Category Archives: Frågor och funderingar rent allmänt

Pippi är också skör ibland

Att vara stark, vad är det egentligen? Vi pratar om människor som starka eller inte, särskilt tjejer. En stark tjej är en komplimang. För att hon är nästan som en kille? Eller varför då? Och vad är de andra tjejerna då, som vi inte kallar starka? Svaga? Eller ”bara” ”vanliga” tjejer?

Jag har ofta fått höra att jag är stark. Vilket jag inte alltid förstår.

Vissa dagar känner jag mig som Pippi Långstrump, skicka på mig Prussiluskan, Kling och Klang bara så leker jag med dem!

Andra dagar är jag skör. Då krävs mer viljestyrka och aktivt fokus för att orka de vanligaste saker, som att hänga en tvätt eller ringa ett samtal. En liten fis bara, utan mycket till styrsel. Hudlös. Spontant känner jag mig starkare på Pippi-dagen men det är ju först på den sköra dagen som styrkan behövs.

Idag har jag varit både och. Pippi delar av dagen och den där fisen andra delar. Men jag har samlat mig, fokuserat och laddat om. För att sen låta fisen få sin plats, under en filt i soffan. Filten som den där extra huden jag saknar just då.

Idag är jag så medveten, något jag kan känna mig extremt tacksam över. Jag vet vad jag behöver i de olika lägena och kan oftast se till att jag får det. Eller vänta på att få det senare.

Idag fick jag det jag behövde av min grymma make, av mitt jobb och mina fantastiska kollegor och av de där fyra små varma armarna som hållit sig vakna tills jag kom hem. Och av att få grina till Greys Anatomy utan att skämmas. Och nu är Pippi tillbaka. Kasta hit några Prussiluskor så ska jag visa var skåpet ska stå. ????????????????

Men stark? Ja, ibland. Och svag ibland. Skör ibland. Lekfull ibland. Fokuserad ibland. Rolig, trött, ambitiös, slarvig och så vidare och så vidare. Som alla människor. Nu mest trött. God natt!

Här och nu

Lugn och ro. Här och nu. Ett andetag i taget. Så enkelt och så sjukt svårt! Men den här helgen har jag iallafall glimtvis fått till det. Som när jag skällde ut Per och gav honom all den där skiten som han inte förtjänade i det stora hela. Men just där och då. I nuet, eller dået, förtjänade han det. Och jag, hur ska jag uttrycka det, gick in i mig själv och bejakade min känsla och lät känslan uppfylla hela mig… och hela huset. Stackarn. Som tur var föll jag ur min tillfälliga mindfulness och tänkte lite mer på dåtid och framtid och insåg misstaget.

Skämt åsido, jag har fått till några guldglimtar också. Som att Knut lärde sig det där sista för att kunna cykla själv. Så att han och Axel kan gå ut och cykla ihop. Själva. Jag var där. Bara där. I stunden.

Och att Knut började det där han längtat efter, att ha en kompis i närheten att leka med. Han cyklade bort till sin kompis som om han aldrig gjort annat. Underbart.

Eller den lilla skogsturen igår med grabbarna. När de letade svamp som besatta, de som aldrig varit intresserade förut. Guld.

Eller att Per och jag lagade mat ihop, så att vi har några middagar klara i veckan och lite luncher till våra snickarpappor. Mysigt. Vi har inte haft lust att laga mat på evigheter.

På minussidan ligger att jag har asont under ena foten, misstänker hälsporre efter lite googlediagnostisering. Och att den där jäkla huvudvärken gått och kommit. Men på plussidan hamnar att jag hittat en akupunktör och inlett behandling så snart borde det vara ett minne blott.

Och min kusin. Hon hamnar alltid på plussidan. Att jag äntligen tog mig tid och ringde.

Jag hängde inte upp krokarna i badrummet. Eller bar in fler lådor i förrådet. Inte Per heller. Men det löser sig nog.

Nej, jag måste säga att helgen varit fin. Jag har ju hunnit med tända ljus och kostymfilm också. Och loppis. Livet är gott. Här och nu. (Fråga mig inte imorgon bitti, då önskar jag nog att jag gjort här och nu lite kortare.)

Godnatt!

Hård politik och mysigt hus

Igen. Åter igen vinner mobbarna. Jag blir så trött. Alltså det här med Anna Kinberg Batra. Jag ingår inte i hennes fanclub, jag tycker att hon varit både kall och hård. (Lite som moderaternas politik?) Men hon har blivit bättre. Börjat ge ett förtroende. Hon har självförtroende, tar plats och är inte  smidig, gullig eller på andra sätt kvinnlig, utan är i första hand politiker. Moderaterna har tappat både väljare och identitet under lång tid. Långt innan Batras tid. Men finns det en kvinna som man kan skylla på så gör man ju ofta det. Och driver bort henne från makten. Jag tycker faktiskt att det var tråkigt den här gången. Göran Persson var en gris, men fick ha positionen i många många år. Men Batra är kvinna och måste därför utstråla värme och mjukhet. Jag orkar inte. Låt folk vara folk och lyssna på vad de säger istället.

Intressant är att det är samma gubbar som drev igenom politiken att öppna upp mot SD och skärpa asyllagarna, som nu kritiserar Batra för detta och driver bort henne. Nästan som om det var uträknat. Jävla mobbare. Jag hittar inte bättre ord.

Men! Nu byter vi fokus! För idag har vi flyttat in i huset. ❤️ Vi ska strax sova första natten här. Vi trivs redan. Det är vårt hus. Mycket kvar att göra, men oj så härligt. Jag älskart. ❤️

Godnatt!

Stressad?

Jag sitter och väntar på doktorn. Behöver lite hjälp att somna, det tar sån hiskelig tid på kvällarna. Fick nyss frågan om jag är stressad. Nej, inte alls, var min första tanke. Jag har världens härligaste sommar! Sen kom jag på. Jag har barn, vi har nyss lämnat Eskilstuna, med allt vad det innebär med trådar som hänger löst och nya rutiner som ska infinna sig, vi bor tre familjer under samma tak, jag har börjat på ett nytt jobb och ska snart börja på ett till, maken likaså, ny förskola och skola, vi är mitt i ett husbygge, vi är på semester i fritidshuset tillsammans med svärfar som tänkt riva upp golvet och renovera, jag försöker gå ner i vikt, barnen är mammiga, vi planerar att byta extrabil, jag fastnar ständigt i serier på telefonen och vi vet inte riktigt hur mycket slutfakturan på husbygget kommer att landa på. Tja, stressad? Nja. Men det kanske inte är så konstigt att dagarna inte räcker till för att hinna tänka klart. Men nu så ska det ordna sig. 

 

Nattsnurr

Om sex timmar ringer klockan och jag kommer att tycka att det är alldeles för tidigt. Hade tänkt lägga mig för lääääänge sen. Men nu ligger jag här och kan inte somna.

Knut har tjatat i en evighet. NÄR ska vi åka till Tännäs? Ska vi åka efter maten? Nu? Imorgon? De senaste veckorna har vi fått kryssa dagarna. Axel längtar också. Och nu är det ÄNTLIGEN dags.

Om jag bara kunde somna. 5 timmar på tåget blir en utmaning utan tillräckligt med sömn. Jaja, det blir väl kväll imorgon med.

Huset är snart klart. Det börjar snurra planer, drömmar och funderingar i huvudet. Vad tog vi för golv på toan nu igen? Var ska vi få plats med byrån? Osvosvosv. Sovsovsov.

Barnen har varit med i en teater idag och igår. Fröken Henriette på Penningby slott. Ett fantastiskt spel om en kvinna som bröt mot konventioner och regler och startade en skola för ortens barn istället för att vara tyst och gifta sig som planen var. Lokalt, verklighetsbaserat och högaktuellt. Det var jätteskoj att se. Igår satt Jan Malmsjö och Marie Göransson i publiken. Gissa om amatörskådespelare blev en aning nervösa. Men de gjorde jättebra ifrån sig ändå och levererade. Och paret Malmsjö/Göransson är tydligen trevliga och inga alls att vara rädd för enligt ryktet. De har sommarhus i krokarna och syns ofta i bygden. 

Gullungar.

Jag har haft huvudvärk några dagar och hade nog varit hemma idag om inte barnen varit med. Alltså, jag var inte dålig, det gick bra och så. Men jag är alltid lite hudlös efter en sån där våg. Slutkörd mentalt liksom. Jag inser när jag tänker på det att jag pratade med massor med folk men knappt ställde en enda fråga. Så oartigt. Och talande. När jag mår så här ska jag inte mingla, för jag orkar inte. Men så gör jag det ändå och då ser hjärnan till att jag inte får in mer information än nödvändigt genom att lägga bort all nyfikenhet. Smart. Men oartigt. Och såhär efteråt vaknar nyfikenheten och jag vill ringa upp personerna i fråga och fråga lite. ???? Men jag antar att de inte blir så imponerande om jag ringer mitt i natten och frågar hur det går på jobbet eller med sonens nya flickvän. ????

Nej, nu får det bli ett allvarligt försök. Annars får jag låna en gummiklubba i pappas snickeri.???? ????????

God afton!

Att ligga här och duga

Kan vi inte bara fatta att vi duger? Hur svårt ska det vara? Några irriterande exempel från dagen:

Två pappor på en filt på simskolan. De skryter för varandra om vilka fantastiska pappor de är. Vem som fått sitt barn att komma över sina rädslor med hemsnickrade terapier och vem som läser djupast intellektuella böcker med sitt barn. Samtidigt i vattnet får ledarna tjata, varna och slutligen separera barnen ifråga för att de inte lyssnar utan pratar och stör oavbrutet. Jag vill bara säga ”men lugn pappor! Ni har jättefina barn! Som duger! Liksom ni! Sluta försöka få dem till nåt de inte är genom att vara nåt ni inte är! Häng med på vad som händer i vattnet istället och hjälp barnen att fokusera istället!”

Sen en rad konflikter med mina barn där de tävlar om vem som är bäst. Vem som får mest uppmärksamhet och vem som förtjänar den bäst. Det gör mig extra ledsen att jag inte bara kan banka in det i dem. ”Ni duger!! Jag älskar er båda oändligt mycket! Ni behöver inte tävla eller förtjäna min uppmärksamhet! Ni är älskade!” Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger det, de slutar inte att tävla.

Och så tidningsrubriker. Osäkra, coola kändisar som älskar publiciteten eftersom den ger dem en känsla av att faktiskt duga. (Det finns säkert gott om folk som inte lever upp till mina fördomar om kändisar.)

Och så jag själv på soffan. Efter en tids extra ansträngningar att få kläderna i garderoben att sluta krympa känns det extra viktigt att äta rätt. Men just ikväll krävde kvällsmyset tre stora Tobleronebitar pga mensvärk och annat. Och där ligger jag. Myser, tittar på kostymdrama och äter choklad. Och har det hur bra som helst. Om det inte vore för det där att jag inte duger. Lite för tjock, lite för dålig självkontroll. Och inte lägger jag mig i tid heller.

Jag fattar. Jag måste lära mig själv att jag duger innan jag kan lära någon annan. I synnerhet mina barn. Men det är ju så svårt! Jag vet att jag duger på de flesta plan. Har ett självförtroende som jag har som en stadig grund. Men det finns gropar både här och där.

En kväll för ett tag sen la jag mig nöjt i sängen på kvällen och rabblade upp för min kära make allt jag presterat under dagen och sökte beröm av honom. Men det fick jag inget. Istället sa han nöjt: ”ja, och här ligger jag och duger”. För det älskar jag honom. Han ger mig ingen näring i mitt självnedvärderande tjafs.

Nä, nu ska jag sova. För här ligger jag och duger.

När katten är borta…

Nu har vi

  • Åkt till affären för att inhandla en belöning till Knut och kommit hem utan leksak till Knut men med leksak till Axel (för rättvisans skull)
  • Infört ett belöningssystem med dyr sak i potten för Knut (för matfridens skull)
  • Köpt tatueringspennor så att barnen kan rita på sig själva hur mycket de vill (för kreativitetens skull)
  • Varit på auktion och köpt diverse mer och mindre nödvändiga saker (för den goda sakens skull) (och för nöjes skull)
  • Vunnit på barnlotteriet (tackochlov för stämningens skull)
  • Varit uppe sent (för vems skull???)
  • Somnat i samma säng (för pappans skull)

Nu kan Per komma hem. Per som inte gillar mutor, belöningssystem, att barnen ritar på sig själva, onödiga inköp och ruckade rutiner. Det kan hända att det tar tid innan han lämnar mig själv med barnen igen. ????

En bonus. Knut har nu listat ut hur man ska veta om man är på väg att bli en zombie eller Hulken om man börjar bli grön. Hulken är ju jättearg. Så om man tänker typ ”jaha, jag är ju som vanligt” så är det troligen en zombie man förvandlas till. Dessutom är det ju bara Hulken som kan bli Hulken. 

Godnatt!

Kuratorn här

Japp. Nu är jag kurator igen. Jobbet på ungdomsmottagningen i Österåker kommer att bli hur kul som helst. Tacksam. Idag har jag läst, pratat och fått så många nya intryck att jag är alldeles snurrig. Men nöjd och glad. Alltså, jag har sån tur med kollegor! Åter igen har jag hittat en ny jobbfamilj! (Och det säger jag inte bara för att mina nya kollegor kan tänkas läsa det här, hehe.)

Och om två ochetthalvt dygn kommer vårt hus. ???????????????? Än så länge ser det ut så här.

Också slutligen en tacksam känsla för min familj. Min make som tar med den förväntansfulla 7-åringen på sitt livs första hårdrockskonsert. Mina föräldrar som utan större synliga problem låter oss ta över deras hus och tid hela sommaren. Mina syskon som ger oss detta utan missunsamhet. Min kusin som har det finaste av hjärtan och ger av sin kärlek när jag behöver den. Och mina barn, som utan skryt (eller ok då, jo, med skryt) är de finaste. Knut var på loppis med mormor, morfar, morbror och moster i jakt på begagnade bilar. Han brukar få en bil och är då lycklig i dagar för ca 3 kr. Och idag var anledningen lite tröst för att Axel skulle få gå på konsert men inte han. (Hans första reaktion på loppisplanerna var ”jag undrar vad Axel vill ha då”. Han planerade att köpa nåt till Axel fast det ju var honom själv det var synd om. Han är fin han.) Men ingen av dagens loppisar hade någon leksakshörna. Och är man då med mormor så får man en bil på Ica istället. Gärna en monstertruck. Lycka!!! Och när man efteråt får gå på McDonalds med morfar så är det bara Knut som tycker att han inte borde få nån leksak för han har ju redan fått en. Eftersom bilmattan är nånstans i packningen så fick vi göra en egen väg. Han berömde mig hela tiden när jag ritade.”Oj, du är VERKLIGEN bra på det här mamma! Du kan ju rita VAD SOM HELST!” Det är bara att njuta av att de ser en som superhjälte nu, det kommer snart att vara tvärtom. ???? Tänk när han inser sanningen om sin mors ritkonst. Stackars barn. ????

Sådär. Färdig med skrytet. Nu ska jag sova bort huvudvärken som inte fattar hur bra jag har det. Over and out.

Tåget har gått

Jaha. Klockan är 02:01 och jag har inte somnat än. Inte Per heller. Knut somnade äntligen för nån timme sen och snarkar gott bredvid mig. Men våra sömntåg har gått! Var så trött hela dagen, och nu är jag pigg. Typiskt.

Kan passa på att lämna en rapport.

Vi har det bra. Sommar, sol, bad och båtar. Kvällsmacka med egenfiskad nystekt strömming. Typ det godaste som finns.

Idag fick vi datum när vårt hus ska vara klart. 23/8. Om två månader. Som kommer att gå hur snabbt som helst. Spännande och skönt!

Fåglarna kvittrar utanför. Brukar de inte vara tysta den här tiden? Eller är det ljuset som håller dem vakna?

På temat funderingar har jag även

– Varför är mat så mycket godare på natten när vi mår bättre av att äta den på dagen?

– Varför är man bara sugen på skitmat när man är sjuk och borde längta efter vitaminer? Kroppen är ju så smart annars.

Det var det hela. Tror att en eftersläntrande sömnvagn är på väg. Bäst att hoppa på.

Godnatt!

Denna dagen ett liv

Just nu händer det så mycket på en gång att jag blir alldeles fylld och matt på en gång. Att gå sista gången uppför gången till dagis… Eftersom jag hade tre stora blommor i famnen och inte såg och var rätt känslomässig och sjunken i minnen glömde jag den stora stenen på stigen och ramlade pladask. Skrattade och svor högt i min ensamhet på gården. Blommorna klarade sig och jag fick gå in och kramas och gråta lite. Så har det fortsatt. Avslutningar och avsked till höger och vänster som avbryts av telefonsamtal från grävare som håller på med grunden till vårt hus. Framtid och dåtid i en mix och vi glömmer nutiden såsom att barnen behöver kläder till kalasen eller att vi behöver äta ibland.

10 år har vi bott här. I staden som sträcker armarna mot skyn, som Kent sjunger. Våra kanske mest omvälvande 10 år. Vi har gift oss, fått våra barn. Träffat fantastiska vänner, köpt och sålt vårt första hus. Fått våra första syskonbarn, gått igenom kriser, glädje, sorg. Arbetat och lärt oss. Utvecklats. Fått våra (nåja, Pers) första gråa hår, och våra första skrattrynkor. Livet.

Som vanligt sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tack för att jag har haft det så bra!

Nu går resan vidare. Mot trygghet och äventyr i samma steg. Vi har ingen aning om vad vi gett oss in på, men är fast förvissade om att det kommer att bli bra.

Tack Eskilstuna! På återseende! (Så lätt blir ni inte av med oss!)

Saker som hänt sista veckan som jag knappt hunnit ta in:

– Utsikten från toaletten i stugan vi hyrt sista månaden – a.k.a. skogen. Fantastisk.

– Vi firade fem år som gifta igår.

– Urdraget batteri med tillhörande räddningsinsats på Ica Ekängens parkering igår.

– Hur många fina människor vi lämnar – aj i hjärtat!

– Att vårt hus kommer att stå på vår tomt om mindre än tre veckor.

– Att barnen faktiskt lämnar den enda hemstad de haft.

– Att barnen bjöd på kalas på studenthelgen och med kort varsel och 14 av 15 bjudna barns föräldrar får ihop det och dyker upp! Vilka kompisar!

– Osv osv osv. Det maler i huvudet. Vill ni mig något de närmaste dagarna så hittar ni mig i ett mörkt rum utan intryck. ????

”Vi kommer ju att få mobiler NÅN GÅNG och då kan vi ju ringa till varandra!”

Tack. Tack. Tack. Over and out.