Category Archives: Tankar om livet.

Tankar och funderingar, högt och lågt.

Livet på en dag.

Livet på en dag. Vissa dagar är liksom så. Man vaknar kl 06 av att sonen är törstig. Det visar sig att han har 39 graders feber efter 8 dagar i rad med 38 grader. Stoppar i honom medicin och när vi kommer till doktorn är han pigg och glad. Men har värden som visar lunginflammation. Just efter att jag tillfrisknat från lunginflammation. Som inte smittar?!? Ingen av oss har haft det tidigare. Vad är oddsen???

Efter doktorn blev det hamburgare, ett par ärenden och nåt ”jag ska bara springa in snabbt, jag lovar” och ut med en stor kasse. (Det pigga sjuka barnet kvar i bilen, lugn, ingen socanmälan behövs. Iallafall inte på grund av det.)

Eftermiddagen blev ett jonglernummer av att pyssla om, peppa för att klara att ta penicillinet som var så äckligt att han kräktes upp första dosen tillsammans med dagens hela matintag, och snickra. Ja, snickra. Mamma och jag snickrar en julklapp till Knut. Gissa om våra makar gärna vill vara med. ???? Det var hur roligt som helst och vi är supernöjda. Mycket återstår men vi kom en bra bit. Det blir jättebra! Han kommer att bli så glaaad!! Så nu står den gömd på vår snart byggda övervåning och jag har sågspån i håret och ett leende på läpparna. Just ja, vi måste komma ihåg att köpa dörrar, ringa golv-Ove och bestämma oss för tapeter eller målat i rummen. Och ja, jag vet att det är extremt korkat att snickra, såga och slipa innan lunginflammationen läkt ut helt men så ser mitt liv ut.
Och ja, vi fick i alla penicillindoserna med hjälp av godis, hejaramsor, pussar, kramar, belöningar i form av bokläsning fast det var för sent, avledningar, sylt, smoothie och fil. Imorgon går vi påt igen, tre doser. Tips mottages tacksamt.

Ja, appropå Knut, han ja. Han var med morfar. ”Jag hjälpte morfar att bygga ett hus till veden. De fick det ganska mysigt. Morfar byggde mest” förklarade han medan han gjorde akrobatkonster i kökssoffan under middagen. Han är frisk men speedad och strax under febergränsen. En som är trött, en speedad. Ingen av dem orkar riktigt. Som gjort för konflikter. ????

Sen har vi hunnit spela Uno, få i oss lördagsgodis, diska eftersom den sprillans nya diskmaskinen är trasig, göra brasa, tvätta lite, bygga en flexi-tracksbana runt halva vardagsrummet, spela tv-spel (inkl uppmuntrande ”bra mamma, jättebra för att vara första gången!” fast det är tionde gången man kör den där j***a banan), julpyntat lite mer och naturligtvis de vanliga slagsmålen för att nån dreglat ner nån annans tröja eller nån annan inte laddat ens platta medan man var borta. Och 5-års-niärdummamotmignu och jagtänkerinteätaförniärdummaidioter för att man säger att man älskar honom och vill bjuda på hans favoriträtt till middag. Ja, och så mysstunderna med en film på den laddade plattan och varsin hörlur och kind mot axel eller den där fantastiska spontankramen med de där små mjuka, varma armarna.

Sen så läsa boken ”Snipp och snopp” inklusive leta snoppen eller snippan som står på händerna, har solbrillor, kissar eller är snorig bland jäättemånga snoppar och snippor. Jätteroligt. Och sen söva barn. Den ena somnar på 10 sekunder och den andra tar tiiiiid. Gostid. Eller egen varaifred-tid när de somnar med sin far.

Och nu Så mycket bättre tillsammans med ännu mer lördagsgodis. Medan jag skriver ett blogginlägg i reklamerna. Medan nån snarkar därinne. Och julstjärnan lyser i fönstret. Liksom hela livet. Lite av det ena och det andra. En helt vanlig lördag. Här och nu. Full fart i lugn och ro.

Nu ska jag stjäla en kram av min make innan jag somnar. Ikväll är jag både helt påfylld och helt slut. Så enormt tacksam över hur bra jag har det. Och ledsen för min lillplutt som inte får vara frisk. Livet. ❤

dav

Lösningen på världsproblemen och sömnlöshet

Vad är det där med att man längtar efter sömn mer än nåt annat kl 14-21 och när man väl får sova är det omöjligt? Så himla opraktiskt. Det måste vara hjärnans blindtarm. Bara helt onödigt. Eller den där olyckliga kärleken som man älskar bara för att man inte kan få.

Lungorna känns irriterade och trötta. Jag inbillar mig att jag är tjock i halsen. Bredvid mig snarkar en halvstor med feber och ont i halsen. Som upplagt för hypokondrikern i mig.

Jag känner mig också glad och tacksam för att äntligen vara på benen. Och livrädd för att dra på mig nåt mer innan immunförsvaret jobbat upp sig efter penicillinet.

Men varför kan jag inte bara somna nu då? Vad är det för världsproblem jag måste lösa först? Jag säger var snäll, ha roligt och var ödmjuk. I valfri ordning. Så löser sig nog resten. Så, fint. Då var det löst. Ja just ja, dela med dig också, det är viktigt. Och slåss inte. Kan jag få sova nu?

Tack och godnatt.

 

Snurr i huvudet och sköna insikter

Nyss var jag så trött att jag bara gnällde och knappt orkade stå upp för att borsta tänderna. Nu sitter jag här och det är fullt ös i hjärnan. Vad ska vi ha för golv på övervåningen? Ska Knut få polisstationen i Lego eller Playmobil i julklapp? Var är de där kvittona jag fick av pappa? Betalade jag isolerfirman? Kakel eller våtrumsmatta i badrummet? Ska jag jobba 75, 80 eller 95%? Ska jag prova att lägga mig i sängen? Kan jag andas då? Är det kallt i källaren? Var är vetekudden? Kalk- och järnfilter till vattenbrunnen eller bara kalk? Var ska vi fira jul? Vilket rum ska vi tapetsera först? Kan man ha linoliumgolv i hallen och klickgolv i sovrummet? Eller linolium rakt igenom? Ska jag försöka åka hem imorgon? Orkar jag städa om jag gör det sakta? Är jag kissnödig? Tog jag penicillinet? Håller jag på att få bihåleinflammation och öroninflammation nu? Borde jag åka till vc och ta en sänka imorgon? Var är de där försvunna bankdosorna egentligen? Var passar en basketkorg? Hur ska vi fira Pers födelsedag? Vem är profilen på Stadsteatern som stängts av? Hur kommer #metoo att påverka människors vardag? Ska vi köpa julklappar till de vuxna i år? Hur går det för ”mina” ungdomar?

Jag blir snart tokig av att vara sjuk. Jag vill orka med igen. Vill hjälpa maken som får göra allt nu. Vill jobba. Vill snickra. Vill vill vill. Det är så mycket jag vill. Sova till exempel. Frågan är var. Ska jag sitta kvar i fåtöljen jag sovit i de senaste veckorna eller våga mig på sängen? Stora frågor.

Det märkliga när man ligger så här är att allt fungerar ändå. Visst är man saknad både här och där men allt det där som man tror att ingen annan gör, där man är oumbärlig, det liksom bara löser sig ändå. Jag såg en film Axels lärare lagt ut från gympan i skolan. Där stod Axel och dansade efter instruktioner, med gympakläder, gympaskorna som bara jag visste var de var, glad och trygg. Det är en skön känsla tycker jag. Jag kan bidra och är viktig men världen snurrar även utan mig. Tack vare min asgrymma make, förlåt för allt jag antytt att du inte kan, och mina fantastiska kollegor, ni är bäst!

Nu ska jag göra ett ryck. Toa, dricka vatten, kanske en banan och ett nytt försök att somna. Kanske har jag alla svaren imorgon. Eller så går det fint ändå. Godnatt!

Kusiner

Det är nåt med kusiner. Nåt rosenskimrande. Nåt band. Nåt som osar barndom. Det är ju min kusin liksom.

Jag hör ofta mig själv säga, sådär vid fikabordssammanhang, att ”min kusin” hit eller dit. Jag har flera kusiner som står mig nära i livet fast vi blivit vuxna.

Mamma och hennes syskon var på kusinträff i somras. Tanter och gubbar som inte träffats på många, många år. Och jag märkte på dem att träffen var viktig för dem. Det är nåt med kusiner…

Kanske handlar det om ursprung. Att våra kusiner, liksom våra syskon, är de enda som verkligen förstår var och vad vi kommer ifrån. Eller så är det helt enkelt dem man delat födelsedagskalas, sommarlov, mormors bullar och andra såna där rosa minnen med. Eller så är det magiskt. Ja, nåt är det.

Och jag ser på mina barn. Deras kusiner, och bonuskusiner, slår högst. De ÄLSKAR sina kusiner.

Axel la en arm om varje kusin ikväll när det var dags att planera sovplatser. ”Mormor och morfar kan sova där uppe. Vi, vi ligger i aktern.” sa han med den självklarhet som bara en storkusin kan komma med. (Det betyder skavfötters, för er som inte kan Axelska.) Nu blev det uppdelning storkillar nere med morfar/farfar och en MYCKET arg och besviken lillkille uppe med mormor/farmor. Det blev för trångt med fem personer i sängen. Men för treåringen är det OBEGRIPLIGT hur man kan skilja honom från hans bror och kusin. (Fast innerst inne vet han att det är farmor han behöver för att sova.)

Men mest synd är det om Knut som är hemma och avvaktar om han ska bli sjuk eller inte. Vi vill inte smittas. Men för att väga upp tid med kusiner krävdes både McDonalds, extra fredagsmys, egen tid med pappa och en öppning att få leka imorgon om det inte blir nånting av förkylningen.

 

 

Ganska nöjd ändå.

Korsordsdrottning

Jag varken skojar eller överdriver när jag säger att det slog mig en dag att min mamma har egna behov. Hon har liksom alltid sett till att få sitt i det tysta. För oss barn har känslan alltid varit att vi kommer först. Att vi är viktigast. Om hon har köpt en ny tröja, som jag provat, har det ofta slutat med att jag (kanske efter en tid) fått överta tröjan, eftersom den ju ”sitter så mycket bättre på dig”. (Ja, och så är jag 32 år yngre?!) Om maten varit snål är hon alltid först med kommentarer som ”jag är inte hungrig” eller ”jag åt så mycket till lunch, ta ni”. När hon handlar åt oss får vi propsa på för att få betala. Ja, du fattar mönstret.

Men nu, vid 36 års ålder, har jag hittat hennes svaga punkt. Eller ska jag kanske säga starka punkt. Här finns hennes integritet. Hennes gräns. ”Det här är jag, här kommer du inte in.” Och det gör mig glad och stolt. Hon kommer ALDRIG att frivilligt låta mig vinna i CrossBoss, korsordsspelet vi kör. Inte ens när jag har lunginflammation och är ynklig. Och hon är överlägsen, hon vinner 9 av 10 matcher. Bra mamma! You go! Stå på dig! Låt inte oss ungar ta allt. Det här området är ditt. Jag älskar det! Och dig! Men jag ger inte upp!

Röd är mamma, grön är jag. ????????????

Lunginflammation i listform

De tre bästa sakerna med lunginflammation är (för spänningens skull i omvänd ordning)

3: Ingenting

2: Inte ens nåt litet

1: Absolut ingenting

De tre  sexton sämsta sakerna med Lunginflammation är

1: Att man inte kan ligga ner för då känns det som att man inte får luft. Vilket leder till obekväm sömn, ont på en massa ställen och sömnbrist.

2: Att man inte kan följa med familjen till Eskilstuna.

3. Att man mår så fruktansvärt dåligt så länge.

4. Att luften man andas kliar så sjukt mycket i halsen att man vill gurgla småspik eller sluta andas.

5. Att man, när man äntligen närmar sig sömn inpå småtimmarna börjar hosta och äntligen lyckas hosta loss saker för första gången på fem dar.

6. Att man inte orkar åka och hämta makens paket som nån budfirma lämnat på trappen där det nu ösregnar.

7. Att man är hungrig hela tiden men tappar aptiten så fort man äter.

8. Att man inte kan sova.

9. Att man blir så less på serier att man tycker att Paradise Hotel är ett rimligt program att titta på. (Kanske den mest skrämmande punkten)

10. Att man tycker så hiskeligt synd om sig själv – och har rätt.

11. Att man missade rean på den där snygga jackan.

12. Att man inte kan jobba på länge.

13. Att det vänder så otroligt sakta.

14. Att det känns som att det aldrig kommer att försvinna.

15. Att man luktar illa fast man duschar för man svettas hela tiden.

16. Att man lätt slumrar till mitt i blogginlägg.

Dags att prova lite till med sovandet.

Lasse, lasse liten

Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten. Större än du nånsin tror… sjöng mamma för oss när vi var små. Och jag vet inte. Ibland känns den liten så liten. Som att det är självklart att de två jag känner som besökt Paris i höst gjorde det samma helg och naturligtvis hamnade bredvid varandra på flyget hem. Eller att jag känner två familjer som lägger ut bilder från safari i Sydafrika på samma dag. Pytteliten plaskdamm liksom. Men sen å andra sidan… Det är så sjukt mycket nyheter! Det händer inte mer i världen nu än förr, men vi har aldrig fått det serverat så mycket som nu. Vilket gör oss mer otrygga, men det är en annan diskussion.

Jag läser inte nyheter. Tittar inte på nyheter. Lyssnar på radionyheter nån gång ibland. Och märkligt nog får jag reda på om det händer nåt viktigt ändå. Och resten verkar jag klara mig fint utan även om jag har lite sämre allmänbildning. Men jag tycker att det är ett så kraftfullt flöde av nyheter och politik att jag liksom måste hålla i mig för att inte spolas bort. För i vår tid räcker det inte med nyheter utan för varje nyhet ska en oändlig rad med åsiktsmaskiner tycka till om nyheten och vinkla den åt sitt håll. De sociala medierna är numera mer politiska arenor än just sociala mötesplatser. Det tycker yär synd. Alltså politik är viktigt. Att ta ställning. Att ta ansvar. Att vilja förändra. Men när det är mer dominerande än att leva livet saknar jag meningen med alltihop.

Jag orkar inte riktigt med det där. Jag vill bry mig om mina vänner och bekanta och följa deras liv. Jag vill dela livet med dem som står mig nära. Jag vill göra världen till en bättre plats, det vill jag verkligen. Men jag tror inte på att jag ska bära hela världen på mina axlar, vilket ibland kan bli känslan när man först läser en nyhet och sen matas med tio perspektiv på hur man borde tycka, tänka eller agera utifrån nyheten.

Ibland längtar jag efter den där by-grejen. Att ma.n möts vid brunnen och där byter man nyheter. Att man har en begränsad skara att hålla koll på.

Ikväll rensade jag mitt flöde från åsiktsmaskiner, proffstyckare eller vad man nu vill kalla dem. Och gör min värld lite, lite mindre igen. Eller större?

Det tål att tänkas på! Godnatt!

Pippi är också skör ibland

Att vara stark, vad är det egentligen? Vi pratar om människor som starka eller inte, särskilt tjejer. En stark tjej är en komplimang. För att hon är nästan som en kille? Eller varför då? Och vad är de andra tjejerna då, som vi inte kallar starka? Svaga? Eller ”bara” ”vanliga” tjejer?

Jag har ofta fått höra att jag är stark. Vilket jag inte alltid förstår.

Vissa dagar känner jag mig som Pippi Långstrump, skicka på mig Prussiluskan, Kling och Klang bara så leker jag med dem!

Andra dagar är jag skör. Då krävs mer viljestyrka och aktivt fokus för att orka de vanligaste saker, som att hänga en tvätt eller ringa ett samtal. En liten fis bara, utan mycket till styrsel. Hudlös. Spontant känner jag mig starkare på Pippi-dagen men det är ju först på den sköra dagen som styrkan behövs.

Idag har jag varit både och. Pippi delar av dagen och den där fisen andra delar. Men jag har samlat mig, fokuserat och laddat om. För att sen låta fisen få sin plats, under en filt i soffan. Filten som den där extra huden jag saknar just då.

Idag är jag så medveten, något jag kan känna mig extremt tacksam över. Jag vet vad jag behöver i de olika lägena och kan oftast se till att jag får det. Eller vänta på att få det senare.

Idag fick jag det jag behövde av min grymma make, av mitt jobb och mina fantastiska kollegor och av de där fyra små varma armarna som hållit sig vakna tills jag kom hem. Och av att få grina till Greys Anatomy utan att skämmas. Och nu är Pippi tillbaka. Kasta hit några Prussiluskor så ska jag visa var skåpet ska stå. ????????????????

Men stark? Ja, ibland. Och svag ibland. Skör ibland. Lekfull ibland. Fokuserad ibland. Rolig, trött, ambitiös, slarvig och så vidare och så vidare. Som alla människor. Nu mest trött. God natt!

Här och nu

Lugn och ro. Här och nu. Ett andetag i taget. Så enkelt och så sjukt svårt! Men den här helgen har jag iallafall glimtvis fått till det. Som när jag skällde ut Per och gav honom all den där skiten som han inte förtjänade i det stora hela. Men just där och då. I nuet, eller dået, förtjänade han det. Och jag, hur ska jag uttrycka det, gick in i mig själv och bejakade min känsla och lät känslan uppfylla hela mig… och hela huset. Stackarn. Som tur var föll jag ur min tillfälliga mindfulness och tänkte lite mer på dåtid och framtid och insåg misstaget.

Skämt åsido, jag har fått till några guldglimtar också. Som att Knut lärde sig det där sista för att kunna cykla själv. Så att han och Axel kan gå ut och cykla ihop. Själva. Jag var där. Bara där. I stunden.

Och att Knut började det där han längtat efter, att ha en kompis i närheten att leka med. Han cyklade bort till sin kompis som om han aldrig gjort annat. Underbart.

Eller den lilla skogsturen igår med grabbarna. När de letade svamp som besatta, de som aldrig varit intresserade förut. Guld.

Eller att Per och jag lagade mat ihop, så att vi har några middagar klara i veckan och lite luncher till våra snickarpappor. Mysigt. Vi har inte haft lust att laga mat på evigheter.

På minussidan ligger att jag har asont under ena foten, misstänker hälsporre efter lite googlediagnostisering. Och att den där jäkla huvudvärken gått och kommit. Men på plussidan hamnar att jag hittat en akupunktör och inlett behandling så snart borde det vara ett minne blott.

Och min kusin. Hon hamnar alltid på plussidan. Att jag äntligen tog mig tid och ringde.

Jag hängde inte upp krokarna i badrummet. Eller bar in fler lådor i förrådet. Inte Per heller. Men det löser sig nog.

Nej, jag måste säga att helgen varit fin. Jag har ju hunnit med tända ljus och kostymfilm också. Och loppis. Livet är gott. Här och nu. (Fråga mig inte imorgon bitti, då önskar jag nog att jag gjort här och nu lite kortare.)

Godnatt!

Att ligga här och duga

Kan vi inte bara fatta att vi duger? Hur svårt ska det vara? Några irriterande exempel från dagen:

Två pappor på en filt på simskolan. De skryter för varandra om vilka fantastiska pappor de är. Vem som fått sitt barn att komma över sina rädslor med hemsnickrade terapier och vem som läser djupast intellektuella böcker med sitt barn. Samtidigt i vattnet får ledarna tjata, varna och slutligen separera barnen ifråga för att de inte lyssnar utan pratar och stör oavbrutet. Jag vill bara säga ”men lugn pappor! Ni har jättefina barn! Som duger! Liksom ni! Sluta försöka få dem till nåt de inte är genom att vara nåt ni inte är! Häng med på vad som händer i vattnet istället och hjälp barnen att fokusera istället!”

Sen en rad konflikter med mina barn där de tävlar om vem som är bäst. Vem som får mest uppmärksamhet och vem som förtjänar den bäst. Det gör mig extra ledsen att jag inte bara kan banka in det i dem. ”Ni duger!! Jag älskar er båda oändligt mycket! Ni behöver inte tävla eller förtjäna min uppmärksamhet! Ni är älskade!” Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger det, de slutar inte att tävla.

Och så tidningsrubriker. Osäkra, coola kändisar som älskar publiciteten eftersom den ger dem en känsla av att faktiskt duga. (Det finns säkert gott om folk som inte lever upp till mina fördomar om kändisar.)

Och så jag själv på soffan. Efter en tids extra ansträngningar att få kläderna i garderoben att sluta krympa känns det extra viktigt att äta rätt. Men just ikväll krävde kvällsmyset tre stora Tobleronebitar pga mensvärk och annat. Och där ligger jag. Myser, tittar på kostymdrama och äter choklad. Och har det hur bra som helst. Om det inte vore för det där att jag inte duger. Lite för tjock, lite för dålig självkontroll. Och inte lägger jag mig i tid heller.

Jag fattar. Jag måste lära mig själv att jag duger innan jag kan lära någon annan. I synnerhet mina barn. Men det är ju så svårt! Jag vet att jag duger på de flesta plan. Har ett självförtroende som jag har som en stadig grund. Men det finns gropar både här och där.

En kväll för ett tag sen la jag mig nöjt i sängen på kvällen och rabblade upp för min kära make allt jag presterat under dagen och sökte beröm av honom. Men det fick jag inget. Istället sa han nöjt: ”ja, och här ligger jag och duger”. För det älskar jag honom. Han ger mig ingen näring i mitt självnedvärderande tjafs.

Nä, nu ska jag sova. För här ligger jag och duger.