Category Archives: Tankar om livet.

Tankar och funderingar, högt och lågt.

Tåget har gått

Jaha. Klockan är 02:01 och jag har inte somnat än. Inte Per heller. Knut somnade äntligen för nån timme sen och snarkar gott bredvid mig. Men våra sömntåg har gått! Var så trött hela dagen, och nu är jag pigg. Typiskt.

Kan passa på att lämna en rapport.

Vi har det bra. Sommar, sol, bad och båtar. Kvällsmacka med egenfiskad nystekt strömming. Typ det godaste som finns.

Idag fick vi datum när vårt hus ska vara klart. 23/8. Om två månader. Som kommer att gå hur snabbt som helst. Spännande och skönt!

Fåglarna kvittrar utanför. Brukar de inte vara tysta den här tiden? Eller är det ljuset som håller dem vakna?

På temat funderingar har jag även

– Varför är mat så mycket godare på natten när vi mår bättre av att äta den på dagen?

– Varför är man bara sugen på skitmat när man är sjuk och borde längta efter vitaminer? Kroppen är ju så smart annars.

Det var det hela. Tror att en eftersläntrande sömnvagn är på väg. Bäst att hoppa på.

Godnatt!

Denna dagen ett liv

Just nu händer det så mycket på en gång att jag blir alldeles fylld och matt på en gång. Att gå sista gången uppför gången till dagis… Eftersom jag hade tre stora blommor i famnen och inte såg och var rätt känslomässig och sjunken i minnen glömde jag den stora stenen på stigen och ramlade pladask. Skrattade och svor högt i min ensamhet på gården. Blommorna klarade sig och jag fick gå in och kramas och gråta lite. Så har det fortsatt. Avslutningar och avsked till höger och vänster som avbryts av telefonsamtal från grävare som håller på med grunden till vårt hus. Framtid och dåtid i en mix och vi glömmer nutiden såsom att barnen behöver kläder till kalasen eller att vi behöver äta ibland.

10 år har vi bott här. I staden som sträcker armarna mot skyn, som Kent sjunger. Våra kanske mest omvälvande 10 år. Vi har gift oss, fått våra barn. Träffat fantastiska vänner, köpt och sålt vårt första hus. Fått våra första syskonbarn, gått igenom kriser, glädje, sorg. Arbetat och lärt oss. Utvecklats. Fått våra (nåja, Pers) första gråa hår, och våra första skrattrynkor. Livet.

Som vanligt sköljer en våg av tacksamhet över mig. Tack för att jag har haft det så bra!

Nu går resan vidare. Mot trygghet och äventyr i samma steg. Vi har ingen aning om vad vi gett oss in på, men är fast förvissade om att det kommer att bli bra.

Tack Eskilstuna! På återseende! (Så lätt blir ni inte av med oss!)

Saker som hänt sista veckan som jag knappt hunnit ta in:

– Utsikten från toaletten i stugan vi hyrt sista månaden – a.k.a. skogen. Fantastisk.

– Vi firade fem år som gifta igår.

– Urdraget batteri med tillhörande räddningsinsats på Ica Ekängens parkering igår.

– Hur många fina människor vi lämnar – aj i hjärtat!

– Att vårt hus kommer att stå på vår tomt om mindre än tre veckor.

– Att barnen faktiskt lämnar den enda hemstad de haft.

– Att barnen bjöd på kalas på studenthelgen och med kort varsel och 14 av 15 bjudna barns föräldrar får ihop det och dyker upp! Vilka kompisar!

– Osv osv osv. Det maler i huvudet. Vill ni mig något de närmaste dagarna så hittar ni mig i ett mörkt rum utan intryck. ????

”Vi kommer ju att få mobiler NÅN GÅNG och då kan vi ju ringa till varandra!”

Tack. Tack. Tack. Over and out.

Hemligt

Alltså, nu är det dags igen. Veckan då man ska uppmärksamma bröstcancer. Cancer är i särklass det obehagligaste jag vet. Många kvinnor drabbas av just bröstcancer. Och för att uppmuntra folk att donera mer till forskning för att vi ska knäcka gåtan om detta vidriga så uppmärksammar vi det extra en vecka om året. Hur gör vi då det? Jo, genom årliga återkommande HEMLIGA mail som kvinnor skickar till kvinnor. Sen ska man lägga nåt kryptiskt på sin sida på Facebook, i år är det ett hjärta. Tidigare har vi uppmanats välja en av några obehagliga statusar typ ”jag åt bajs till frukost” och alla som gillar eller kommenterar uppmanas göra detsamma, skriva färgen på våra underkläder eller annat kreativt småkul.

???

Ursäkta, jag är ju lite trög som ni vet men jag fattar inte. Jag fattar inte grejen. Kopplingen. Hur kan vi få bröstcancer att handla om sex? Eller en spännande hemlis systrar emellan? Eller bli en kul grej att uppmärksamma? På vilket sätt minskar bröstcancer av att vi skickar hemliga meddelanden till varandra på Facebook där det inte står en rad om att skänka pengar? Varför vill vi inte att män uppmärksammar bröstcancer? Går vi inte i samma fälla som alltid när vi begränsar det här till en ”kvinnofråga” som vi inte pratar högt om utan skickar i meddelanden kvinna till kvinna? Jag blir så trött. Jag HATAR bröstcancer. Och jag tänker inte hymla med det på något sätt. Jag känner med alla som drabbas, och önskar att forskare snart lyckas lösa gåtan.

Jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna, jag har fått dessa meddelanden från alla håll och kanter. Jag tycker att ni alla är fantastiska kvinnor och jag stödjer kampen. Genom att skicka pengar och skrika ut det. Här är Bröstcancerfonden. De stödjer både forskning och drabbade och deras familjer, sprider information mm. Man kan både swisha och sms:a pengar. Gört idag!  https://www.bro.se/subpageB.asp?nodeid=72582

Här är en bra länk med information om bröstcancer. https://www.cancerfonden.se/om-cancer/brostcancer

Upphämtning

Åh, nu har jag glömt igen. Att skriva. Att jag mår bra av att skriva. Att det får mig att tänka, reflektera, få perspektiv. Nu är det dags att skaka liv i bloggen igen.

Idag har vi varit på Naturhistoriska riksmuseet. Alla borde någon gång i livet få gå på naturhistoriska tillsammans med en 7-åring. En som studsar framför varje monter, ivrigt slukar allt han ser. Som muttrar ”nej, jag vill inte gå och göra nån tävling, jag vill veta all fakta” och står kvar och lyssnar på hajföredraget länge. Som drar och sliter i en ”mamma, TITTA!! Mamma, läs vad det står!! Mamma, se!!!” Det är fantastiskt. Jag önskar att våra vuxenkroppar hade orkat gå på stengolvet flera timmar till. Och att lillebror inte fått så ont i magen att han inte orkade gå. Men ändå, fantastiskt. ❤

Sen sånt där skönt spontanhäng med min lillebror och hans fina sambo. Mat på kvarterskrogen och en fin men kall promenad. Tina upp över en kopp te. Livet. ❤

Jag har nu varit på lite arbetsintervjuer och jag har ganska gott hopp om ett jobb. Det är märkligt hur mycket man hinner känna på en timme med en arbetsgrupp. Ibland känns det helrätt och ibland grumligt. Jag ska göra vad jag kan för att lyssna på magkänslan har jag bestämt mig för. I det här fallet finns en klar favorit. Så håll tummarna att den arbetsgruppen delade min magkänsla. ????

Så några husmorstips. Jag vaknade i natt och hade ont i tandköttet. Hade väl rivit fram några bacillusker med tandtråden eller nåt. Jag letade efter munskölj utan framgång. Googlade då huskurer och fann och provade följande. En tesked bikarbonat i ett halvt glas vatten. Sköljde runt detta i munnen. Sen körde jag en tesked kokosolja i munnen och sköljde runt mellan tänderna i typ 10 min och spottade ut (i soporna, oljan stelnar ju i rumstemperatur). På morgonen var problemet borta. Har fortsatt under dagen idag och jag måste säga att jag är imponerad. Igen. Bikarbonat och kokosolja är mina nya bff. Fick tips om att blanda de båda för en utmärkt skrubbcreme – funkar perfekt! Och nu låter jag som en reklamfilm. ????

Just ja, jag var hos sjukgymnasten häromdagen. Jag har haft asont i axeln ett tag och hade äntligen fått en tid hos sjukgymnasten. (Här var tyvärr kokosolja och bikarbonat inte tillräckligt.) Kommer dit och träffar en ung tjej som inte kan ha jobbat så många sekunder efter utbildningen. Min snabba (be)dömning bekräftades att jag knappt kände hennes händer när hon tog i mig. (Våga ta i för tusan jag går inte sönder!!!) Jag satt ändå lydigt kvar och fick med mig ett träningsprogram med några enkla övningar. Jag satt och funderade på att gå tillbaka till naprapaten igen efter det här fiaskot. Kom hem, gjorde övningarna och efter ett dygn var jag smärtfri. Alltså, jag har ju varit i hennes sits! Där man bara vill skrika ”det är inte min ålder som avgör min kompetens!! Lyssna på vad jag säger för bövelen, jag vet vad jag pratar om!!!” Och ändå dömer jag. På bara ett par sekunder. Nu var det sådär skönt igen. Fördomarna kastade rakt i ansiktet. Bara att börja om, tänka om. Tack. Och skärpning!

Mitt liv går i nån slags cykel. Och de senaste dagarna har jag känt mig skör. Jag gör det ibland. Som de flesta antar jag men det pratar vi alldeles för lite om. Men jag har varit i för mycket ett tag utan att ge mig själv den där återhämtningen jag ju vet att jag behöver. Motion, tid ensam, att skriva och att bara vara. Då tar energin slut och huden blir tunnare. Så igår var jag och badade ihop med grabbarna. Och jag vågade åka vattenrutschbanan som jag tvekat inför tidigare. Det var grymt! Efteråt var huden tjockare igen. Lite adrenalin kan verkligen göra skillnad. ????

Några fina saker jag sett på sistone och känt mig tacksam över:

Att min pappa fortfarande lägger en kudde under madrassen så att barnen inte ska rulla ur sängen, fast de är 4 och 7 och inte ramlat ur sängen på flera år.

Att min mamma planerat maten utifrån vad jag tycker om, och fortfarande kämpar att förstå sig på vad jag kan äta och inte fast det är nästan omöjligt att begripa.

Att min man tar hand om sig för att orka med oss.

Barnen imorse. Axel: Förlåt att jag slickade på dig. Knut: Ok. Förlåt att jag slog dig. Axel: Jag vill kramas. Knut: Ja! Jag älskar att kramas!!! (De där 647 slagsmålen efter detta gör liksom mindre när såna där ögonblick dyker upp emellan.)

Barnen i kväll när Axel surade för att han inte fick spela mobilspel och Knut verkligen ansträngde sig för att förstå hur han kände. Och Axel försökte förklara, även fast han var sur, hur det kändes. Jag är så tacksam för att de kan sätta ord på vad de känner. Bättre än många vuxna. K: Vad äre Axel, har du ont nånstans? Eller är du arg? A: Nej, jag är deppig för det där. K: Deppig? Jag: Axel är ledsen för att han inte får spela. Han tycker nog att det är tråkigt.  A: Nej, inte ledsen, jag är mer arg. K (nöjd): Jag visste att du var arg!! A: Inte bara arg, liksom deppig. K: Ok. Vad ska vi leka sen?

Och förstås – all kärlek som Stockholms befolkning får och ger varandra efter terrordådet i fredags. Vilken fantastisk kraft när det gäller! Det märks att Sverige är ett land med en blandning av människor. Människor som aldrig upplevt krig eller terror, som ändå vägrar låta sig knäckas. Människor som upplevt vidriga krig och förändrade livsvillkor och ändå står fast. Människor som vet vad som behöver göras – av instinkt eller erfarenhet. Människor som vågar ta emot hjälp. Fantastiskt.

Och sist men inte minst. Våren!! Alltså!! Som en kram kommer den till slut. Blommor, knoppar, antydan till löv på träd och buskar, fågelsång och sol. Leenden, människor som kommer ut och glädjen, gemenskapen. Äntligen! Vi klarade det! I år igen! Heja oss liksom!!

Imorgon ska jag gå en lång promenad. För att jag behöver det. Men först sova.

Godnatt!!

 

Ord om det som saknar ord

Ibland skakas livet om. Sådär plötsligt. En hockeytackling från ett oväntat håll. Och man lämnas kvar med en känsla av raseri över livets orättvisor, tillsammans med en tacksamhet och ödmjukhet inför allt man har. Idag är en sån dag.

Jag fick höra om en mamma, en syster, dotter, fru, vän. Hennes liv tog slut igår. Alldeles för tidigt. Barnen måste växa upp utan sin mamma. Det finns inte ord som kan beskriva vad familjen runt henne går igenom just nu och under en lång tid framöver. Jag skrev just ett meddelande att jag finns om hjälp behövs, om stöd behövs. Men det är ju just det. Ingen kan göra något. För det värsta har hänt. Oåterkalleligt.

Idag ska jag njuta av att jag är frisk, vara tacksam över allt jag har och känna ödmjukhet. Jag tänker på henne som nu får vila från sin sjukdom och på hennes familj som går igenom helvetet på jorden. Inget annat.

Mormor

Så har hon äntligen fått frid. Vår lilla mormor. Jag tänkte först skriva min, men ändrade mig. Vi är många som härstammar ifrån henne. En hel klan. Och jag tror att det var för oss alla som hon blev kvar så länge. Hon var tvungen att se att vi hade det bra allihop först. Att vi går åt rätt håll.

Mormor har alltid varit nyfiken. Så länge jag har levt har hon haft nedsatt hörsel. Men hon har ALLTID hört det som sagts med låg röst för att hon inte skulle höra. Och hon har alltid haft koll på oss. Vilka vänner vi haft, vad deras föräldrar jobbar med, vem som bor granne med vems syster och vem som skilt sig och varför.

För ett antal år sedan vaknade hon en morgon och var blind. Och så fortsatte hon att vara. Hon kunde därför inte bo kvar i sin lägenhet utan fick en plats på ett serviceboende. Och naturligtvis hade hon snart hela personalstyrkan att hålla reda på, med deras familjer, var de bodde och så vidare. Hon lät sig inte hindras av att hon inte såg dem eller inte alltid mindes vad  de sagt, hon frågade om tills hon mindes.

Det där med att inte låta sig hindras har varit ett av mormors ledmotiv. Hon har liksom alltid gjort på sitt sätt. På gott och på ont. Ibland har vi krockat. Generationskrockat kan man säga. Det har påmint mig om vilken skillnad det är att växa upp nu, jämfört med för hundra år sen. Ja, hon blev nästan hundra. Kvinnans roll i samhället, teknikens utveckling och barnens roll i samhället är bara några av de många områden hon fick se förändras totalt.

Något som aldrig förändrades var burken i garderoben. Min farmor hade en skål på bänken som det alltid var godis i. Mormor hade en polkarandig plåtburk i garderoben och blev lite irriterad när vi frågade om vi fick ta ur den. Det var liksom hennes, medan farmors skål var vår. Jag är totalt lik mormor på den punkten. Jag har mina hemliga gömmor som bara är mina jag med. Because I´m worth it! Precis som hon.

Mormor var sträng. Hon tyckte inte att vi skötte oss. Inte när vi var små. Sen när vi blev vuxna och fick barn ändrades det. Då förstod vi varandra så mycket bättre och kunde mötas på ett helt nytt sätt. Jag såg hennes liv med nya ögon. Tre barn i tät följd, morfar som jobbade borta mycket, många flyttar på grund av hans arbete. Hon var den som fick familjen att fungera på markplan. Se till att alla fick det de behövde och anpassa sig lagom mycket på nya platser. Och hon såg vår strävan och trötthet. Hon brydde sig om oss och de omkring oss. Frågade om dem som inte var med. Hon kunde fråga mig om mina bröders vänner som de haft för många år sen. Hon hade bättre koll än mig, trots avstånd och sällsynta möten. Och hon hade alltid rätt.

Mest av allt ville hon följa våra barn. Känna på dem när hon inte längre kunde se dem. Förstå vilka de var, vad som skilde dem åt och vem de var lik. Och vi ska här nämna att vi alltså är 11 barnbarn och typ 25 barnbarnsbarn (om jag inte räknat fel). De flesta av barnbarnsbarnen har hon inte sett men ändå haft koll på. Mormor hann till och med få barnbarnsbarnbarn. Det ni!

Jag har några minnen jag vill avsluta med. Till att börja med mormor på cykel. Hon for fram med sin röda fara, hon älskade att cykla fort. När hon sedan de sista åren gick med rullator skulle även det gå fort såklart. Det gällde att hinna med!

Mormor har ett ljud. Alla som kände henne vet vilket. Ritsch, ritsch, ritsch. Tidigt på morgonen måste det vara. Hon bakade mormorsmackor, en särskild sorts bröd som är himmelskt gott. Det bakas med en sån där taggig kavel, därav ljudet. Det kommer med en doft och en trygg värme från ugnen i köket. Barndom.

Mormor med hockeyhandskar och klubba som skrattandes försöker ta bollarna som Anders skjuter på henne. Anders hade en tidig besatthet av hockey, vilken gick över sen (tack och lov). Han tvingade då oss alla att spela med honom. Inklusive mormor. Med städrock, förkläde och mjöl i håret. Underbart. Precis så vill jag minnas.

”Nu sen jag blev ensam” sa mormor ofta, och refererade till att morfar gått bort kanske 17 år tidigare eller så. Jag som var bebis när han dog såg det ju alltid som en hel livstid sen. Hon såg tiden efter morfar som kort. Det var liksom en transportsträcka tillbaka tills de skulle ses igen. Det är en fin kärlek. Igår var det 35 år sedan morfar gick bort. Och kl 5 i morse fick de förenas igen.

Fast samtidigt kommer hon att vara här, och kanske redan är det då datorn dog utan den förvarning man brukar få innan den dör precis då jag skrev stycket om att vi ibland bråkade. (Jag vill inte heller minnas det så. När jag blundar känner jag bara lukten av mormorsmackor, hör ljudet av ditt skratt och känner din kram.)

Hejdå mormor! Vi ses igen!

Baby goodbye

Jaha, så är den sista dagen av 2016 här. Jag sitter här och bloggar i mitt hus med öppen planlösning och dricker min morgonsmoothie som jag mixat vid köksön och njuter av att något SÅ NYTTIGT (med linfröolja, proteinpulver, linfrön, havregryn, havremjölk och frukt) också råkar vara gott. Strax intill sitter fyraåringen och streamar barnprogram från Viaplay från sin egen surfplatta till tv:n. (Eftersom vi mest streamar så har vi inget tv-abonnemang. Naturligtvis inget fast telefonabonnemang heller.) Han gruffar lite eftersom mixern låter och stör honom. Huset stinker av bacon som maken stekte för en stund sen. Öppen planlösning ja.

Vi håller på och ska bygga vårt eget hus. För det är ju lika billigt som att köpa ett gammalt märkligt nog. Och då vill man ju hellre ha nytt och få välja AAAAALLT själv. Fast husen ser likadana ut i slutändan ändå. Men det är ju VI som valt knopparna på skåpluckorna.

Jag förbereder kvällens nyårsfirande med vänner. Eftersom vi 2016 ÄNTLIGEN börjat tänka på djuren och miljön på nyårsafton så har jag köpt thailändska lyktor att skicka iväg istället för raketer som var obligatoriskt under min uppväxt. (Och man hade ju inte råd med de finaste utan det var mest fjuttar och ljud och så stod vi alla och sa ”ååååh” och ”aaaaah” och tittade avundsjukt på de STORA fyrverkerierna en bit bort.)

Huset värms upp av en luftvärmepump som tyvärr installerades innan man förstod sig på luftvärme så att den sitter uppe vid taket. Värme stiger och därför tar sig värmen inte riktigt ända ner till golvet. Men på loftet, som ju naturligtvis ingår i den öppna planlösningen, är det skitvarmt.

2016 har ett stort antal stora berömda personer gått bort. Freddie Wadling sörjer jag mest personligen. Märkligt är det att så många gått bort under samma år. Många tycker att 2016 varit ett skitår. Det är möjligt. Miljoner människor på flykt i Europa, framfart för främlingsfientliga åsikter och partier, tiggardiskussioner, en frustrerande jämställdhetsdebatt där jämställdheten verkar gå bakåt och USA:s märkligaste val i historien.

Jag kan ändå inte tänka på 2016 utan tacksamhet. Jag är så oerhört tacksam över så mycket i mitt liv. Min man. Mina barn. Mina föräldrar och syskon och övrig släkt. Att jag har världens roligaste jobb. Att vi är friska och att det går bra för mina barn på skola och förskola, att de trivs med sina liv. All hjälp jag fått under året från olika håll. Som Robbie Williams säger ”I am beautiful, I am powerful, I am free”.

Inatt låg jag och lyssnade på stormen som ven utanför. Den väckte barnen som kom in till oss. Så vi låg som makrillar alla fyra i vår 160 cm breda säng. Då funderade jag på vilket omtumlande år vi haft. Vi har fattat ett av de där stora besluten i livet. Att byta stad. Byta liv på ett sätt. Ge upp saker vi tycker om och komma ifrån saker vi inte tycker om. För att få något vi saknar. Och torktumlaren fortsätter under 2017 för att så småningom landa i drömmen, hoppas jag. Hittills är resan spännande och känns bra. Vi har tagit de första stegen. Sålt vårt hus och köpt en tomt. Beställt ett nytt hus. Kastat oss ut i ovissheten att inte veta var vi ska bo fram tills det nya huset är klart. Modigt säger vissa, puckat tänker andra. Vi får väl se. Än så länge allt väl.

Fyraåringen leker att han är en bebis. Hans nalle ska visst gå och sova. Per och Axel är och åker skridskor. Jag ska ta ett bad innan de kommer hem och det blir full fart igen. Ute är det gråväder. Jag undrar om det blåser för mycket för de där lyktorna ikväll. Och så läste jag att om de landar på en åker som odlar foder till korna så kan de dö. Det vill jag ju inte. Jag vet inte riktigt jag. Hur man än vänder sig har man ändan bak och stör naturen med vår livsstil. På ett sätt är allt som det alltid har varit. Precis som det ska vara kan nån tycka. Inte jag. Det är mycket jag vill förändra under 2017. Och förmodligen under resten av mitt liv. Såsom att ta hand om mig bättre och äta mat jag mår bra av, att prioritera miljön i min livsstil och välja mat och produkter som är bra, att röra på mig för att bli piggare, friskare och leva ett längre liv för min egen och mina barns skull, att älska mina valkar och celluliter eftersom de är en del av min fantastiska kropp som gör så mycket bra och klarar så mycket, att dansa mer, att skratta mer, att hitta ett förhållningssätt till svåra frågor som jag brottas med, att sova bättre på nätterna. Ja, för att nämna några. Livet är en utveckling. Låt den ta oss med in i 2017. Ett år jag både bävar inför med all ovisshet och alla avsked, och längtar till så pass att jag har svårt att bärga mig.

Gott Nytt År!!!

Mina tankar i Nice

Idag finns inga ord. Igen. Terroristattackerna har nu blivit så många att man blir avtrubbad. Jag kunde med lätthet diskutera morgondagens planer och annat neutralt med Per under nyhetssändningen nyss när bilder på döda, sårade, chockade och förtvivlade människor rullade förbi. Jag vill inte bli avtrubbad. Men jag vill inte känna heller. Det gör för ont att tänka sig in i offrens familjers situation. Jag såg bilden på en ensam övertäckt kropp på gatan med en docka bredvid sig och höll på att bryta ihop. Ursäkta språket men fy fan. Det är så fruktansvärt att ord saknas.

Jag har nu länge varit arg, ledsen, rädd, dömt och hatat. Jag tror att jag måste tänka om. Jag behöver förstå. Vad är det som får en kille i min ålder, utan känd psykisk sjukdom eller störning att döda ett hundratal personer? Vad är det som får unga människor som bor i Europa att ansluta sig till IS och offra sina liv? Vad är det som händer? Vad kan IS erbjuda dem? Vad är det de saknar? Och hur kan det stoppas?

Spontant tänker jag på andlighet, meningsfullhet, tillhörighet och sammanhang. Bland socionomer pratas ofta om KASAM, så ofta att det på utbildningen var ett stående skämt. Men ju längre jag jobbar, desto mer övertygad blir jag. Det handlar fasen nästan alltid om det. Känsla av sammanhang. Det är grundläggande för alla människor. Vi behöver höra till, höra ihop, ha något att göra, ett syfte, meningsfullhet, ett sammanhang.

Och har man inte det i livet kanske det är en tröst att man kan få det genom döden? Inte vet jag. Jag har inte varit där. Men jag tänker göra ett försök att förstå. Jag tror inte att jag blir mindre förtvivlad, men det är iallafall en väg vidare. Alla andra tankar har jag redan tänkt. Utan att det förändrat någonting. Vi får väl se.

Midsommar i februari?

Midsommar. Borde vara den trevligaste högtiden på hela året eftersom vi firar sommaren som vi ju älskar högt. Och vissa år är även jag feberyr och vill fira med pompa och ståt. Sill, femkamp, svindyra jordgubbar, nattbad och kransar i håret. Men för det mesta blir jag mest trött. Alltså inte negativ-trött utan mer sömnig-trött. Jag tittar på bilderna i nyhetsflödet på femkamper, dukade bord, jordgubbstårtor och nubbeglas. Och jag vill bara sova. Märklig reaktion! Annars blir jag ju glad när andra delar fina saker. Men nu känner jag mest ”oj, att de orkar!”. 

Det är samma grej med nyårsafton för mig. Jag orkar liksom inte. Det är den här ”nu ska vi ha roligt för det är ju ändå midsommar”-grejen. Jag vet inte, jag tycker att en spontanfest i oktober ofta är roligare och behövs mer. Lite konstruerat kanske. Sommaren är liksom så fantastisk redan som den är, den behöver inte piffas upp. Lite som jag känner med att sätta konstverk på redan vackra platser (i Eskilstuna har vi en sån trend nu). Onödigt liksom.
Jag vet att jag låter som en gnällkärring – det är min inre tant som talar igen. Det är ju aldrig onödigt med fest! Och det är ju roligt att träffas! 

Ja, absolut. Jag vet att jag har fel. Det är kanske bara lite för mycket just nu. Nästa år är jag kanske den som möter gryningen nybadad och med kransen på sne. Eller också ser jag en film och äter popcorn -igen. 

Kan vi inte flytta den här fantastiska högtiden till en tid då den behövs, och då det inte är så stressigt med allt annat. (Att njuta av sommaren och så.) November kanske? Eller februari?