Category Archives: Tankar om livet.

Tankar och funderingar, högt och lågt.

Mera liv

Att hänga med en femåring en fredagkväll kan innebära att man får leta efter hans skor i 20 min på Intersport eftersom han gömt dem men glömt var. Eller att han plötsligt måste sträcka ut tårna när han ska sova. Det gör man tydligen lättast med huvudet på golvet, kroppen i sängen och fötterna på kudden. Eller att man måste äta en nachotallrik kl 21:30 när man inte kan sova. Eller att man måste hoppa upp ur sängen och göra ett glädjeskutt när vi pratar om att vi får besök imorgon. Eller att man måste planera sin morgongymnastik i detalj. Eller att de tre minuter innan maten är klar innebär en möjlighet till hopp på studsmattan, rollek med brorsan och eventuellt en cykeltur.

Det går inte att säga att han har fel. Livet är liksom mycket mer i hans ögon eller i hans sällskap. Kanske lite krångligare ibland. Jag önskar att mitt tålamod räckte hela vägen.

❤

Såklart.

 

Kampen med soporna

Har du tänkt på hur mycket onödigt lidande vi ägnar oss åt? Alltså, lidande är ju ett kraftigt ord, jag är mer ute efter onödig energiåtgång. Oro och sånt. Som jag och soppåsen. Jag HATAR att byta soppåse. Jag väntar in i det sista, när den är översvämmad, kladdig, luktar illa och är ännu jobbigare att byta. Jag hoppas att Per ska tröttna innan mig och byta. Skjuter upp. Och drar mig för att kasta saker eftersom påsen är full. Så tex står gammal mat kvar lite extra länge i kylen tills vi bytt påse. Idag var en sån dag. Vi hade haft den där irriterande fulla soppåsen i flera dar. Jag suckade, muttrade och hade irriterade tankar tills jag gav upp, knöt ihop påsen och gick ut med den. De få stegen till soptunnan möttes jag av solsken, värme, fågelkvitter, frid och frisk luft. Det var ju inte ens lite jobbigt. Jag var på tusen gånger bättre humör när jag kom in igen. Som vanligt. Och nästa gång soppåsen är full kommer jag att skjuta upp det igen. Och lida. I onödan. Eller kanske lär jag mig nåt av det här inlägget och bara byter den istället för att reta mig, vänta och gruva mig. Men soppåsen är ju en av tusen såna grejer i mitt liv. Borsta tänderna, ringa vissa samtal, betala räkningar, deklarera, byta glödlampor, listan kan göras lång över grejor som jag gör mycket jobbigare än vad de är. I onödan. Så dumt liksom.

Och medan jag sitter här och skriver om det så gruvar jag mig över att resa mig och gå och borsta tänderna eftersom det är så TRÅKIGT och JOBBIGT! Så nu låter jag det bli ännu jobbigare. Inlärningen och beteendeförändringen efter insikterna går sådär. Jag jobbar på det. Men nu ska jag borsta tänderna.

Tunnelbanehat och städkärlek

Häromdagen var jag i Stockholm på utbildning. Ju äldre jag blir ju tydligare blir det att jag är lantis. På den PROPPFULLA tunnelbanan till exempel. Jag gillar inte att stå längst in när det är sådär fullt så att man knappt behöver hålla i sig för man är så tätt packade så jag stod envist kvar på sidan om dörrarna. Vid varje station klev det på fler och fler. Och alla försökte de döda mig med blicken. ”Man går inåt pucko!” ville de skrika. Men jag stod envist kvar. När vi passerat t-centralen och det lättat lite gav jag mig och ställde mig längst in i vagnen. Strax före gamla stan. Där dörrarna öppnas på andra sidan. Så jag var tillbaka i hatgluggen. Ibland blir tydligt att hur man vänder sig så har man ändan bak. Och korven den har två. Eller hur man säger.

Idag har jag äntligen orkat och haft tid samtidigt. Jag har kopplat om hjärnan och låtsats att jag är en maskin, som min härliga kollega uttrycker det. Och jag (och lite maken med) har förvandlat ett sorgligt totalkaos till ett trivsamt och hyfsat rent hus. Jösses vad tillfredsställande jag tycker att det är. Jag trivs, mår bra och är glad när det är någorlunda städat hemma. När man kommer över stök-gränsen så är jag hela tiden lite stressad. Att få plocka undan och städa då är som att ta av sig skridskorna, eller få frisk luft efter en lång bussresa. En utandning med ett leende. Stackars den som inte känner tillfredsställelse med att städa, då är det ju bara tråkigt. Men lyllos den som inte blir stressad av stök.

På kvällskvisten har jag kopplat om några lampor. För det kan jag. Skrytskryt. För det har min pappa envisats med att lära mig. För jag har världens bästa pappa. Och nu två fönsterlampor i fönstret. Kopplade till samma sladd.

Annars så har vi en skön 5-åring som är i varför-åldern och vill veta ALLT! Hur bebisar blir till, hur man vet vilket land man är i, vilket språk de pratar i Afrika, vad tidigt betyder och annat väsentligt. Det är jättekul. Och svårt. Idag sa morfar att det var en liten snopp som sticker upp från trappen, när han menade en liten utskjutande pinne. Knut tittade på honom, fnissade lite och sa ”Snopp! Morfar, du är i kissochbajsåldern!” Sköning.

Så, nu har jag yogat och bloggat. Kroppen och knoppen i ordning. Dags för sängen! Imorgon har jag nog eventuellt lovat barnen att sätta upp studsmattan. Wish us luck! Godnatt!

Halsbränna och annan lycka

Lycka är att efter tre dagars påskande hitta varsin omeprazol i gömmorna. Och dessutom en karta novalucol. Se scenen framför dig: Maken ligger i sängen. Hustrun kommer in, något lättklädd och säger förföriskt ”jag har en överraskning till dig” – konstpaus – ”jag hittade novalucol”. Och han blir överraskad och verkligen glad. På riktigt. Det är livet. ????❤

Nu får det vara slut på snasket, imorgon börjar en annan dag. Undrar om det är därför långhelger slutar med en annandag? För alla som ska träna, sluta äta godis, sluta röka eller köra bort det där gamla skräpet en annan dag. Då kommer det ju en annandag. Ingen ursäkt liksom.

För min del får det bli en sockerrensning. Nu räcker det. Jag har fått nog. Det ska bli spännande att se vad det gör med huvudvärken att kapa sockret.

Vi har haft en helmysig påskhelg med allt gott livet bjuder på av god mat, familj, vila, sol och natur. Och migrän. Men jag har varit tillräckligt pigg för att njuta. Det är gott.

Idag har vi haft besök. Sånt där besök som man blir varm i hjärtat av. Det hade vi igår med. Lyllos oss. ❤

Vi gick en kvällspromenad ikväll jag och barnen. Vi hann ramla med hela ryggen i lera, blöta ner fot i vatten, sticka oss på taggbuskar så att vi blödde x 2, sura över att vi inte kunde ta hem allt skräp vi hittade, lova att gå samma runda imorgon och då ta med en plastpåse (man SKA inte lämna skräp i naturen, vi kan ju inte bara låta det ligga där!!!), vi hann bli osams, säga förlåt, skratta, reda ut hur ninjor springer, ramla i en isvattenpöl och forska i gissa bajset. Och vi hade trots detta eller tack vare detta kanske, en jättemysig stund.

Jag har dagen till ära blivit lurad ett antal gånger. Det bjuder jag på. Jag har iallafall inte spillt ut två bryggningar hett kaffe på rad som jag gjorde igår. Tur att min storebror är så snäll. Han suckar inte ens, han bara städar upp det. ❤

Jag hörde på ett radioprogram om en kille som var expert på ljud. Han fick frågan om vilket som var hans favoritljud. Han svarade ljudet av diskmaskinen. Det är fridfullt när disken är igång och man bara kan koppla av. Jag är beredd att hålla med honom. Tillsammans med skrattande barn och musik så är diskmaskinen absolut med på topplistan. Jag hör den nu, därav den märkliga kopplingen till diskmaskinsljud från snäll storebror.

Nu önskar jag dig en skön annandag. En dag för annat. Eller nån annan kanske. Eller en annan idé, tanke eller aktivitet. Här blir det en annan dag. Med lagom lite aktivitet. En dag för inte nåt särskilt. Det är bland dom bästa dagarna.

Nu snusar alla mina tre skönt i varsin säng. Dags för mig att somna jag med. Imorgon kanske värken är borta. Eller så försvinner den en annan dag. Godnatt!

Inte så lätt

Nej, jag vill inte klaga. Jag vill bara säga att ibland är det inte så lätt.

Det är inte så lätt att vara 8 år och inte kunna sova för att man inte kommer på vad 3×14 är. Och man dessutom har en hemlig överraskning till mamma och pappa och man har så HIMLA svårt att låta bli att berätta vad det är! Då går det nästan inte att somna! Och om man DESSUTOM mår lite illa och är jätterädd att man ska kräkas i sitt nya rum! Då behöver man bli lite ompysslad. Och nerbäddad i gästrummet. Även om gästrummet är fullt med saker eftersom det alldeles nyss blivit ett gästrum och allt är kaos än så länge. Men först då, och efter att man fått en vuxen hos sig länge, DÅ kanske man kan somna.

Och att vara fem år är inte heller alltid så lätt. När man bara har en massa ord i huvudet som man inte är helt säker på att man förstår. Vad betyder egentligen tycker? Eller varför kan inte bästisen komma hem och leka NU??? Och varför skrattar mamma när man berättar att man lekte 1900-tal med kompisarna och då fick man tvätta kläderna i sjön. För visst var det så på 1900-talet?! Och kan ångbåtar göra tricks och hopp och sånt? Man blir ju helt slut av allt man ska tänka på!

Det är inte så lätt att vara 36 år heller. Och inte veta vad man ska äta till middag, vilken soffa man ska köpa till tv-rummet och ha en massa människor som man vill bjuda hem men inte orkar. Och inte veta varför huvudvärken inte ger sig. Den har hållit i sig i fem veckor nu. Konstant. Fast man egentligen vet precis. Att det har ett pris att byta stad, bygga hus, bygga övervåning, börja om, sakna och lära känna. Det är kroppen som säger åt mig att landa nu. Sluta med projekten en stund. Var bara. Lev. Andas. Och det gör jag. Andas alltså. Jag har hittat ett fantastiskt yogaprogram mot huvudvärk. Det verkar lovande. Och det är jätteskönt att yoga lite varje dag. Och ojojoj vad jag andas.

Det är inte så lätt bara. Att släppa kaoset. Kan jag bara få fixa lite hyllor, krokar och lådor så att inte allting måste ligga på golvet?! Sen kan jag andas. Eller bara plocka klart så att alla grejor är i rätt rum iallafall? Fast det blir ju klart lättare när det finns hyllor och krokar…

Fast nu. Det är ju nu livet är. Här. Nu. Jag ska sätta upp krokar, men inte först. Inte för att kunna slappna av. Jag ska göra det avslappnat. Och först veta var de ska sitta. Var jag ska sitta.

Men nu ska jag yoga. Sen sova. Ikväll är det en 5-årig snarkare jag sover med. I min nya ljuvliga mjuka nya säng. I mitt nya gröna sköna rum. Its a lovestory. Snarkisen kommer på köpet. Maken fick rum någon annanstans. Bättre lycka en annan natt. Skönt att vi har många sängar nu.

Och slutligen, ja, jag är rädd om mig. Ja, jag tar det lugnt nu. Och ja, jag har kontakt med vården. Jag fiskar inte tycksyndom. Jag vill bara säga att det inte alltid är så lätt som det ser ut som på Instagram. Och det tycker jag också att vi ska dela. För livet blir både roligare och lättare om man hjälps åt och om man delar det uppriktigt tycker jag.

Och ja, jag är otroligt glad och tacksam över allt jag har. All hjälp jag får. Allt som är bra. Allt jag kan och orkar. Vilka privilegier jag har i mitt liv.

Att somna med snark i örat är definitivt inte så lätt. Vi får se. Kanske måste jag röja ett rum till… tur att det är halvdag imorgon.

Godnatt!

Älgkalv i soffläge

Jag ligger i soffan framför tv:n, alla andra sover men jag hittar inte sömnen ikväll. Jag hör hur du börjar stöka där inne. Möter dig i hallen där du sömnigt förklarar att du letade efter foten. Du menar stödlindan vi köpt till den stukade foten men jag kan inte låta bli att skoja om att du ska leta i slutet av benet. Du morrar ”mammaaaaa” innan du går på toa medan jag återvänder till soffan.

Strax är du hos mig. Kryper självklart ner under täcket och lägger dig raklång på rygg på min mage. Våra fötter möts och samtidigt killar du mig på hakan med ditt hår. Jag tänker att det är dags att klippa dig men inser att det är en flykt från den riktiga känslan, att nyss var du en klump på min mage, nu växer du snart om mig och det här ögonblicket snart är slut. Du kommer snart inte att krypa ner hos mig och svara ”jag vet” när jag förklarar att vi inte kan sova tillsammans i soffan, men ändå ligga kvar. Du kommer inte att titta på mig med den där blicken, som bara jag förstår. Du kommer inte att be om kramar och pussar som belöning om du gör extra läsläxa. Du kommer inte att skutta dit du ska som en blandning mellan en graciös ballerina och en nyfödd älgkalv. Du växer upp så fort.

Samtidigt älskar jag att se dig växa. Allt du lär, att du längtar till skolan imorgon bara för att få lära dig mer matte. Att du förstår mer och mer av världen, hur saker hänger ihop. Att du kan föra dig, ta kontakt med andra och skapa fina relationer. Älskar att få dela världen med dig och ser fram emot att få fortsätta med det. 

Men. Jag önskar så intensivt att jag skulle kunna få spara de här ögonblicken att det ibland gör fysiskt ont. Jag älskar att vara din mamma. (Ja, självklart din brors också men där finns det ännu gos att hämta.) Vill inte ha det lugnt, tyst och städat, som jag ibland suckar. Jag vill ha det så här. Precis så här. ❤

 

Ett par listor så här en sömnlös söndagsmorgon.

Fem fördelar att leva med mina barn just nu (utan inbördes ordning)

  1. Att kasta kläder i tvättkorgen är en baketmatch. Underbart.
  2. När man sover skavfötters kommer det mjuka och varma fötter som vill gosa.
  3. Varma kramar
  4. Att ALLT kan bli en lek.
  5. Roliga kommentarer, oväntade vändningar i samtalet och känslan att få svar på tal.

 

Likheter mellan mig och min mamma

  1. Vi ser likadana ut.
  2. Vi säger samma sak samtidigt.
  3. Vi tänker likadant.
  4. Vi vaknar på natten, har ont nånstans eller kan bara inte somna om på en stund.
  5. Vi nynnar hela tiden.

 

Jag ser fram emot/njuter just nu av

  1. Att övervåningen snart är klar
  2. Att vi får trevligt besök i helgen
  3. Att få gå en rolig utbildning på jobbet
  4. Att ljuset återvänder
  5. Att hinna somna om innan barnen vaknar.

 

Året

Jag kan inte med några ord sammanfatta 2017 mer än långt, innehållsrikt, omvälvande och lite overkligt. Vi har flyttat, bytt stad, byggt hus, bytt jobb, bytt förskola och skola, bott i tre tillfälliga bostäder utöver vårt nya hus i tre olika byar. Knut har lärt sig cykla och Axel lärt sig läsa, de har blivit längre, klokare och fått mer muskler att slå varandra med när de blir osams. Vi har fått hjälp att bygga en övervåning och har lärt oss att spackla gipsskivor. Jag har haft en sjuhelvetes lunginflammation och barnen och vi har turats om att vara förkylda hela hösten. Vi har skrattat, myst, inrett, upptäckt och börjat hitta hem. Vi har saknat Eskilstuna och de vänner vi lämnat där. Vi har växt, utvecklats, varit trötta och slitna. Vi har minst sagt haft ett händelserikt år.

Min bästa julklapp 2017 var en fast tjänst på arbetet jag älskar på Ungdomsmottagningen i Åkersberga. TACK tomten, världens bästa chef, politikerna och universum!

Av 2018 önskar jag mig lite LUGN, hälsa och utrymme! Jag vill hinna bjuda över grannarna på middag! Jag vill hinna och orka hälsa på vänner vi saknar! Jag vill hinna och orka bygga nya relationer här! Och motionera!

För att fylla min dröm har två åtgärder vidtagits. Mjölksyrabakterier för hela familjen och ett simkort för mig. I hälsans tecken.

Sömn är också viktigt i hälsans tecken. Så därför avslutar jag här, trots att jag skulle kunna brodera ut mer.

Gott nytt 2018! Jag önskar er alla fred, frid, fniss, färg och fånerier.

Det är lite olika

Det är lite olika här i världen.

En del av oss ville sova hela natten. Andra vill ville vara vakna och hosta. Eller hosta sig pigga och sen vilja småprata, gå upp och umgås resten av natten.

En del av oss ville få undan i köket, andra ville gå sönder. (Skitdiskmaskin.)

En del av oss ville ringa tekniker, skrika och reklamera, andra ville ha trasig mikrofon. (Skitmobil.)

Somliga ville att andra sen skulle ringa upp som de lovat, men andra gjorde hellre annat. (Skittekniker.)

Somliga av oss ville städa. Andra ville förvandla huset till en djurpark.

 

Sen ville somliga av oss vila och då var sängen full med tvätt. Men det skiter somliga i och kryper ner ändå, under tvättberget.

Ja, det är lite olika här i världen…

Nu ville somliga ta med sig barnen och handla och äta hamburgare och lämna andra ensam hemma några timmar. Det gör att andra älskar dom väldigt mycket. (Älskade make!)

Så nu ska somliga kravla ur sängen och passa på att fixa några julklappshemlisar medan andra trängs på affären och tränar sitt tålamod.

Ja, olika var ordet. Och tur är nog det.

Själv men inte ensam

Att gå på kurs själv är en spännande grej. Jag vet inte om det är typiskt för just ungdomsmottagningsvärlden som är så otroligt varm och inkluderande, eller om det är så generellt. Men att komma själv. Det liksom triggar omhändertagande egenskaper hos andra. Börjar man småprata med folk så känner de att de inte kan lämna en. Vilket ju är fantastiskt fint. Flockbeteende i sin ädlaste form. Och här kommer men-et.

Men. För oss introverta, eller jag kanske ska prata för mig, så innebär det en del saker. Dels är jag värdelös på småprat. Jag går för djupt för snabbt och folk som inte vill prata känslor i kaffekön blir stressade.

Dels så orkar jag inte alltid, även om viljan finns. Jag behöver lite paus för att orka ta in allt under föreläsningen. Det är inte alltid lika med paus för mig att ha rast.

Nu finns det ju en risk att du som läser ba ”men vaddå, ska jag inte prata med henne nu då eller?!” eller ”är det fel att vara trevlig nu också?!”. På det vill jag bara säga att du absolut inte gör något fel. Fortsätt att vara snäll och trevlig, både mot främlingar och bekanta. Så för vi världen mot en ljusare framtid. Jag ser till att ha strategier för att få det jag behöver. Och för mig handlar det främst om att prata med personer jag inte känner, och läser du det här är sannolikheten stor att du ju känner mig.

Här vill jag passa på att dela tips, och vem vet, kanske även få några nya. Mina topp tre strategier:

  1. Gå in och ta plats innan andra satt sig så känner de inte att de måste sätta sig med dig och du hamnar med människor du inte måste småprata med.
  2. Gå ut och ta luft.
  3. Gå på toa och ”försvinn” sen.

Har du andra?

Jag inser att jag låter som en väldigt otrevlig och osocial person, det är jag också. Ibland. Oftast inte. Jag tycker om människor och gillar att skapa nya nätverk, vara nyfiken och höra om andras erfarenheter. Men jag orkar inte alltid. Och jag är nu tillräckligt gammal för att ha fattat att jag duger ändå. Du med.