Jag ligger med min son bakom ryggen och funderar över krav. Vilka krav jag ställer. Det är kanske ingen hemlighet eller överraskning att jag inte mår så bra för tillfället. I det här får jag ofta goda råd om krav. Ofta handlar det om att jag inte ska ha så höga krav på mig själv eller om att ställa högre krav på barnen. (Men krav på barnen skriver jag om en annan dag.) Nä, det kanske ligger nåt i det, medger jag skamset. Höga krav på sig själv är ju inte bra, det är ju inget man ska ha. Om man inte vill bli kändis förstås, de pratar ju ofta om höga krav. Men det vill ju inte jag så då är det ju dumt. För det är ju naturligtvis mitt fel att jag mår så här, det är ju klart. Om jag bara ändrar min inställning så ordnar det sig ju.
Men om jag inte vill det då? Om jag vill tro att arbetsuppgifter är tänkt att man ska utföra, och inte något man gör som man vill med? Att de jag möter förtjänar ett schysst bemötande och en hyfsat ok handläggning? Tanken att jag ska förändra världen lämnade jag för sisådär 10 år sen. Tanken att ”göra karriär” skrattar jag numera åt. Nu vill jag ha ett arbete där jag har en rimlig chans att utföra mina arbetsuppgifter, iallafall de viktigaste, på min arbetstid. Jag har varken lust eller tid att jobba mer än heltid. Jag har ingen tanke på att göra dem bättre eller annorlunda än någon annan, i det här läget vill jag bara få det gjort över huvud taget.
Jag har ibland tankar om hur man kan göra saker bättre. Till exempel förbättra samarbete eller rutiner. Men jag har lagt ner alla såna ambitioner. En vän berättade att hen helt tappat all lust med jobbet, allt som var roligt har hen kapat bort för att klara av att förhålla sig till arbetet. Jag vill inte det. Är det att ha för höga krav? Jag tycker att det känns både sorgligt och fel.
Men. Det är ju mig det slår tillbaka på. Det är jag som fått slut på ork. Utmattad. Så det är klart att jag behöver ändra förhållningssätt. Jobba med mig själv. Jag fattar det, även om min ton i texten kan låta sarkastisk.
Jag blir bara så ledsen över det strukturella i det här. Jag är nämligen inte ensam. Just nu pågår ett upprop i vår systerorganisation Socialtjänsten runt om i landet. Överallt berättar socialsekreterare om en ohållbar arbetssituation, brister i kvalitet och strukturproblem. Många är de sjukskrivna och många är de som säger samma sak. De får höra att det är dem det är fel på, att de har för hög ambitionsnivå. Individuella lösningar på strukturella problem. I och för sig inget nytt men alltid sorgligt.
Jag har det inte lika illa som socialsekreterare, jag behöver inte ha ansvar för barn som far illa och ta helg med vissheten att de jag inte hunnit besöka under veckan kan fara illa under helgen. Jag jobbar med vuxna människor som oftast har ett nätverk. Men jag känner igen mig i berättelserna.
Vill du läsa mer om uppropet, sök på ”Nu bryter vi tystnaden” på Facebook.
Jag har även ett gäng andra som jag känner igen mig i. Utbrända kvinnor i 30-35-årsåldern med småbarn, hem och akademiska arbeten. Duktiga flickor, kallar de oss, nästan som ett skällsord. Kvinnor som kämpar för att leva upp till alla krav som ställs på oss, eller som vi ”ställer på oss själva”. Dvs behöver psykologhjälp för att sluta ställa upp på. Att vi ska vara lyckliga, harmoniska, smala, snygga, vältränade, fantastiska föräldrar, ha ett vackert hem, många vänner, göra bra ifrån oss på jobbet, köra en bra bil, äta rätt, använda oss av pedagogiska metoder med våra barn, vara miljömedvetna, politiskt insatta och korrekta, ha ett grymt sexliv, bra på inredning, hög lön och en make som dyrkar oss och lyder minsta vink.
Varför skulle vi komma på att ställa alla dessa krav på oss själva, utan yttre påverkan? Och alla kommer på samma krav? Löjligt. Det är ett samhällsproblem att vi, dagens kvinnor, (och män) behöver förhålla oss till alla dessa krav, och att vi ibland blir sjuka på kuppen. Ändå får vi alla individuella terapier.
Jag har den senaste tiden övervägt nästan varje del av mitt liv. Om vi flyttade/bytte jobb/sålde huset/bytte bil/tänkte annorlunda/tränade mer/sov mer/ osvosvosv. Skulle jag må bra då? Det är ju nåt med mig som är fel.
Jag är småtjock, har ett underbart stökigt hus med ungar som skrattar när jag försöker vara tydlig och konsekvent. Min make lyssnar alltid på vad jag vill och gör tvärtom, vilket jag älskar honom för. Jag skulle aldrig kunna leva med någon som alltid gjorde som jag sa. Jag har ett roligt arbete med fantastiska kollegor. Jag har fina vänner som jag skulle vilja träffa oftare. Jag har en fantastisk familj och fin släkt. Jag är klok ibland och impulsiv eller känslostyrd ibland. Det händer att jag är grinig när jag inte får som jag vill och jag gillar att stryka färdiga punkter på att göra-listan. Jag har ibland idéer som är bra, och andra som är jättedåliga. Jag är frustrerad varje dag och lycklig varje dag. Jag vill egentligen inte ändra mig eller mitt liv. Jag vill få duga som jag är. Få rimliga villkor på jobbet och hemma. Och bli frisk.
