Tanten goes barnslig

Ni vet den där känslan när liksom all vuxenhet kryper ner i skosulorna och man bara vill skita i allt? När argument som ”mendurå”, ”nähäerå” eller ”varför-därför” känns fullt rimliga och adekvata? Eller bara ”nä”. När man vill räcka ut tungan istället för att svara på tilltal. Det är sjukt osmidigt att få den känslan när man ska diskutera sin bil med en verkstadschef med stureplansfrilla och genomarbetade professionella bedömningar och argument. Jag är enormt stolt över mig själv att jag inte lipade och gjorde pruttljud när han avslutade samtalet med ett glatt ”toppen! Ha det bra!”. Det krävde all min viljestyrka att nöja mig med att mumla lite och sätta mig i bilen och åka därifrån. Morr. Förresten, varför finns inte pruttljud i skrift? Vi bokstaverar ju till och med djurläten, varför skriver vi inte ut pruttljud? Jag hade behövt ett sånt nu. Jag får nöja mig med ett blä.

Vi har köpt en ny fin bil. Vi älskar den. Vi köpte den för att vi är sjukt less på att laga bilen och att inte kunna lita på den. Det är bara en liten sak med vår nya skatt. Den dör. Inte en eller två gånger utan ofta. När man kör sakta. Vilket vi ofta gör eftersom vi bor i stan. Men naturligtvis fungerar den finfint när vi visar upp den för verkstan. Nu har vi lämnat in den flera gånger. Det finns inget fel. De har förklarat för oss noga flera gånger med olika pedagogik att vår bil fungerar fint. Det är bara det att den inte gör det. Den dör. Det ska inte nya bilar göra. Inte bilar i den prisklassen. Vi vill inte ha det så. Kan de inte fixa det så vill vi reklamera bilen. För vi köpte en bil som inte hade några problem enligt säljaren. Men nu måste vi påvisa felet för att komma någonstans. Och bilen behagar inte påvisa felet när vi kört de 10 milen till försäljaren. Så vi verkar få leva med en dyr bil som fortfarande inte går att lita på hundraprocentigt. Jag överdriver, om man kör på bensin så funkar allt tipptopp. Men vi köpte en biogasbil som vi trodde att vi kunde köra på biogas. Men det är det som inte funkar. Om vi inte bara kör i närheten av verkstan. Vi kanske får flytta. Morr. *pruttljud*

 

Gråtmild och stolt.

Ni får ursäkta mig om jag blir lite gråtmild och osammanhängande. Men ni som sett säsong 11 av Greys Anatomy i kombination med ett par glas rödvin kommer att förstå mig fullständigt. Ni andra får fortsätta läsa på egen risk.

Jag fikade med en vän idag. En sån där människa som tog sig hela vägen in direkt. Som man liksom hoppade över bekant- eller kompisstadiet med och gick direkt in i vänskapen. Du har säkert såna du med. Vi har inte känt varandra länge men vi liksom fattar varandra. Vi pratade om det där med att ha barn och försöka ha en bekantskapskrets. För få saker är så sociala som barn och hundar. Har man barn eller hund har man liksom en gratisbiljett in i sociala sammanhang. Man har nåt ofarligt att prata om – foder, promenadvägar, blöjor, nattrutiner, utbrott på affären, förskolor, lärare – ja, du fattar. Man har många tillfällen till och uppslag för småprat och får många frågor. Man träffar folk. Vissa klickar man med.

Och samtidigt! Har man småbarn har man inte tid att klicka med folk! Har du barn förstår du vad jag menar, har du inte barn så känner du säkert nån som fått barn och slutat ringa eller dyka upp. Det är inte för att vi inte gillar dig. Det är för att vi plötsligt inser att det är torsdag igen och en hel vecka gått utan att vi plockat upp den där legobiten som är på väg ner i avloppsbrunnen i badrummet. Eller ringt verkstan om den där trasiga kofångaren som måste fixas innan bilen kan säljas. Vi är upptagna av att njuta av alla de FANTASTISKA ögonblick vi har med våra barn, och samtidigt klara varje dag till kvällen, kanske tvätta ett klädesplagg eller hundra för att ha något att sätta på sig nästa dag. Men jag har just nu en hel lista med folk som jag VERKLIGEN gillar och vill hälsa på eller hänga med men som jag inte hinner träffa. Alltså en lista låter som att jag ställer upp i nån slags ”populärast i gnällbältet-tävling”, vilket inte är fallet, men ändå! Jag vill inte svara ”jaa, vi måste ses snart” på ett till sms, jag vill SES istället. För jag menar det verkligen varje gång jag skriver det. Men jag hinner inte!

Här vill jag understryka att jag älskar min familj och inte skulle vilja ha det på nåt annat sätt. Jag gnäller inte. (Jo lite kanske. Jag skulle vilja träffa mina vänner oftare.)

Poängen jag försöker komma fram till är vänskap. Det finns de där personerna som man skulle kunna ringa mitt i natten efter att inte ha hört av sig på ett år och de skulle klä på sig och komma om du behövde det. Jag har några såna. Tror jag. Det är inte ofta man behöver testa sånt. Men en gång till exempel. Då hade jag och en vän haft en tuff period. Vi behövde nånstans att ta vägen för att hitta tillbaka till oss. Bara komma bort och vara. Jag ringde då till mina föräldrars vänner. Såna som jag växt upp ihop med, men inte har någon egen kontakt med i vuxen ålder. Utan att blinka eller fundera lät de mig låna deras fina stuga. Jag behöver förtydliga att jag då var betydligt yngre och oansvarigare, min vän likaså, och de hade ingen anledning alls att bara låna ut huset. Såna människor. Som bara finns där. Utan förpliktelser. Eller vännen som jag inte hört av mig till på hundra år och som plötsligt skickar ett sms ”hej, jag har flyttat och bor inte så långt bort längre, kom och hälsa på”. Som bara finns där.

Idag fick jag veta att en annan vän i denna kategori (personer som gått direkt in i hjärtat utan att passera gå) har det tufft just nu. Självklart skulle jag hjälpa till om jag kunde. Och när jag haft kontakt med henne idag så tänkte jag länge på det. Henne och hennes sambo skulle jag kunna ringa mitt i natten och be om hjälp. De finns där. Och jag med.

En sån vän vill jag vara. Och såna vänner vill jag ha. Jag orkar inte med måsten och krav. Självklart finns det gränser även för mig, jag väljer att kliva åt sidan ibland och jag förstår och har full respekt för att andra gör det. Men vänner som man kan hänga med i långkalsoner, som man kan be om hjälp, och som kan få en att skratta och gråta. Dem ska man vara rädd om.

Tack till er som är dessa vänner för mig. Jag har inte glömt er, eller skiter i er. Jag kommer tillbaka. Snart. När barnen har fullt upp med sitt. Under tiden – tack för att ni finns och för att ni väntar. <3

Här hade en normal och erfaren bloggare avslutat det gråtmilda inlägget. Men jag har inte skrivit på så länge så jag är inte klar. 🙂 Jag måste skryta över mina barn först.

Idag hade vi utvecklingssamtal på skolan med vår 6-åring. Jag är så stolt över att få vara hans mamma. Han är så klok och fin. Han har svårt att koncentrera sig i skolan. Liksom i övriga livet. Han har så mycket att tänka på att han tackar nej till leksaker när vi åker på långa bilresor utan svarar ”nej tack, jag sitter bara här och sorterar mina tankar lite”. Han som glömmer bort att han sitter och äter mellan varje tugga. För att saltkaret plötsligt är ett eget universum med alla möjligheter till nytt liv. Han som medan vi cyklar hem i blåst och regn får skrika för att överrösta blåsten ”Mamma! Vad blir 40 gånger 4???” eller som inte kan sova för att han inte vet hur man stavar till ”och”. Han som är ledsen över att han är långsam och inte hinner lika mycket som alla andra på lektionerna – det tar tid att ha så mycket att tänka på! Han ber sin lärare att få flytta bort från sin bästa kompis i klassrummet helt på eget initiativ. ”Jag tror det är bäst att jag inte sitter med nån kompis alls.” Och som föreslår som mål till nästa utvecklingssamtal att han ska träna sig på att koncentrera sig. Och som ber om läsläxor för att han vill lära sig läsa. Han är 6 år. Många vuxna jag känner har inte den insikten – eller självkontrollen. Jag är sjukt stolt och glad.

Och min 3,5-åring. Som just nu håller på att växa från liten till stor. Som måste säga att pizza är äckligt fast det egentligen är en favorit, och måste bråka i affären, fast han egentligen fattar att mamma inte kan bära honom. Men som behöver det för att kunna utvecklas. Ta nästa steg. Han som genast korrigerar sig själv ”ok då, jag borstar väl tänderna då” innan man hunnit komma med sitt mer eller mindre pedagogiska artilleri för att få honom att resa sig från golvet, sluta skrika och öppna munnen. Det är som att han trotsar sig själv. Eller som att han är för smart för det men ändå måste. Jag behöver oftast inte göra någonting, han protesterar, ändrar sig och följer utan insats från min sida. Utom ibland. När han skriker sig igenom en hel affär för att han inte blir buren till exempel. Men då reflekterar han ofta efteråt. Vid nästa besök på affären till exempel, ”jag lyssnar mamma, jag ska inte skrika”. Han som älskar att gömma sig och hoppa fram och glatt ropa ”tadaaaa!!!” oavsett om det är bråttom till dagis, mitt i natten eller nån annan olämplig tidpunkt. Han värmer mitt hjärta varje dag. (Passar här även på att be om ursäkt för eventuella hörselskador, ångest-, stress-  eller epilepsianfall som drabbade kunder på Ica Ekängen i eftermiddags. Jag misshandlade inte min son. Jag orkade bara inte bära honom och kundkorgen genom affären utan tyckte att han kunde använda sina ben eftersom han nu valt att följa med istället för att vänta i bilen. Det kan låta så då. Förlåt.)

Nu blåser det utanför fönstret så att det låter som om fönstren ska blåsa in. Jag tänker på dem som inte har tak över huvudet ikväll och känner mig ödmjuk. Tack för att jag har det. Och för att jag har det tillsammans med min familj. Och för att jag har människor att vända mig till när det blåser. Och för att Greys Anatomy inte är på riktigt och jag inte är den del av den.

Ni får ursäkta mig, jag måste gå. Jag måste hinna utreda med min make om han vill få livsuppehållande åtgärder om han hamnar i en olycka eller inte innan han somnar. Och om han vill donera sina organ. Och så vill jag ha ett löfte om att han aldrig mer utsätter sig för någon som helst fara. Aldrig kör bil, åker flygplan eller går till jobbet utan från och med nu stannar inomhus och har hjälm på sig vid alla tillfällen och lovar att låta mig dö först. Och gärna tatuerar instruktioner eller påminnelser till ev läkare i pannan. Tack och godnatt.

Återställning av självbilden

Idag är det andra advent. Idag ska jag äta hotellfrukost med vänner och sen handla julklappar till mina nära.

Jag som som 14-åring drev antirasistiska kampanjer och stod upp för lika värde tittar mig i spegeln idag. Jag kommer på mig själv med att tänka tankar som jag aldrig hade trott att jag skulle tänka. ”Nu får det räcka snart”, ”vi kan väl inte rädda alla” eller oro för bostäder. Och det sorgligaste är att jag inte känner någon, inte ens pratat på riktigt eller ens kan namnge en enda person som är varken nyanländ flykting eller romsk tiggare. ”Situationen” har inte påverkat mitt liv över huvud taget. Inte ett dugg. Vad är det jag tror mig veta nåt om?

Idag ska jag prata med en tiggare innan jag beslutar mig för att ge eller inte ge en slant. Sen ska jag se till att få kontakt med några människor från Syrien. Skärpning fru Jacobsson!

Och tack till tre herrar som påmint mig om vem jag vill och trott mig vara. Riktigt bra krönikor – läs dem!  Och titta på Sorans kompis Cristoffers uppläxning av Soran! Exakt så!

https://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma/
https://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article21888119.

https://www.svtplay.se/video/5128360/absolut-svensk/absolut-svensk-sasong-1-avsnitt-3

Perra Pyz och lördagsmys

Hemma ensam. Det händer inte ofta. Men när det händer är det alltid lite fest för mig. Tid för mig. Då blir det alltid stora mängder sushi, serier, tända ljus och choklad. Eller nåt projekt jag drar igång.

Idag var det projekt träningsrum i källaren. Jag gick in i det med min vanliga inställning ”det går snabbt, det är ju bara att måla lite”. Färg finns hemma, bara att köra. Men en liten mögelfläck på träpanelen raserade planen. Så jag la ner och gick upp och satte på en serie istället. Men det stör mig! Gnager! Jag vill göra klart det där rummet! Nu! Impulskontrollen är ingen lek att brottas med. Hahaha.

Det blåser och ryter utanför fönstret. Sådär så att man får känna sig liten och maktlös. Samma känsla som jag får av havet, eller fjällen. Mina problem liksom krymper. Stormen skiter i mig. Tillbaka till basic, lyckan är tak över huvudet och torr om fötterna. Det är vilsamt att få vara liten inför naturen. Om man kan välja. Ikväll kan jag inte låta bli att skicka en tanke till dem som bor i tält, husvagnar och utomhus i vårt land. Oavsett orsak. Det borde inte få vara så.

Nä, slut på djupsinne. Nu ska det bli ”Så mycket bättre” och en bit choklad. Till.

Imorgon kommer mina prinsar hem. ❤️

Jag hittade en läsk till Per idag. Hysteriskt rolig. ????

Jag hittade en läsk till Per idag. Hysteriskt rolig. ????

image

Återträff

Ni vet de där som tar sig in. In i hjärtat. För att stanna. De där som kan säga ”du är ju helt dum i huvudet” utan att man blir det minsta ledsen. De som liksom blir familj. Jag har några såna. Och det är jag så sjukt glad och tacksam för. Som en energidos i direktform. Jag älskart. Ikväll har vi hängt som om det var igår fast det är flera år sen sist. Men det är kanske tur att vi inte ses så ofta för att vara vaken så här sent är jag för gammal för. Det kommer att ta hela veckan att återhämta. Men ändå. Tack. All kärlek till er. ???????????????????? ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Mitt bästa liv

En promenad till stan igår. Axel åkte kickbike, Knut vagn. Vi gick och Axel pratade på som vanligt. 

Så säger han ”mamma, allt som jag gillar, det kallar jag livet. Och att åka kickbike och prata med er, det är mitt bästa liv”. Underbara unge. Om han visste hur mycket jag håller med! 

På vägen så stannade vi flera gånger för att Axel ville njuta av solen. Han kan det där med att njuta av livet min lille prins. 

Lite senare förklarade han sin ordrikedom.  ”Allt som jag säger nu, det är första gången jag säger det. Det är därför jag pratar ganska mycket.” Jo tack, ganska. Ungefär oavbrutet all vaken tid. Han har så mycket klokt att säga. Vi andra får tänka istället. Men vi älskar hans prat. Också.

Att få sitta här, med en kopp te och skriva, medan vårt lånebarn för natten leker med bilar och väntar på att de andra sömntutorna ska vakna, se solen stiga över taken och känna lugnet. Det är mitt bästa liv.

Nu ska vi byta en bajsblöja. Det är inte mitt bästa liv, men det kommer med på köpet. 

Utsträckta händer

Alltså det här med den rumänska befolkningen som sitter och fryser på våra gator. Hur ska man egentligen förhålla sig till det?

Jag går förbi ett antal utsträckta händer varje dag. Har jag en slant lös så bränner den i fickan, jag ger och känner mig god. Till den första. Sen kommer en till. Ibland finns det en slant även till henne eller honom. Och så en till. Och en till. Löspengarna är slut och irritationen tilltar och känslan av godhet brottas med egot som vill ta en lunchpromenad utan samvetskval. 

Förra veckan skulle jag ge en hög med filtar till Myrorna. Fick se att killen utanför affären frös så jag gav en av dem till honom istället på vägen in i mataffären. På vägen ut kände jag mig lika obekväm. Han frös lite mindre men han satt ju fortfarande där. Han borde inte behöva sitta där. 

Det är fruktansvärt hur befolkningen har det, i ett land så nära vårt. Varför det nu spelar roll hur långt det är till dem, vi borde ju känna samma empati för människor längre bort, vi är alla människor. Men jag tror att vårt ego spelar in där. Nära oss påminner om att det kunde vara vi, det är lättare att känna igen sig i. 

Historierna om familjer som lever på soptippen, som svälter, som dör pga brist på allt – näring, medicin, hygien, värme.. Det berör mig i själen. Det borde inte få vara så! Jag blir ledsen, arg, uppgiven och upprorisk. Därför ger jag. För att för mig betyder 20-lappen i fickan ingenting, för dem gör det skillnad, iallafall idag. 

Men. Här kommer mitt men. Är det här verkligen lösningen? Att de ska sitta var 10:e meter utanför våra gallerior, mataffärer och samlingsplatser och frysa? Långt ifrån sina familjer? Kommer rumänerna att få det bättre så här? På sikt? 

Och hur vet jag vad som händer med pengarna? Jag är kanske cynisk men i nästan alla situationer där det finns utsatta människor finns det folk som försöker att utnyttja dem. Hur vet jag att den som får min 20-lapp verkligen kan mätta munnar med den och inte tvingas lämna den till någon mellanhand? 

Kan någon åta sig att styra upp det här? Jag ger gärna ett par hundralappar i månaden om det betyder att någon inte behöver sitta här och frysa för att kunna skicka sitt barn till skolan. Men i ett land som saknar sociala skyddsnät, pålitlig styrning och andra trygghetssystem är ett sånt jobb svårt. Och det är där det behövs mest. 

Jag känner att det är så ovärdigt, så sorgligt. Där sitter de, alla med sin historia, sina nära och kära som hoppas på dem, och vi vet inget. Och bryr vi oss? Och spelar det någon roll? 

Sen kommer tacksamheten över hur mycket jag har i mitt liv. Trygghet, kärlek, pengar, vänskap, stabilitet. Och insikten om hur bortskämd jag är. I många delar av världen är det här vardagsmat. Det är bara vi som är ovana med den mängd av människor som tigger på gatorna. 

Jag kan inte förhålla mig till det här. Jag vill inte se det. Jag vill inte vara en person som inte vill se. Jag vill inte att det ska behöva vara så. Jag vill att det ska finnas en annan väg. Och jag fortsätter att brottas. 

Krav på krav

Jag ligger med min son bakom ryggen och funderar över krav. Vilka krav jag ställer. Det är kanske ingen hemlighet eller överraskning att jag inte mår så bra för tillfället. I det här får jag ofta goda råd om krav. Ofta handlar det om att jag inte ska ha så höga krav på mig själv eller om att ställa högre krav på barnen. (Men krav på barnen skriver jag om en annan dag.) Nä, det kanske ligger nåt i det, medger jag skamset. Höga krav på sig själv är ju inte bra, det är ju inget man ska ha. Om man inte vill bli kändis förstås, de pratar ju ofta om höga krav. Men det vill ju inte jag så då är det ju dumt. För det är ju naturligtvis mitt fel att jag mår så här, det är ju klart. Om jag bara ändrar min inställning så ordnar det sig ju.

Men om jag inte vill det då? Om jag vill tro att arbetsuppgifter är tänkt att man ska utföra, och inte något man gör som man vill med? Att de jag möter förtjänar ett schysst bemötande och en hyfsat ok handläggning? Tanken att jag ska förändra världen lämnade jag för sisådär 10 år sen. Tanken att ”göra karriär” skrattar jag numera åt. Nu vill jag ha ett arbete där jag har en rimlig chans att utföra mina arbetsuppgifter, iallafall de viktigaste, på min arbetstid. Jag har varken lust eller tid att jobba mer än heltid. Jag har ingen tanke på att göra dem bättre eller annorlunda än någon annan, i det här läget vill jag bara få det gjort över huvud taget.
Jag har ibland tankar om hur man kan göra saker bättre. Till exempel förbättra samarbete eller rutiner. Men jag har lagt ner alla såna ambitioner. En vän berättade att hen helt tappat all lust med jobbet, allt som var roligt har hen kapat bort för att klara av att förhålla sig till arbetet. Jag vill inte det. Är det att ha för höga krav? Jag tycker att det känns både sorgligt och fel.

Men. Det är ju mig det slår tillbaka på. Det är jag som fått slut på ork. Utmattad. Så det är klart att jag behöver ändra förhållningssätt. Jobba med mig själv. Jag fattar det, även om min ton i texten kan låta sarkastisk.

Jag blir bara så ledsen över det strukturella i det här. Jag är nämligen inte ensam. Just nu pågår ett upprop i vår systerorganisation Socialtjänsten runt om i landet. Överallt berättar socialsekreterare om en ohållbar arbetssituation, brister i kvalitet och strukturproblem. Många är de sjukskrivna och många är de som säger samma sak. De får höra att det är dem det är fel på, att de har för hög ambitionsnivå. Individuella lösningar på strukturella problem. I och för sig inget nytt men alltid sorgligt.

Jag har det inte lika illa som socialsekreterare, jag behöver inte ha ansvar för barn som far illa och ta helg med vissheten att de jag inte hunnit besöka under veckan kan fara illa under helgen. Jag jobbar med vuxna människor som oftast har ett nätverk. Men jag känner igen mig i berättelserna.

Vill du läsa mer om uppropet, sök på ”Nu bryter vi tystnaden” på Facebook.

Jag har även ett gäng andra som jag känner igen mig i. Utbrända kvinnor i 30-35-årsåldern med småbarn, hem och akademiska arbeten. Duktiga flickor, kallar de oss, nästan som ett skällsord. Kvinnor som kämpar för att leva upp till alla krav som ställs på oss, eller som vi ”ställer på oss själva”. Dvs behöver psykologhjälp för att sluta ställa upp på. Att vi ska vara lyckliga, harmoniska, smala, snygga, vältränade, fantastiska föräldrar, ha ett vackert hem, många vänner, göra bra ifrån oss på jobbet, köra en bra bil, äta rätt, använda oss av pedagogiska metoder med våra barn, vara miljömedvetna, politiskt insatta och korrekta, ha ett grymt sexliv, bra på inredning, hög lön och en make som dyrkar oss och lyder minsta vink.

Varför skulle vi komma på att ställa alla dessa krav på oss själva, utan yttre påverkan? Och alla kommer på samma krav? Löjligt. Det är ett samhällsproblem att vi, dagens kvinnor, (och män) behöver förhålla oss till alla dessa krav, och att vi ibland blir sjuka på kuppen. Ändå får vi alla individuella terapier.

Jag har den senaste tiden övervägt nästan varje del av mitt liv. Om vi flyttade/bytte jobb/sålde huset/bytte bil/tänkte annorlunda/tränade mer/sov mer/ osvosvosv. Skulle jag må bra då? Det är ju nåt med mig som är fel.

Jag är småtjock, har ett underbart stökigt hus med ungar som skrattar när jag försöker vara tydlig och konsekvent. Min make lyssnar alltid på vad jag vill och gör tvärtom, vilket jag älskar honom för. Jag skulle aldrig kunna leva med någon som alltid gjorde som jag sa. Jag har ett roligt arbete med fantastiska kollegor. Jag har fina vänner som jag skulle vilja träffa oftare. Jag har en fantastisk familj och fin släkt. Jag är klok ibland och impulsiv eller känslostyrd ibland. Det händer att jag är grinig när jag inte får som jag vill och jag gillar att stryka färdiga punkter på att göra-listan. Jag har ibland idéer som är bra, och andra som är jättedåliga. Jag är frustrerad varje dag och lycklig varje dag. Jag vill egentligen inte ändra mig eller mitt liv. Jag vill få duga som jag är. Få rimliga villkor på jobbet och hemma. Och bli frisk.

Surgubben med det varma leendet

När vi köpte vårt hus blev vi varnade för en granne. Han skulle vara sur, retlig och någon man skulle hålla sig ifrån. Vilket vi gjorde. Ett tag.

Första gången han tilltalade mig hörde jag först inte vad han sa. Han upprepade då att jag kunde använda hans garageuppfart att vända på så behövde jag inte köra hela gatan ner för att vända. Genom åren har han sen hejat glatt, vinkat när vi åkt förbi, alltid med ett leende. Nyss kom han och ringde på för att varna för att en inbrottstjuv setts i området.

Jag påminns åter igen. Lyssna inte på skvaller.

Lev nu!

Ibland händer sånt där som bara skakar om oss. Som påminner oss om livets skörhet. Det där som får oss att inse hur självklara vissa prioriteringar borde vara.
Jag har ju tidigare skrivit om min kollegas mantra: Lev nu! Inte sen! Och idag kunde jag inte hålla med mer!

Lev nu!

Varför är det så svårt att hålla fast i dessa tankar och känslor? Att jag har tid med Facebook men inte att läsa boken om hur jag hjälper mina barn till bättre självkänsla är ju löjligt tydligt. Eller att jag undrar hur det går för vampyrer på tv men inte hinner ringa mina vänner. Läskigt. Men varför? Jag påminns ju om och om igen om hur skört livet är.

För att livet skulle bli outhärdligt om vi alltid skulle vara rädda, säger någon.
För att hjärnan är uppbyggd för att gå på snabba förstärkare, säger någon annan.
För att vi är svaga, kanske någon tredje påstår.
Konsumtionssamhället? Undvikande av ångest? Självbevarelsedrift? Vinklar finns det gott om.
Ja, inte vet jag. Kanske handlar det om livets uppbyggnad med glädje, sorg, rädsla, trygghet, kärlek och saknad. Lite av det ena, lite av det andra. Just nu mycket ovisshet, oro och ängslan för många i min närhet.

Jag tänker på er.