ”men vaddå, ska jag inte prata med henne nu då eller?!” eller ”är det fel att vara trevlig nu också?!”. På det vill jag bara säga att du absolut inte gör något fel. Fortsätt att vara snäll och trevlig, både mot främlingar och bekanta. Så för vi världen mot en ljusare framtid. Jag ser till att ha strategier för att få det jag behöver. Och för mig handlar det främst om att prata med personer jag inte känner, och läser du det här är sannolikheten stor att du ju känner mig.

Här vill jag passa på att dela tips, och vem vet, kanske även få några nya. Mina topp tre strategier:

1. Gå in och ta plats innan andra satt sig så känner de inte att de måste sätta sig med dig och du hamnar med människor du inte måste småprata med.
2. Gå ut och ta luft.
3. Gå på toa och ”försvinn” sen.

Har du andra?

Jag inser att jag låter som en väldigt otrevlig och osocial person, det är jag också. Ibland. Oftast inte. Jag tycker om människor och gillar att skapa nya nätverk, vara nyfiken och höra om andras erfarenheter. Men jag orkar inte alltid. Och jag är nu tillräckligt gammal för att ha fattat att jag duger ändå. Du med.

De tre bästa sakerna med lunginflammation är (för spänningens skull i omvänd ordning)

3: Ingenting

2: Inte ens nåt litet

1: Absolut ingenting

De tre  sexton sämsta sakerna med Lunginflammation är

1: Att man inte kan ligga ner för då känns det som att man inte får luft. Vilket leder till obekväm sömn, ont på en massa ställen och sömnbrist.

2: Att man inte kan följa med familjen till Eskilstuna.

3. Att man mår så fruktansvärt dåligt så länge.

4. Att luften man andas kliar så sjukt mycket i halsen att man vill gurgla småspik eller sluta andas.

5. Att man, när man äntligen närmar sig sömn inpå småtimmarna börjar hosta och äntligen lyckas hosta loss saker för första gången på fem dar.

6. Att man inte orkar åka och hämta makens paket som nån budfirma lämnat på trappen där det nu ösregnar.

7. Att man är hungrig hela tiden men tappar aptiten så fort man äter.

8. Att man inte kan sova.

9. Att man blir så less på serier att man tycker att Paradise Hotel är ett rimligt program att titta på. (Kanske den mest skrämmande punkten)

10. Att man tycker så hiskeligt synd om sig själv – och har rätt.

11. Att man missade rean på den där snygga jackan.

12. Att man inte kan jobba på länge.

13. Att det vänder så otroligt sakta.

14. Att det känns som att det aldrig kommer att försvinna.

15. Att man luktar illa fast man duschar för man svettas hela tiden.

16. Att man lätt slumrar till mitt i blogginlägg.

Dags att prova lite till med sovandet.

Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten. Större än du nånsin tror… sjöng mamma för oss när vi var små. Och jag vet inte. Ibland känns den liten så liten. Som att det är självklart att de två jag känner som besökt Paris i höst gjorde det samma helg och naturligtvis hamnade bredvid varandra på flyget hem. Eller att jag känner två familjer som lägger ut bilder från safari i Sydafrika på samma dag. Pytteliten plaskdamm liksom. Men sen å andra sidan… Det är så sjukt mycket nyheter! Det händer inte mer i världen nu än förr, men vi har aldrig fått det serverat så mycket som nu. Vilket gör oss mer otrygga, men det är en annan diskussion.

Jag läser inte nyheter. Tittar inte på nyheter. Lyssnar på radionyheter nån gång ibland. Och märkligt nog får jag reda på om det händer nåt viktigt ändå. Och resten verkar jag klara mig fint utan även om jag har lite sämre allmänbildning. Men jag tycker att det är ett så kraftfullt flöde av nyheter och politik att jag liksom måste hålla i mig för att inte spolas bort. För i vår tid räcker det inte med nyheter utan för varje nyhet ska en oändlig rad med åsiktsmaskiner tycka till om nyheten och vinkla den åt sitt håll. De sociala medierna är numera mer politiska arenor än just sociala mötesplatser. Det tycker yär synd. Alltså politik är viktigt. Att ta ställning. Att ta ansvar. Att vilja förändra. Men när det är mer dominerande än att leva livet saknar jag meningen med alltihop.

Jag orkar inte riktigt med det där. Jag vill bry mig om mina vänner och bekanta och följa deras liv. Jag vill dela livet med dem som står mig nära. Jag vill göra världen till en bättre plats, det vill jag verkligen. Men jag tror inte på att jag ska bära hela världen på mina axlar, vilket ibland kan bli känslan när man först läser en nyhet och sen matas med tio perspektiv på hur man borde tycka, tänka eller agera utifrån nyheten.

Ibland längtar jag efter den där by-grejen. Att ma.n möts vid brunnen och där byter man nyheter. Att man har en begränsad skara att hålla koll på.

Ikväll rensade jag mitt flöde från åsiktsmaskiner, proffstyckare eller vad man nu vill kalla dem. Och gör min värld lite, lite mindre igen. Eller större?

Det tål att tänkas på! Godnatt!