Category Archives: Frågor och funderingar rent allmänt

Statusuppdatering:

  • Måndag morgon
  • Flytt på lördag/söndag
  • Många lådor packade, många återstår
  • Nya jobbet bjuder med mig på konferens onsdag-fredag. Sjukt roligt och sjukt dålig timing.
  • När ska vi städa???
  • Maken är denna gång optimistisk och jag pessimistisk
  • Kommer jag att hålla?
  • Axel fick feber igår. Vab idag. Tacksam för en dag till hemma att packa på, bekymrad över att inte hinna jobba.

Min hjärna just nu:

Ska jag koka gröt eller göra smoothie till frukost? Jag borde verkligen gå upp nu. Undra om jag hinner shoppa några kläder ikväll? Är det varmare i Halmstad än här? Ska jag packa ner kläderna i väskor redan nu (måndag) eller vänta till fredag då jag kommer hem och nog är trött? Jag måste komma ihåg brickan uppepå hyllan. Vad ska jag ha för skor på konferensen? Kan man städa tvättstugan idag eller behöver vi tvätta mer i veckan? Jag hade ont i örat inatt, hoppas att det inte gör ont att flyga på onsdag!

Ja, du fattar. Det myllrar av tankar och jag hinner inte ens komma fram till nåt innan nästa tanke avbryter den förra. Jag tror att det är bäst att kliva upp, äta frukost, göra en lista och sätta fart! Smoothie. Definitivt smoothie till frukost. Då går det åt en banan, vilket är bra då de snart blir gamla. Vad mer behöver ätas upp?

Åh, vad jag skulle vilja somna om en stund istället.

Hemligt

Alltså, nu är det dags igen. Veckan då man ska uppmärksamma bröstcancer. Cancer är i särklass det obehagligaste jag vet. Många kvinnor drabbas av just bröstcancer. Och för att uppmuntra folk att donera mer till forskning för att vi ska knäcka gåtan om detta vidriga så uppmärksammar vi det extra en vecka om året. Hur gör vi då det? Jo, genom årliga återkommande HEMLIGA mail som kvinnor skickar till kvinnor. Sen ska man lägga nåt kryptiskt på sin sida på Facebook, i år är det ett hjärta. Tidigare har vi uppmanats välja en av några obehagliga statusar typ ”jag åt bajs till frukost” och alla som gillar eller kommenterar uppmanas göra detsamma, skriva färgen på våra underkläder eller annat kreativt småkul.

???

Ursäkta, jag är ju lite trög som ni vet men jag fattar inte. Jag fattar inte grejen. Kopplingen. Hur kan vi få bröstcancer att handla om sex? Eller en spännande hemlis systrar emellan? Eller bli en kul grej att uppmärksamma? På vilket sätt minskar bröstcancer av att vi skickar hemliga meddelanden till varandra på Facebook där det inte står en rad om att skänka pengar? Varför vill vi inte att män uppmärksammar bröstcancer? Går vi inte i samma fälla som alltid när vi begränsar det här till en ”kvinnofråga” som vi inte pratar högt om utan skickar i meddelanden kvinna till kvinna? Jag blir så trött. Jag HATAR bröstcancer. Och jag tänker inte hymla med det på något sätt. Jag känner med alla som drabbas, och önskar att forskare snart lyckas lösa gåtan.

Jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna, jag har fått dessa meddelanden från alla håll och kanter. Jag tycker att ni alla är fantastiska kvinnor och jag stödjer kampen. Genom att skicka pengar och skrika ut det. Här är Bröstcancerfonden. De stödjer både forskning och drabbade och deras familjer, sprider information mm. Man kan både swisha och sms:a pengar. Gört idag!  https://www.bro.se/subpageB.asp?nodeid=72582

Här är en bra länk med information om bröstcancer. https://www.cancerfonden.se/om-cancer/brostcancer

Upphämtning

Åh, nu har jag glömt igen. Att skriva. Att jag mår bra av att skriva. Att det får mig att tänka, reflektera, få perspektiv. Nu är det dags att skaka liv i bloggen igen.

Idag har vi varit på Naturhistoriska riksmuseet. Alla borde någon gång i livet få gå på naturhistoriska tillsammans med en 7-åring. En som studsar framför varje monter, ivrigt slukar allt han ser. Som muttrar ”nej, jag vill inte gå och göra nån tävling, jag vill veta all fakta” och står kvar och lyssnar på hajföredraget länge. Som drar och sliter i en ”mamma, TITTA!! Mamma, läs vad det står!! Mamma, se!!!” Det är fantastiskt. Jag önskar att våra vuxenkroppar hade orkat gå på stengolvet flera timmar till. Och att lillebror inte fått så ont i magen att han inte orkade gå. Men ändå, fantastiskt. ❤

Sen sånt där skönt spontanhäng med min lillebror och hans fina sambo. Mat på kvarterskrogen och en fin men kall promenad. Tina upp över en kopp te. Livet. ❤

Jag har nu varit på lite arbetsintervjuer och jag har ganska gott hopp om ett jobb. Det är märkligt hur mycket man hinner känna på en timme med en arbetsgrupp. Ibland känns det helrätt och ibland grumligt. Jag ska göra vad jag kan för att lyssna på magkänslan har jag bestämt mig för. I det här fallet finns en klar favorit. Så håll tummarna att den arbetsgruppen delade min magkänsla. ????

Så några husmorstips. Jag vaknade i natt och hade ont i tandköttet. Hade väl rivit fram några bacillusker med tandtråden eller nåt. Jag letade efter munskölj utan framgång. Googlade då huskurer och fann och provade följande. En tesked bikarbonat i ett halvt glas vatten. Sköljde runt detta i munnen. Sen körde jag en tesked kokosolja i munnen och sköljde runt mellan tänderna i typ 10 min och spottade ut (i soporna, oljan stelnar ju i rumstemperatur). På morgonen var problemet borta. Har fortsatt under dagen idag och jag måste säga att jag är imponerad. Igen. Bikarbonat och kokosolja är mina nya bff. Fick tips om att blanda de båda för en utmärkt skrubbcreme – funkar perfekt! Och nu låter jag som en reklamfilm. ????

Just ja, jag var hos sjukgymnasten häromdagen. Jag har haft asont i axeln ett tag och hade äntligen fått en tid hos sjukgymnasten. (Här var tyvärr kokosolja och bikarbonat inte tillräckligt.) Kommer dit och träffar en ung tjej som inte kan ha jobbat så många sekunder efter utbildningen. Min snabba (be)dömning bekräftades att jag knappt kände hennes händer när hon tog i mig. (Våga ta i för tusan jag går inte sönder!!!) Jag satt ändå lydigt kvar och fick med mig ett träningsprogram med några enkla övningar. Jag satt och funderade på att gå tillbaka till naprapaten igen efter det här fiaskot. Kom hem, gjorde övningarna och efter ett dygn var jag smärtfri. Alltså, jag har ju varit i hennes sits! Där man bara vill skrika ”det är inte min ålder som avgör min kompetens!! Lyssna på vad jag säger för bövelen, jag vet vad jag pratar om!!!” Och ändå dömer jag. På bara ett par sekunder. Nu var det sådär skönt igen. Fördomarna kastade rakt i ansiktet. Bara att börja om, tänka om. Tack. Och skärpning!

Mitt liv går i nån slags cykel. Och de senaste dagarna har jag känt mig skör. Jag gör det ibland. Som de flesta antar jag men det pratar vi alldeles för lite om. Men jag har varit i för mycket ett tag utan att ge mig själv den där återhämtningen jag ju vet att jag behöver. Motion, tid ensam, att skriva och att bara vara. Då tar energin slut och huden blir tunnare. Så igår var jag och badade ihop med grabbarna. Och jag vågade åka vattenrutschbanan som jag tvekat inför tidigare. Det var grymt! Efteråt var huden tjockare igen. Lite adrenalin kan verkligen göra skillnad. ????

Några fina saker jag sett på sistone och känt mig tacksam över:

Att min pappa fortfarande lägger en kudde under madrassen så att barnen inte ska rulla ur sängen, fast de är 4 och 7 och inte ramlat ur sängen på flera år.

Att min mamma planerat maten utifrån vad jag tycker om, och fortfarande kämpar att förstå sig på vad jag kan äta och inte fast det är nästan omöjligt att begripa.

Att min man tar hand om sig för att orka med oss.

Barnen imorse. Axel: Förlåt att jag slickade på dig. Knut: Ok. Förlåt att jag slog dig. Axel: Jag vill kramas. Knut: Ja! Jag älskar att kramas!!! (De där 647 slagsmålen efter detta gör liksom mindre när såna där ögonblick dyker upp emellan.)

Barnen i kväll när Axel surade för att han inte fick spela mobilspel och Knut verkligen ansträngde sig för att förstå hur han kände. Och Axel försökte förklara, även fast han var sur, hur det kändes. Jag är så tacksam för att de kan sätta ord på vad de känner. Bättre än många vuxna. K: Vad äre Axel, har du ont nånstans? Eller är du arg? A: Nej, jag är deppig för det där. K: Deppig? Jag: Axel är ledsen för att han inte får spela. Han tycker nog att det är tråkigt.  A: Nej, inte ledsen, jag är mer arg. K (nöjd): Jag visste att du var arg!! A: Inte bara arg, liksom deppig. K: Ok. Vad ska vi leka sen?

Och förstås – all kärlek som Stockholms befolkning får och ger varandra efter terrordådet i fredags. Vilken fantastisk kraft när det gäller! Det märks att Sverige är ett land med en blandning av människor. Människor som aldrig upplevt krig eller terror, som ändå vägrar låta sig knäckas. Människor som upplevt vidriga krig och förändrade livsvillkor och ändå står fast. Människor som vet vad som behöver göras – av instinkt eller erfarenhet. Människor som vågar ta emot hjälp. Fantastiskt.

Och sist men inte minst. Våren!! Alltså!! Som en kram kommer den till slut. Blommor, knoppar, antydan till löv på träd och buskar, fågelsång och sol. Leenden, människor som kommer ut och glädjen, gemenskapen. Äntligen! Vi klarade det! I år igen! Heja oss liksom!!

Imorgon ska jag gå en lång promenad. För att jag behöver det. Men först sova.

Godnatt!!

 

Helg i sängen

Fyra förkylda familjemedlemmar med varsin skärm i en säng. Vi turas om att sova, ladda skärmen, skicka pappersrullen och ligga närmast den som är varmast. Febern går och kommer. Piggast (just nu Axel) får passa upp, tröttast får sova (för tillfället Per). Vidrigt och mysigt på samma gång.

Imorgon ska vi göra slutbeställningen på huset. Dvs välja tapeter, knoppar och allt annat skoj. ”Jag vill ha färg!” utbrister jag till Per med jämna mellanrum. Nu har vi valt tapet i fyra rum i olika nyanser av grått. Utsidan blir grå. Badrummet blir grått och bänkskivan just ja, grå. Jag undrar vilka färger vi skulle valt om vi gjort beställningen i maj utan förkylning, hehe.

Nu gnäller Knut om att han inte får plats. Nä, så kan det vara när man för tillfället har högst temperatur och övriga fryser. Stackarn.

Imorse var grabbarna ganska pigga till skillnad från sina föräldrar. Jag satt på toa och halvsov när Knut knackade på. Knut: Mamma, jag hällde ut alla popcorn på golvet. Då sa Axel (byter dialekt till östgötska) ”Vagööööru?? Mamma kommer mööördarej!!!” Han förklarade några gånger till och bytte noggrannt dialekt varje gång han citerade Axel och säkerställde att jag inte tänkte mörda honom. Underbart. Axel har ärvt min förmåga att omedvetet och omedelbart härma dialekter av personer man pratar med. Och efter fredagens besök i Östergötland kör han nu stundvis på östgötska. Knut har ärvt Pers förmåga att fläckfritt härma dialekter när han själv vill.

Jaha, så var det slut på friden. En son med slut på tålamod och ingen som har något att dela med sig av. Kanske är det dags för en till glass.

Tack och hej slempastej! Continue Reading…

Mormor

Så har hon äntligen fått frid. Vår lilla mormor. Jag tänkte först skriva min, men ändrade mig. Vi är många som härstammar ifrån henne. En hel klan. Och jag tror att det var för oss alla som hon blev kvar så länge. Hon var tvungen att se att vi hade det bra allihop först. Att vi går åt rätt håll.

Mormor har alltid varit nyfiken. Så länge jag har levt har hon haft nedsatt hörsel. Men hon har ALLTID hört det som sagts med låg röst för att hon inte skulle höra. Och hon har alltid haft koll på oss. Vilka vänner vi haft, vad deras föräldrar jobbar med, vem som bor granne med vems syster och vem som skilt sig och varför.

För ett antal år sedan vaknade hon en morgon och var blind. Och så fortsatte hon att vara. Hon kunde därför inte bo kvar i sin lägenhet utan fick en plats på ett serviceboende. Och naturligtvis hade hon snart hela personalstyrkan att hålla reda på, med deras familjer, var de bodde och så vidare. Hon lät sig inte hindras av att hon inte såg dem eller inte alltid mindes vad  de sagt, hon frågade om tills hon mindes.

Det där med att inte låta sig hindras har varit ett av mormors ledmotiv. Hon har liksom alltid gjort på sitt sätt. På gott och på ont. Ibland har vi krockat. Generationskrockat kan man säga. Det har påmint mig om vilken skillnad det är att växa upp nu, jämfört med för hundra år sen. Ja, hon blev nästan hundra. Kvinnans roll i samhället, teknikens utveckling och barnens roll i samhället är bara några av de många områden hon fick se förändras totalt.

Något som aldrig förändrades var burken i garderoben. Min farmor hade en skål på bänken som det alltid var godis i. Mormor hade en polkarandig plåtburk i garderoben och blev lite irriterad när vi frågade om vi fick ta ur den. Det var liksom hennes, medan farmors skål var vår. Jag är totalt lik mormor på den punkten. Jag har mina hemliga gömmor som bara är mina jag med. Because I´m worth it! Precis som hon.

Mormor var sträng. Hon tyckte inte att vi skötte oss. Inte när vi var små. Sen när vi blev vuxna och fick barn ändrades det. Då förstod vi varandra så mycket bättre och kunde mötas på ett helt nytt sätt. Jag såg hennes liv med nya ögon. Tre barn i tät följd, morfar som jobbade borta mycket, många flyttar på grund av hans arbete. Hon var den som fick familjen att fungera på markplan. Se till att alla fick det de behövde och anpassa sig lagom mycket på nya platser. Och hon såg vår strävan och trötthet. Hon brydde sig om oss och de omkring oss. Frågade om dem som inte var med. Hon kunde fråga mig om mina bröders vänner som de haft för många år sen. Hon hade bättre koll än mig, trots avstånd och sällsynta möten. Och hon hade alltid rätt.

Mest av allt ville hon följa våra barn. Känna på dem när hon inte längre kunde se dem. Förstå vilka de var, vad som skilde dem åt och vem de var lik. Och vi ska här nämna att vi alltså är 11 barnbarn och typ 25 barnbarnsbarn (om jag inte räknat fel). De flesta av barnbarnsbarnen har hon inte sett men ändå haft koll på. Mormor hann till och med få barnbarnsbarnbarn. Det ni!

Jag har några minnen jag vill avsluta med. Till att börja med mormor på cykel. Hon for fram med sin röda fara, hon älskade att cykla fort. När hon sedan de sista åren gick med rullator skulle även det gå fort såklart. Det gällde att hinna med!

Mormor har ett ljud. Alla som kände henne vet vilket. Ritsch, ritsch, ritsch. Tidigt på morgonen måste det vara. Hon bakade mormorsmackor, en särskild sorts bröd som är himmelskt gott. Det bakas med en sån där taggig kavel, därav ljudet. Det kommer med en doft och en trygg värme från ugnen i köket. Barndom.

Mormor med hockeyhandskar och klubba som skrattandes försöker ta bollarna som Anders skjuter på henne. Anders hade en tidig besatthet av hockey, vilken gick över sen (tack och lov). Han tvingade då oss alla att spela med honom. Inklusive mormor. Med städrock, förkläde och mjöl i håret. Underbart. Precis så vill jag minnas.

”Nu sen jag blev ensam” sa mormor ofta, och refererade till att morfar gått bort kanske 17 år tidigare eller så. Jag som var bebis när han dog såg det ju alltid som en hel livstid sen. Hon såg tiden efter morfar som kort. Det var liksom en transportsträcka tillbaka tills de skulle ses igen. Det är en fin kärlek. Igår var det 35 år sedan morfar gick bort. Och kl 5 i morse fick de förenas igen.

Fast samtidigt kommer hon att vara här, och kanske redan är det då datorn dog utan den förvarning man brukar få innan den dör precis då jag skrev stycket om att vi ibland bråkade. (Jag vill inte heller minnas det så. När jag blundar känner jag bara lukten av mormorsmackor, hör ljudet av ditt skratt och känner din kram.)

Hejdå mormor! Vi ses igen!

Baby goodbye

Jaha, så är den sista dagen av 2016 här. Jag sitter här och bloggar i mitt hus med öppen planlösning och dricker min morgonsmoothie som jag mixat vid köksön och njuter av att något SÅ NYTTIGT (med linfröolja, proteinpulver, linfrön, havregryn, havremjölk och frukt) också råkar vara gott. Strax intill sitter fyraåringen och streamar barnprogram från Viaplay från sin egen surfplatta till tv:n. (Eftersom vi mest streamar så har vi inget tv-abonnemang. Naturligtvis inget fast telefonabonnemang heller.) Han gruffar lite eftersom mixern låter och stör honom. Huset stinker av bacon som maken stekte för en stund sen. Öppen planlösning ja.

Vi håller på och ska bygga vårt eget hus. För det är ju lika billigt som att köpa ett gammalt märkligt nog. Och då vill man ju hellre ha nytt och få välja AAAAALLT själv. Fast husen ser likadana ut i slutändan ändå. Men det är ju VI som valt knopparna på skåpluckorna.

Jag förbereder kvällens nyårsfirande med vänner. Eftersom vi 2016 ÄNTLIGEN börjat tänka på djuren och miljön på nyårsafton så har jag köpt thailändska lyktor att skicka iväg istället för raketer som var obligatoriskt under min uppväxt. (Och man hade ju inte råd med de finaste utan det var mest fjuttar och ljud och så stod vi alla och sa ”ååååh” och ”aaaaah” och tittade avundsjukt på de STORA fyrverkerierna en bit bort.)

Huset värms upp av en luftvärmepump som tyvärr installerades innan man förstod sig på luftvärme så att den sitter uppe vid taket. Värme stiger och därför tar sig värmen inte riktigt ända ner till golvet. Men på loftet, som ju naturligtvis ingår i den öppna planlösningen, är det skitvarmt.

2016 har ett stort antal stora berömda personer gått bort. Freddie Wadling sörjer jag mest personligen. Märkligt är det att så många gått bort under samma år. Många tycker att 2016 varit ett skitår. Det är möjligt. Miljoner människor på flykt i Europa, framfart för främlingsfientliga åsikter och partier, tiggardiskussioner, en frustrerande jämställdhetsdebatt där jämställdheten verkar gå bakåt och USA:s märkligaste val i historien.

Jag kan ändå inte tänka på 2016 utan tacksamhet. Jag är så oerhört tacksam över så mycket i mitt liv. Min man. Mina barn. Mina föräldrar och syskon och övrig släkt. Att jag har världens roligaste jobb. Att vi är friska och att det går bra för mina barn på skola och förskola, att de trivs med sina liv. All hjälp jag fått under året från olika håll. Som Robbie Williams säger ”I am beautiful, I am powerful, I am free”.

Inatt låg jag och lyssnade på stormen som ven utanför. Den väckte barnen som kom in till oss. Så vi låg som makrillar alla fyra i vår 160 cm breda säng. Då funderade jag på vilket omtumlande år vi haft. Vi har fattat ett av de där stora besluten i livet. Att byta stad. Byta liv på ett sätt. Ge upp saker vi tycker om och komma ifrån saker vi inte tycker om. För att få något vi saknar. Och torktumlaren fortsätter under 2017 för att så småningom landa i drömmen, hoppas jag. Hittills är resan spännande och känns bra. Vi har tagit de första stegen. Sålt vårt hus och köpt en tomt. Beställt ett nytt hus. Kastat oss ut i ovissheten att inte veta var vi ska bo fram tills det nya huset är klart. Modigt säger vissa, puckat tänker andra. Vi får väl se. Än så länge allt väl.

Fyraåringen leker att han är en bebis. Hans nalle ska visst gå och sova. Per och Axel är och åker skridskor. Jag ska ta ett bad innan de kommer hem och det blir full fart igen. Ute är det gråväder. Jag undrar om det blåser för mycket för de där lyktorna ikväll. Och så läste jag att om de landar på en åker som odlar foder till korna så kan de dö. Det vill jag ju inte. Jag vet inte riktigt jag. Hur man än vänder sig har man ändan bak och stör naturen med vår livsstil. På ett sätt är allt som det alltid har varit. Precis som det ska vara kan nån tycka. Inte jag. Det är mycket jag vill förändra under 2017. Och förmodligen under resten av mitt liv. Såsom att ta hand om mig bättre och äta mat jag mår bra av, att prioritera miljön i min livsstil och välja mat och produkter som är bra, att röra på mig för att bli piggare, friskare och leva ett längre liv för min egen och mina barns skull, att älska mina valkar och celluliter eftersom de är en del av min fantastiska kropp som gör så mycket bra och klarar så mycket, att dansa mer, att skratta mer, att hitta ett förhållningssätt till svåra frågor som jag brottas med, att sova bättre på nätterna. Ja, för att nämna några. Livet är en utveckling. Låt den ta oss med in i 2017. Ett år jag både bävar inför med all ovisshet och alla avsked, och längtar till så pass att jag har svårt att bärga mig.

Gott Nytt År!!!

När katten är borta får råttorna kaos.

Chefen har tagit två veckors välförtjänt semester. Och han har förberett och fixat åt oss för att tillvaron ska vara så lätt som möjligt under tiden. Han har lagat mat och fryst in. Grejat, tänkt och fejat. Vi har fixat ekonomiredovisningen för att ha pengar att röra oss med. Verksamheten är planerad och ska bara utföras. Bilen ska in på service men det är bokat och klart och en detaljerad plan för när och hur allt ska ske, bara att följa.

Han åkte kl 7 från Sverige. Kl 8 började arbetsdagen. Efter två timmar hade följande hänt:

  • Punktering på skolans minibuss som stod parkerad på min garageuppfart. Eller garagenedfart borde det heta då det är en kraftigt lutad backe ner mot garaget och det punkterade däcket naturligtvis fanns längst in och trångt till.
  • Två elever som jag hoppats skulle komma men inte kom direkt på morgonen hörde av sig och frågade om hämtning. ”Eh, kommer snart!”
  • Kommunens ekonom hörde av sig, lite stressad över att redovisningen inte stämde.
  • Däckverkstaden hade ingen som kunde komma och hjälpa till med däcket.
  • Det fanns ingen kompressor i bilen som verkstan trodde.

Efter ytterligare en timme hade följande hänt: (Du kan andas nu Johan, den här historien slutar bra. Tänk på hjärtat.)

  • Punkan fixad, dessutom fick vi vinterdäck när vi ändå var där.
  • Bilen inlämnad på fordonsenheten.
  • Eleverna hämtade.
  • Ekonomifrågan löst. (Ja, Johan, du behöver INTE ringa från Kap Verde. Det är löst! Inget att oroa sig för! Jag hade bara skickat med några extra kvitton prydligt häftade på ett papper som det ska vara men glömt att skriva in dem på blanketten. Det räcker för att göra en ekonom nervös.)
  • Vid återkomsten till skolan insåg jag att det inte var torsdag utan måndag som bilen skulle lämnas in. Hahaha, de fick den tre dagar för tidigt. Det förklarar varför det inte fanns någon lånebil bokad! Men det löste sig, jag fick lånebil och ingen protesterade så allt är frid och fröjd.

Till detta kan jag nu addera privatlivet. Idag har följande ingredienser blandats ihop.

  • Vaknade med förkylning OCH migrän. Tack apoteket för värktabletter!
  • Akupunktören hade missat att skriva upp bokningen så hon såg mycket förvånad ut när jag kom. Men hon är godhjärtad och tog emot mig ändå. (TACK!)
  • Började blogga om den här surrealistiska dagen medan jag väntade på bilen. Inlägget försvann utan att hunnit sparas.
  • Brännskadan jag fick igår när jag hällde kokande vatten över min hand uppvisade även blåsor som omedelbart sprack. Såklart.
  • När jag lämnade Knut på dagis imorse berättade jag för personalen att han var rädd för clowner då en av hans dagiskompisar sagt att det finns clowner på Ica som dödar folk med kniv. Tänkte att de kunde ha lite stora öron om fler blivit rädda. När jag hämtade berättade personalen att Knut skrämt hela sitt lunchbord att man får fyrkantiga ögon om man tittar för mycket på skärmar. (Hans mamma har nämligen sagt det och visat bild.) Payback is a bitch. ????
  • Per är på planeringsdagar med jobbet och sover borta ikväll.
  • Båda barnen ville ha ”korv och makaroner fast ingen korv” till middag. Ordnade det och insåg att jag ju inte kan äta makaroner och tiden var knapp. Hade som tur var en låda chili con carne i kylen. Tack till eleven som inte ville ha den igår så att jag råkade få med den hem för att inte lämna den stinkande i bilen!
  • Jag och barnen skulle just åka till Knuts gymnastik då Axel ramlade och slog upp ett jack i huvudet. Så det blev en vända till akuten istället. Mest besviken var Axel som sett fram emot att träffa en annan väntande storebror han brukar hänga med medan Knut gympar. Det gick bra, jacket var mindre än det först såg ut och behövde inte sys men han var jätteledsen, rädd och det gjorde jätteont.
  • Efter akuten tyckte både Axel och Knut att Axel förtjänat en myskväll med chips. Så blev det.
  • Började om på blogginlägget om den här, nu ännu mer surrealistiska dagen. Då tyckte datorn att det var dags för en planerad omstart. (Va? Jag hade inte planerat nåt annat än att blogga!) Halva inlägget försvann.
  • Efter punkan, ekonomiredovisningen, akupunkturen, olyckan, disken, spruckna blåsor och värk överallt, middagen, myskvällen och läggningen tyckte jag att jag förtjänade en egen myskväll med te, choklad, ofantligt många tända ljus och Bonde söker fru. Så fick det bli.
  • Mitt i programmet ringde min älskade make. Jag älskar honom. Men inte lika mycket när han stör i Bonde söker fru för andra kvällen i rad.
  • Nu är datorn uppdaterad och nystartad och inlägget får äntligen förflytta sig från huvudet till datorn vilket är en stor lättnad för mig. (Leta bland tidigare inlägg om du är suuuperintresserad av mig eller är en stalker, jag har för mig att jag skrivit ett par gånger om den här känslan att gå med ett blogginlägg eller annan text i huvudet och lättnaden när man får skriva ner det.)
  • Nu ska jag skynda mig att somna innan något mer händer!
  • Nej, det hann jag inte! Nu kom det sällskap i sängen av små fötter. Eller inte så små längre förresten. Men de minsta i det här huset. Bäst att stänga ner datorn!
  • Tack och god natt!

Dåliga nerver

Det här med att sälja hus är inget för folk med svaga nerver! Kan det komma in lite bud nuuuu? Och kan morgondagens visning vara över snart?? 

Alltså, visningarna är kul! Vi säljer med Hemverket, en mäklartjänst för oss snålgrisar – nej jag menar oss som är tillräckligt socialt kompetenta för att själva lämna ut ett papper, be folk skriva på en lista och svara på eventuella frågor. Mäklaren är alltså inte med på visningarna utan man håller dem själv. Men å andra sidan kostar det sjukt mycket mindre än andra mäklare. 10 000 kr, fast pris oavsett vad huset blir sålt för. Blir det inte sålt kostar det 5000. Grym deal. En vanlig mäklare skulle ta typ 70 000 kr. Och så är det kul att hålla i visningarna! Det är ju vårt hus, som vi grejat, fixat och snickrat på – det är kul att berätta om det! Och flera har kommenterat det på visningarna, att det känns bra att prata direkt med oss istället för med mäklare. Att vi känns uppriktiga och ärliga. Och inte skriver om alla svar till nåt positivt. Haha, jag låter som en annons för Hemverket. Det som är baksidan är att en del som kommer och tittar gärna kritiserar saker. Vilket kräver en del tålamod, tålamod och fejkad trevlighet. Men på det stora hela är det kul. Vi får väl se hur själva försäljningsdelen blir. Men. Sjukt spännande!!! 

Hur många kommer på visning? Vilka kommer att buda? Vilka vill vi sälja till? 

Jag vill bara skruva fram tiden en aning och få det klart! Nuuuuu!!!! 

Övrigt i vårt liv har vi nu skolstart imorgon, en 4-årsdag på onsdag, en kär granntant som skadat höften och ligger på sjukhus och en begynnande förkylning i kroppen. Mycket på en gång alltså! 

Snark

Imorgon kväll är det husvisning. Jag jobbar hemma idag för att förvandla kaoset till ett perfekt visningshus. Eller iallafall förbättra utsikterna att få det sålt genom att tex gömma skitiga kalsonger och större dammråttor. Och jag röjer och fixar och städar. Men det går så olidligt sakta! Jag har ingen energi!! Jag vill bara antingen sova eller titta på serier och äta chips. Jag vet inte om det ät nåt post-semestertillstånd, sjukdom eller lathet men jag orkar inte! Jag brukar kunna pressa när det behövs, lägga i en växel till och allt det där. Men inte nu. Det GÅR inte. Jag tror på sjukdom. Jag har ju faktiskt sprickor i foten. Det tar väl energi från kroppen att läka? Det måste vara det. Eller kan det finnas tillfällig narkolepsi? Som är vanlig i augusti för föräldrar? Där semestern är LJUVLIG men definitivt ingen återhämtning? Nästa år ska jag sitta eller ligga ner hela semestern. Leva på vattenmelon och ev gå och bada om jag har lust. Inget mer. Maken och barnen får leka med varandra om de vill göra nåt roligt eller åka nånstans. Jag tänker vila. Så det så. Fast kanske bara en sväng till stugan, och Yran såklart. Och kanske en sväng till Stöde, och så Borensberg… Göteborg skulle vara roligt. Och kanske en minitur till nån ny plats? Sverige är ju så vackert!

Ja, ni ser mitt problem. Helt värdelös på att planera in återhämtning, jag har alldeles för mycket roligt jag vill göra! 

Nä, nu måste jag röja en byrå. Ska bara vila lite först. Undra om man kan städa med stängda ögon, liggande? Zzzzzz….