Att gå hem i Östersund

Jag säger bara en sak. Multifunktionsjacka. Glöm jeansjacka, skinnjacka eller kavaj. Ska du gå hem i Östersund så ska du köpa dig en multifunktionsjacka. Den ska vara enfärgad i en snygg färg och helst av nåt tjusigt märke som Haglöfs eller nåt. Komplettera gärna med en ryggsäck. Exakt, multifunktionell ska även den vara. Handlar du på Naturkompaniet är du garanterat i hamn men även Stadium kan funka.  

Är det regnigt kan du istället välja din rejäla regnjacka. Även den färgglad och enfärgad såklart. Gärna gul. Inget Stockholmstrams, riktigt ska det vara. 


Är du kille av storleken vuxen kompletteras jackan med fördel med en snygg skjorta under och skäggstubb. 

Jag ber om ursäkt om du på bilden blir ledsen av att jag publicerar bilden utan lov. Jag vet inte vem du är. Men du är snygg! Och väldigt Östersundshipp!


Är du kille av yngre modell kompletteras jackan istället med halvlångt hår och keps. 

Samma sak här. Jag ber om ursäkt om du blir ledsen. Men du är väldigt gullig och tuff!


Är du tjej i storleken tonår så kan du sticka ut och vara lite tuffare med en trenchcoat. Funkar även för killar. Kan varieras i olika färger men alltid enfärgad. 

Är du tjej och vill sticka ut ännu lite kaxigare så kan du ta på dig en hatt av följande modell. Kombineras gärna med rocken ovan.

Sist men inte minst. Det är ALLTID rätt att vara stolt över Östersund. (Med rätta såklart.) 


Så nu vet du. Naturligtvis körde även Per och jag med multifunktionsjackor i år. Dock modell ”billig” men vi blir nog förlåtna, vi är ju turister. 

Älskade Storsjöyran. En musikfestival som är som en familjemedlem för oss. Här har vi hittat musikskatter, varit nostalgiska, varit puckade, gjort slut, hittat tillbaka, haft tid med varandra och våra fantastiska vänner, upplevt Östersund, tagit med barnen på musikupplevelser, varit utan barnen, frusit, dansat, solat, skrattat, ätit langos och älgkebab. Vår grej. Vår tid. Vår festival. I älskade Östersund. ❤️ 

Mina tankar i Nice

Idag finns inga ord. Igen. Terroristattackerna har nu blivit så många att man blir avtrubbad. Jag kunde med lätthet diskutera morgondagens planer och annat neutralt med Per under nyhetssändningen nyss när bilder på döda, sårade, chockade och förtvivlade människor rullade förbi. Jag vill inte bli avtrubbad. Men jag vill inte känna heller. Det gör för ont att tänka sig in i offrens familjers situation. Jag såg bilden på en ensam övertäckt kropp på gatan med en docka bredvid sig och höll på att bryta ihop. Ursäkta språket men fy fan. Det är så fruktansvärt att ord saknas.

Jag har nu länge varit arg, ledsen, rädd, dömt och hatat. Jag tror att jag måste tänka om. Jag behöver förstå. Vad är det som får en kille i min ålder, utan känd psykisk sjukdom eller störning att döda ett hundratal personer? Vad är det som får unga människor som bor i Europa att ansluta sig till IS och offra sina liv? Vad är det som händer? Vad kan IS erbjuda dem? Vad är det de saknar? Och hur kan det stoppas?

Spontant tänker jag på andlighet, meningsfullhet, tillhörighet och sammanhang. Bland socionomer pratas ofta om KASAM, så ofta att det på utbildningen var ett stående skämt. Men ju längre jag jobbar, desto mer övertygad blir jag. Det handlar fasen nästan alltid om det. Känsla av sammanhang. Det är grundläggande för alla människor. Vi behöver höra till, höra ihop, ha något att göra, ett syfte, meningsfullhet, ett sammanhang.

Och har man inte det i livet kanske det är en tröst att man kan få det genom döden? Inte vet jag. Jag har inte varit där. Men jag tänker göra ett försök att förstå. Jag tror inte att jag blir mindre förtvivlad, men det är iallafall en väg vidare. Alla andra tankar har jag redan tänkt. Utan att det förändrat någonting. Vi får väl se.

Midsommar i februari?

Midsommar. Borde vara den trevligaste högtiden på hela året eftersom vi firar sommaren som vi ju älskar högt. Och vissa år är även jag feberyr och vill fira med pompa och ståt. Sill, femkamp, svindyra jordgubbar, nattbad och kransar i håret. Men för det mesta blir jag mest trött. Alltså inte negativ-trött utan mer sömnig-trött. Jag tittar på bilderna i nyhetsflödet på femkamper, dukade bord, jordgubbstårtor och nubbeglas. Och jag vill bara sova. Märklig reaktion! Annars blir jag ju glad när andra delar fina saker. Men nu känner jag mest ”oj, att de orkar!”. 

Det är samma grej med nyårsafton för mig. Jag orkar liksom inte. Det är den här ”nu ska vi ha roligt för det är ju ändå midsommar”-grejen. Jag vet inte, jag tycker att en spontanfest i oktober ofta är roligare och behövs mer. Lite konstruerat kanske. Sommaren är liksom så fantastisk redan som den är, den behöver inte piffas upp. Lite som jag känner med att sätta konstverk på redan vackra platser (i Eskilstuna har vi en sån trend nu). Onödigt liksom.
Jag vet att jag låter som en gnällkärring – det är min inre tant som talar igen. Det är ju aldrig onödigt med fest! Och det är ju roligt att träffas! 

Ja, absolut. Jag vet att jag har fel. Det är kanske bara lite för mycket just nu. Nästa år är jag kanske den som möter gryningen nybadad och med kransen på sne. Eller också ser jag en film och äter popcorn -igen. 

Kan vi inte flytta den här fantastiska högtiden till en tid då den behövs, och då det inte är så stressigt med allt annat. (Att njuta av sommaren och så.) November kanske? Eller februari?

Tanten goes barnslig

Ni vet den där känslan när liksom all vuxenhet kryper ner i skosulorna och man bara vill skita i allt? När argument som ”mendurå”, ”nähäerå” eller ”varför-därför” känns fullt rimliga och adekvata? Eller bara ”nä”. När man vill räcka ut tungan istället för att svara på tilltal. Det är sjukt osmidigt att få den känslan när man ska diskutera sin bil med en verkstadschef med stureplansfrilla och genomarbetade professionella bedömningar och argument. Jag är enormt stolt över mig själv att jag inte lipade och gjorde pruttljud när han avslutade samtalet med ett glatt ”toppen! Ha det bra!”. Det krävde all min viljestyrka att nöja mig med att mumla lite och sätta mig i bilen och åka därifrån. Morr. Förresten, varför finns inte pruttljud i skrift? Vi bokstaverar ju till och med djurläten, varför skriver vi inte ut pruttljud? Jag hade behövt ett sånt nu. Jag får nöja mig med ett blä.

Vi har köpt en ny fin bil. Vi älskar den. Vi köpte den för att vi är sjukt less på att laga bilen och att inte kunna lita på den. Det är bara en liten sak med vår nya skatt. Den dör. Inte en eller två gånger utan ofta. När man kör sakta. Vilket vi ofta gör eftersom vi bor i stan. Men naturligtvis fungerar den finfint när vi visar upp den för verkstan. Nu har vi lämnat in den flera gånger. Det finns inget fel. De har förklarat för oss noga flera gånger med olika pedagogik att vår bil fungerar fint. Det är bara det att den inte gör det. Den dör. Det ska inte nya bilar göra. Inte bilar i den prisklassen. Vi vill inte ha det så. Kan de inte fixa det så vill vi reklamera bilen. För vi köpte en bil som inte hade några problem enligt säljaren. Men nu måste vi påvisa felet för att komma någonstans. Och bilen behagar inte påvisa felet när vi kört de 10 milen till försäljaren. Så vi verkar få leva med en dyr bil som fortfarande inte går att lita på hundraprocentigt. Jag överdriver, om man kör på bensin så funkar allt tipptopp. Men vi köpte en biogasbil som vi trodde att vi kunde köra på biogas. Men det är det som inte funkar. Om vi inte bara kör i närheten av verkstan. Vi kanske får flytta. Morr. *pruttljud*

 

Gråtmild och stolt.

Ni får ursäkta mig om jag blir lite gråtmild och osammanhängande. Men ni som sett säsong 11 av Greys Anatomy i kombination med ett par glas rödvin kommer att förstå mig fullständigt. Ni andra får fortsätta läsa på egen risk.

Jag fikade med en vän idag. En sån där människa som tog sig hela vägen in direkt. Som man liksom hoppade över bekant- eller kompisstadiet med och gick direkt in i vänskapen. Du har säkert såna du med. Vi har inte känt varandra länge men vi liksom fattar varandra. Vi pratade om det där med att ha barn och försöka ha en bekantskapskrets. För få saker är så sociala som barn och hundar. Har man barn eller hund har man liksom en gratisbiljett in i sociala sammanhang. Man har nåt ofarligt att prata om – foder, promenadvägar, blöjor, nattrutiner, utbrott på affären, förskolor, lärare – ja, du fattar. Man har många tillfällen till och uppslag för småprat och får många frågor. Man träffar folk. Vissa klickar man med.

Och samtidigt! Har man småbarn har man inte tid att klicka med folk! Har du barn förstår du vad jag menar, har du inte barn så känner du säkert nån som fått barn och slutat ringa eller dyka upp. Det är inte för att vi inte gillar dig. Det är för att vi plötsligt inser att det är torsdag igen och en hel vecka gått utan att vi plockat upp den där legobiten som är på väg ner i avloppsbrunnen i badrummet. Eller ringt verkstan om den där trasiga kofångaren som måste fixas innan bilen kan säljas. Vi är upptagna av att njuta av alla de FANTASTISKA ögonblick vi har med våra barn, och samtidigt klara varje dag till kvällen, kanske tvätta ett klädesplagg eller hundra för att ha något att sätta på sig nästa dag. Men jag har just nu en hel lista med folk som jag VERKLIGEN gillar och vill hälsa på eller hänga med men som jag inte hinner träffa. Alltså en lista låter som att jag ställer upp i nån slags ”populärast i gnällbältet-tävling”, vilket inte är fallet, men ändå! Jag vill inte svara ”jaa, vi måste ses snart” på ett till sms, jag vill SES istället. För jag menar det verkligen varje gång jag skriver det. Men jag hinner inte!

Här vill jag understryka att jag älskar min familj och inte skulle vilja ha det på nåt annat sätt. Jag gnäller inte. (Jo lite kanske. Jag skulle vilja träffa mina vänner oftare.)

Poängen jag försöker komma fram till är vänskap. Det finns de där personerna som man skulle kunna ringa mitt i natten efter att inte ha hört av sig på ett år och de skulle klä på sig och komma om du behövde det. Jag har några såna. Tror jag. Det är inte ofta man behöver testa sånt. Men en gång till exempel. Då hade jag och en vän haft en tuff period. Vi behövde nånstans att ta vägen för att hitta tillbaka till oss. Bara komma bort och vara. Jag ringde då till mina föräldrars vänner. Såna som jag växt upp ihop med, men inte har någon egen kontakt med i vuxen ålder. Utan att blinka eller fundera lät de mig låna deras fina stuga. Jag behöver förtydliga att jag då var betydligt yngre och oansvarigare, min vän likaså, och de hade ingen anledning alls att bara låna ut huset. Såna människor. Som bara finns där. Utan förpliktelser. Eller vännen som jag inte hört av mig till på hundra år och som plötsligt skickar ett sms ”hej, jag har flyttat och bor inte så långt bort längre, kom och hälsa på”. Som bara finns där.

Idag fick jag veta att en annan vän i denna kategori (personer som gått direkt in i hjärtat utan att passera gå) har det tufft just nu. Självklart skulle jag hjälpa till om jag kunde. Och när jag haft kontakt med henne idag så tänkte jag länge på det. Henne och hennes sambo skulle jag kunna ringa mitt i natten och be om hjälp. De finns där. Och jag med.

En sån vän vill jag vara. Och såna vänner vill jag ha. Jag orkar inte med måsten och krav. Självklart finns det gränser även för mig, jag väljer att kliva åt sidan ibland och jag förstår och har full respekt för att andra gör det. Men vänner som man kan hänga med i långkalsoner, som man kan be om hjälp, och som kan få en att skratta och gråta. Dem ska man vara rädd om.

Tack till er som är dessa vänner för mig. Jag har inte glömt er, eller skiter i er. Jag kommer tillbaka. Snart. När barnen har fullt upp med sitt. Under tiden – tack för att ni finns och för att ni väntar. <3

Här hade en normal och erfaren bloggare avslutat det gråtmilda inlägget. Men jag har inte skrivit på så länge så jag är inte klar. 🙂 Jag måste skryta över mina barn först.

Idag hade vi utvecklingssamtal på skolan med vår 6-åring. Jag är så stolt över att få vara hans mamma. Han är så klok och fin. Han har svårt att koncentrera sig i skolan. Liksom i övriga livet. Han har så mycket att tänka på att han tackar nej till leksaker när vi åker på långa bilresor utan svarar ”nej tack, jag sitter bara här och sorterar mina tankar lite”. Han som glömmer bort att han sitter och äter mellan varje tugga. För att saltkaret plötsligt är ett eget universum med alla möjligheter till nytt liv. Han som medan vi cyklar hem i blåst och regn får skrika för att överrösta blåsten ”Mamma! Vad blir 40 gånger 4???” eller som inte kan sova för att han inte vet hur man stavar till ”och”. Han som är ledsen över att han är långsam och inte hinner lika mycket som alla andra på lektionerna – det tar tid att ha så mycket att tänka på! Han ber sin lärare att få flytta bort från sin bästa kompis i klassrummet helt på eget initiativ. ”Jag tror det är bäst att jag inte sitter med nån kompis alls.” Och som föreslår som mål till nästa utvecklingssamtal att han ska träna sig på att koncentrera sig. Och som ber om läsläxor för att han vill lära sig läsa. Han är 6 år. Många vuxna jag känner har inte den insikten – eller självkontrollen. Jag är sjukt stolt och glad.

Och min 3,5-åring. Som just nu håller på att växa från liten till stor. Som måste säga att pizza är äckligt fast det egentligen är en favorit, och måste bråka i affären, fast han egentligen fattar att mamma inte kan bära honom. Men som behöver det för att kunna utvecklas. Ta nästa steg. Han som genast korrigerar sig själv ”ok då, jag borstar väl tänderna då” innan man hunnit komma med sitt mer eller mindre pedagogiska artilleri för att få honom att resa sig från golvet, sluta skrika och öppna munnen. Det är som att han trotsar sig själv. Eller som att han är för smart för det men ändå måste. Jag behöver oftast inte göra någonting, han protesterar, ändrar sig och följer utan insats från min sida. Utom ibland. När han skriker sig igenom en hel affär för att han inte blir buren till exempel. Men då reflekterar han ofta efteråt. Vid nästa besök på affären till exempel, ”jag lyssnar mamma, jag ska inte skrika”. Han som älskar att gömma sig och hoppa fram och glatt ropa ”tadaaaa!!!” oavsett om det är bråttom till dagis, mitt i natten eller nån annan olämplig tidpunkt. Han värmer mitt hjärta varje dag. (Passar här även på att be om ursäkt för eventuella hörselskador, ångest-, stress-  eller epilepsianfall som drabbade kunder på Ica Ekängen i eftermiddags. Jag misshandlade inte min son. Jag orkade bara inte bära honom och kundkorgen genom affären utan tyckte att han kunde använda sina ben eftersom han nu valt att följa med istället för att vänta i bilen. Det kan låta så då. Förlåt.)

Nu blåser det utanför fönstret så att det låter som om fönstren ska blåsa in. Jag tänker på dem som inte har tak över huvudet ikväll och känner mig ödmjuk. Tack för att jag har det. Och för att jag har det tillsammans med min familj. Och för att jag har människor att vända mig till när det blåser. Och för att Greys Anatomy inte är på riktigt och jag inte är den del av den.

Ni får ursäkta mig, jag måste gå. Jag måste hinna utreda med min make om han vill få livsuppehållande åtgärder om han hamnar i en olycka eller inte innan han somnar. Och om han vill donera sina organ. Och så vill jag ha ett löfte om att han aldrig mer utsätter sig för någon som helst fara. Aldrig kör bil, åker flygplan eller går till jobbet utan från och med nu stannar inomhus och har hjälm på sig vid alla tillfällen och lovar att låta mig dö först. Och gärna tatuerar instruktioner eller påminnelser till ev läkare i pannan. Tack och godnatt.

JulSTÖK


En helg i julstök. Vi är småförkylda och trötta och griniga. Mycket som jag (skrev vi först men ändrade mig????) vill göra: städa, tvätta, baka och feja ni vet. Per vill men kan inte sova då han hostar lungorna ur sig så fort han lägger sig. Han ser ut som en blandning av åskmoln och döende spöke. Ja, mancold helt enkelt. Övriga vill  1. Busa med pappa 2. Mysa med mig 3.Spela eller kolla film på plattan. Om de inte får något av ovanstående vill de 1.Bråka med varandra 2.Slåss 3.Båda ovanstående.

Ja, jag fattar att det gör det för att effektivt få vår uppmärksamhet när de inte får den positiva uppmärksamhet de söker. Men jag har inte fått ihop ekvationen än hur ett hus blir städat, maten lagad osv i kombination med den positiva uppmärksamhet de vill ha. Tips mottages tacksamt utom typen ”städa TILLSAMMANS med ditt barn” eller ”gör barnet DELAKTIGT i matlagningen”. Mina ungar ser igenom det direkt och tvärvägrar. De vill att JAG ska göra det DE vill. HELA TIDEN. De tycker att vi kan äta hämtmat, att pappa kan städa och att jag kan betala räkningar eller andra måsten när de sover, vilket de iofs tycker är överskattat. Jag har nått nya bottennivåer i mitt föräldraskap och bland annat hotat med att ställa in julen. Förlåt till barnen och mig själv.

Ja, där är vår helg ungefär. Per går ut med barnen en stund, jag städar, de kommer hem, Per behöver vila, jag löser konflikter en stund medan vi avverkar nödvändigheter som matintag och bajsning. Sen myser vi lite, bråkar mycket och börjar om. Idag fick jag dessutom för mig att vi skulle ha en skärmfri dag. Det var mysigt och underbart och alla var med på det. Men det finns kanske bättre dagar att välja såna fina experiment på. Svårast var det för föräldrarna som bröt mot det flera gånger. Men en bra början! Axel tyckte att vi ska ha varannan dag skärmfri, ingen dum tanke. Har inte presenterat den för Per än…

Bäst i helgen:

– Sjukt gott julgodis har producerats, både klassiskt och för mig dvs utan mjölk, mjöl och vanligt socker. Bäst blev snickersknäck, galet gott!

– Alex och Sigges ”Meningen med livet” på SVT och att de påminde mig om ”Oh Laura” som jag glömt att jag gillar.

– Jag har haft tid med båda barnen och insett igen att de är grymt smarta, nyfikna och kompetenta. Just idag Knut på pussel och Axel med ord och siffror.

– En mysig tur till affären med Axel. Det är mysigt att hänga med honom.

– Att försöka söva en underbart charmig Knut som inte vill sova. Skitjobbig och bedårande på samma gång. Han har mig runt sitt finger. ❤️

– Att min man varit en superhjälte i helgen och stått bakom mina projekt, bromsat lite här och gasat lite där. Samarbete i världsklass. OCH smort in hela familjens skor. ❤️????

– En lång kvällspromenad inkl omledning av vattenpölar, lekpark i mörkret och skogssmyg med ficklampa.

Återställning av självbilden

Idag är det andra advent. Idag ska jag äta hotellfrukost med vänner och sen handla julklappar till mina nära.

Jag som som 14-åring drev antirasistiska kampanjer och stod upp för lika värde tittar mig i spegeln idag. Jag kommer på mig själv med att tänka tankar som jag aldrig hade trott att jag skulle tänka. ”Nu får det räcka snart”, ”vi kan väl inte rädda alla” eller oro för bostäder. Och det sorgligaste är att jag inte känner någon, inte ens pratat på riktigt eller ens kan namnge en enda person som är varken nyanländ flykting eller romsk tiggare. ”Situationen” har inte påverkat mitt liv över huvud taget. Inte ett dugg. Vad är det jag tror mig veta nåt om?

Idag ska jag prata med en tiggare innan jag beslutar mig för att ge eller inte ge en slant. Sen ska jag se till att få kontakt med några människor från Syrien. Skärpning fru Jacobsson!

Och tack till tre herrar som påmint mig om vem jag vill och trott mig vara. Riktigt bra krönikor – läs dem!  Och titta på Sorans kompis Cristoffers uppläxning av Soran! Exakt så!

https://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/
https://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article21888119.

https://www.svtplay.se/video/5128360/absolut-svensk/absolut-svensk-sasong-1-avsnitt-3

Perra Pyz och lördagsmys

Hemma ensam. Det händer inte ofta. Men när det händer är det alltid lite fest för mig. Tid för mig. Då blir det alltid stora mängder sushi, serier, tända ljus och choklad. Eller nåt projekt jag drar igång.

Idag var det projekt träningsrum i källaren. Jag gick in i det med min vanliga inställning ”det går snabbt, det är ju bara att måla lite”. Färg finns hemma, bara att köra. Men en liten mögelfläck på träpanelen raserade planen. Så jag la ner och gick upp och satte på en serie istället. Men det stör mig! Gnager! Jag vill göra klart det där rummet! Nu! Impulskontrollen är ingen lek att brottas med. Hahaha.

Det blåser och ryter utanför fönstret. Sådär så att man får känna sig liten och maktlös. Samma känsla som jag får av havet, eller fjällen. Mina problem liksom krymper. Stormen skiter i mig. Tillbaka till basic, lyckan är tak över huvudet och torr om fötterna. Det är vilsamt att få vara liten inför naturen. Om man kan välja. Ikväll kan jag inte låta bli att skicka en tanke till dem som bor i tält, husvagnar och utomhus i vårt land. Oavsett orsak. Det borde inte få vara så.

Nä, slut på djupsinne. Nu ska det bli ”Så mycket bättre” och en bit choklad. Till.

Imorgon kommer mina prinsar hem. ❤️

Jag hittade en läsk till Per idag. Hysteriskt rolig. ????

Jag hittade en läsk till Per idag. Hysteriskt rolig. ????

image

Återträff

Ni vet de där som tar sig in. In i hjärtat. För att stanna. De där som kan säga ”du är ju helt dum i huvudet” utan att man blir det minsta ledsen. De som liksom blir familj. Jag har några såna. Och det är jag så sjukt glad och tacksam för. Som en energidos i direktform. Jag älskart. Ikväll har vi hängt som om det var igår fast det är flera år sen sist. Men det är kanske tur att vi inte ses så ofta för att vara vaken så här sent är jag för gammal för. Det kommer att ta hela veckan att återhämta. Men ändå. Tack. All kärlek till er. ???????????????????? ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Skrivklåda

Idag vaknade jag med en sån där märklig lust att skriva. Vissa dagar är det så. Som om hjärnan funkar annorlunda vissa dar. Jag liksom formulerar mina tankar i text. 

Att jag gick upp tidigt och cyklade på motionscykeln blev en reflektion om kroppens behov av rörelse. 

Att jag har en trädgård där jag kan gå ut och plocka jordgubbar och rabarber till frukosten medan blommorna förgyller mitt sinne under tiden blev en tacksamhetslov. 

Ogräset som stör mig blev en tanke om vad man väljer att se i en vacker, ful, fantastisk och hemsk värld. 

Att jag cyklade igenom en grupp personer på vägen till bussen blir en liten utläggning om vuxna som ska samarbeta i grupp. Jag var helt säker på att det var en grupp ungdomar tills jag kom nära och såg att de snarare närmade sig pension och blev nyfiken på varför jag reagerat så. För att de hade en så tydlig (och lite sträng) ledare i täten? För att ungdoms-EM i friidrott börjar idag och jag förväntar mig ungdomar? Kroppsspråket? Träningsoverallerna?

Det är inte det att jag har mer att säga vissa dar. Det är bara det att min hjärna ibland hellre uttrycker sig i text än i prat. Idag är en sån dag. 

Idag kommer min familj hem. De har varit borta hela veckan. Jag har dragit igång en del projekt som är nja… inte helt klara. Hade nog tänkt att det skulle vara klart och bli en överraskning. Men så hann jag ju inte. Och så råkade jag skicka bilderna till Per när jag skulle skicka till mamma. Så det blir ingen överraskning.. Men det gör inget. Familjen får hjälpa till att göra klart istället. 

Ojojoj, nu är jag åksjuk. Jag VET ju att jag inte kan hålla på med telefonen på bussen. Men jag behövde skriva. Nu behöver jag titta framåt. Två dar till semester, yay!

Over and out.